Coronamidsommar – Dag 3

Ingeborrarps gården friluftsmuseum

Skånska Björnbär

Det var hemresedag idag och då låg planerna så att vi skulle göra vår utflykt i närområdet. Vårt första stopp var inte en historisk plats det var en ett Björnbär. Botanisten i sällskapet berättade att det fanns flera olika sorters björnbär och en av dem, där fanns det endast två kända växtplatser, var av en växte i Örkelljunga. Nå, när man är på platsen så gäller det att passa på. Det som var karakteristiskt för denna sort var dess små taggar, vilket, för alla som plockat björnbär och rivit sig svårt, är något bra. Det blev till att ställa in siktet på en väg som gick att hitta och så lotsade vi oss fram i den lokal terrängen. Till slut hittade vi en plats att lämna fordonen och så tog vi oss fram till bron Pinnån vid utloppet från Lillsjön. Vi hade kommit till Sjöhultskvarn. Skaran av expeditionsmedlemmar delade upp sig. En tapper trupp var beredda att ge sig i kast med hala träplank, klättra över gärdsgårdar och ta sig fram i obanad terräng, medan den andra halvan tog sig en titt på kvarnområdet.

 

Örkelljunga järnbruk

Det gick tydligt att se att detta var ett dämme för att samla upp vatten till att kunna utnyttja kraften i det. 1646 fick den gav den danske kungen tillåtelse för Jakob Petz att öppna en stångjärnshammare på platsen. Någon stans måste den danska stormakten få sitt järn ifrån och Örkelljunga trakten är kända sedan länge att ge ifrån sig bra myrmalm. Resterna av tillverkning finns idag beskriva hos riksantikvarieämbetet och de går att finna i Fornsök. Det tog fyra år att bygga anläggningen men verksamheten kan inte ha pågått länge. 1664 låg verket för fäfot. De politiska händelserna hade gjort att Skåne hamnat i svenska händer och en hård försvenskning av landskapet gjorde att järnet, troligtvis inte kunde konkurrera med det som producerades i Bergslagen, Uppland och Sörmland, där den svenska stormakten hade sina stor produktions centra. Det var slutet för järnbruket men inte för vattenmagasinet. Lärkesholms säteri uppförde den kvarn på platsen, kanske på 17-1800-talet. Det är resterna av detta som vi kan se idag. Byggnaderna är renoverade, det är mycket tydligt. Fasadmaterial i plåt, relativt modern betong i grunderna, tillsammans med äldre stenfundament pekar snarare på senare delen av 1900-talet. Det gick att äldre maskindelar till kvarnen ligga på marken, vilka på sitt sätt påminde om de krafthjul som vi såg i Lilla Edet, men då var det till el-turbiner. Fallhöjden var inte så stor, men det påminner en del om Hillefors kvarn som vi besökte för att antal år sedan.

Björnbärs expedition kom tillbaka och visade upp sin fynd, vilket för en botaniska amatör var intressant eftersom man får de finare detaljerna utpekade för sig. Paraplyerna var med och tog upp de få och små dropparna men det lite uppifrån och fyllde på kraftdammen. Vi tog oss tillbaka till bilarna och siktade in oss på nästa sevärdhet, betydligt modernare.

 

Herrkläder och tennis

Det började som ett sommarnöje, någon gång på slutet av 1800-talet. Carl-Henric Lundberg och hans hustru Gerda besökte Hjälmsjön i Örkelljunga, dit vi nu var på väg genom de mindre vägarna. De kom att uppskatta platsen så mycket att de lät 1902 bygga ett sommarboende, Hjälmsjöborg. Carl-Henric och Gerda var inte vilka turister som helst. När vi säger Teko-industri så går tankarna direkt till Borås. Men när vi pratar framgångsrika svenska Teko-företag så måste vi ta upp Svensk-engelska herrkonfektionsfabriken Hejlm. De var ledande på herrkonfektions sidan och när makarna valde att flytta till Örkelljunga så flyttade de med sin fabrik från Helsingborg. Makarna var intresserade av mycket och bland annat var de tidiga med att ta till sig tennis. Kanske vi har en koppling här med Gustav V, eller Mr G som var en flitig tennisspelare. Lundberg var under många år kunglig hovleverantör av kostymer. Dessvärre upphörde verksamheten 1986 när företaget gick i konkurs.

Det första vi ser när vi kommer fram till campingen är en vägg som står på en asfalterad yta. Ett vitt streck är målat i misstänkt höjd för ett tennisnät. Har själv provat på att slå bollar mot en sådan vägg, för länge sedan. Innanför väggen kunde vi skymta den omisskännliga röda färgen av tennisgrus. På andra sidan den lilla tvärvägen så lägger hus i klart lysande vitt och det var makarna Lundberg bostad, Hjälmsjöborg. Vi stannade till och tittade lite på det vackra huset, innan det var dags att bestämma sig för nästa punkt som skulle prickas av listan över Örkelljungas sevärdheter.

 

Örkelljunga skansar och Turistvägen Riksettan

Vi ställde in GPS på Örkelljunga skansar. Det verkade var mitt i ingenting och vi stannade mitt på vägen och tittade oss omkring. Ingenting där heller. En kontroll på Google maps visade att det fanns något i terräng på andra sidan vägen. Vi lyckades trycka in fordonen på något som var lite mer hållfast än den blöta jorden. Stoppet hade skett på en inte så trafikerad väg men ändå, bakom ett krön och en kurva bör man ta sig av asfalten. Det blev till att utse en tapper trupp som skulle undersöka vad vi kunde ha i terrängen framför oss. Precis som hösten 1657 när den svenska hären byggde skansarna. Nu hann vi inte över vägen innan nästa turistattraktion uppenbarade sig.

En klar gult skylt förklarade att detta var Riksettan. R1, som det stod på skylten. Fram till vägnummer reformen 1962 hette huvudstråket mellan Stockholm och kontinenten via färjorna i Helsingborg Riksettan. Då bytte den namn till E4. Sedan dess har vägen flyttats från att ha passerat alla orterna som fanns, genom smala trånga passager till att bli en transportled som till större delen är dubbelfilig motorväg. Att skyltarna sitter kvar beror på att den gamla vägen har gjorts om till turistväg mellan Örkelljunga och Vaggeryd i Småland. Detta var ett av flera alternativ som var uppe för diskussion när Coronamidsommaren diskuterades.

Tappra fortsatte vi över vägen och in i det gröna. Direkt hittade vi en gångväg som gick spikrakt parallellt med Riksettan. Efter lite övervägande så kom vi fram till att detta borde vara baksidan på Örkelljunga skans. Något knappt tiotal meter så fanns en lite slyöverväxt brant på ett par tre fyra meter, vilket stämmer mycket väl med Riksantikvariens beskrivning av den norra delen av skansen. En spejare utsågs att bestiga branten och detta skedde utan att några svenska knektar försökte förhindra oss.

Kriget hade brutit ut 1657. Svenska gick på sommaren från lägret i Laholm och började plundra i det danska Skåne. Danskarna bjöd hårt motstånd och när svenskarna traskade hem igen så följde danskarna efter. Slaget vid Genevadsbro, mellan Halmstad och Båstad, den 31 augusti slutade med svensk seger. Den danska hären drog sig tillbaka men utgjorde fortfarande en svårt hinder för svenskarna. Den svenska befälhavare hette Gustaf Otto Stenbock, född på Torpa stenhus och ligger begravd i Strängnäs domkyrka. Han var far till Magnus Stenbock som var segerherren vid slaget vid Helsingborg 1710. Stenbock kom upp med en plan om att inte använda de vanliga härvägarna utan gå in i landet och runt de danska försvaret, för att sedan gå ner mot Helsingborg och kasta ut dansken. 9 september nådde han fram till Örkelljunga och där nåddes han av uppgifterna att danskarna hade spärrat hans tilltänkta marschväg. Han stannade till och byggde denna skans för att skydda sitt härläger. Skansen är anlagd på samma plats som slaget vid Fantehålan 1510. Skansarna för det var två till antalet var mellan 200 och 120 meter stor riktade mot syd-sydväst för att bevaka den gamla vägen mellan Skåne och Småland. Det kanske inte är så konstigt att den gamla Riksettan gick just här. Danskarna var beredda att anfalla svenskarna i tron att de inte hade byggt något försvar för sin här. Det visade sig alltså vara fel och de drog sig tillbaka. Det gjorde också Stenbock. Hans ställning skulle i längden vara ohållbar och armén hade drabbats av sjukdomar som tog soldaternas liv.

När vår spanare kom tillbaka fick kunskaper om läget. Det var en platå ovan på vallen och det stämde också med antikvarieämbetets beskrivning av platsen. En sista viktig uppgift fick vid med oss. Det ovanliga björnbäret som vi tittat på på morgonen hittade vi också här, så nu finns det tre kända ställen.

 

Fante håla

Slaget vid Fante håla stod 1510 och slutade med en total dansk seger över den svenska hären. Det finns också en sägen från Fante håla. För att komma närmare platsen så åkte vi länge R1 in till centrum och vidare till Örkelljunga kyrka. Ursprungligen är kyrkobyggnaden från 1300-talet. Enligt den då danska praxisen så var byns så stor att den skulle ha en kyrka. Den stod där i ca 300 år innan den i början på den svenska perioden var för lite och byggdes ut. Det var den första av flera utbyggnader och det gör att kyrkan har ett litet egen utformning, den senaste justeringen skedde i mitten på 1950-talet. Av 1300-tals bygget finns få delar kvar. Kyrkan har ett vackert guldkors på toppen av tornet. Det har väldigt stilrena proportioner och gjorde sig bra mot himlens lite regndunkla bakgrund. Vi tog oss inte fram till kyrkan utan stannade en bit ifrån då en av dagens utflykts medlemmar läste upp historien om legenden i Fante hålan. När kyrkan skulle få en ny klocka kontaktades en mästare från Köpenhamn. Han reste till platsen och tog med sig en lärling som skulle få ansvaret för att utföra uppdraget. Han fick tydligt instruktioner men, han frestades och gjorde tvärt emot vad mäster sa. Sådant kommer alltid fram och den mycket vackra klangen i klockan kunde höras hela vägen till Köpenhamn. Det låter otroligt idag, men på den tiden fanns det inge ljudföroreningar, så kanske om vinden låg på från höjderna i norr så kunde klangen färdas söder över.

Mäster reste tillbaka till Örkelljunga och gjorde processen kort med sin ohörsamma lärling och såg till att klocka kastades i den tjärn som vi stod och tittade på när sägnen lästes för oss. Försöken att hitta klocka igen lyckades inte. Det var först när villkoren som mäster hade satt upp som den hittades igen. Det krävdes nämligen två vita oxar för att dra upp klockan och oxarna, de måste vara tvillingar. Operation rädda klocka sattes igång. Nu fanns det ett villkor till och det var inget fick sägas under bärningen. Det gick bra. Mycket bra. Klockan var upp och det vara nån meter kvar innan allt var helt klart. En av drängarna kunde inte hålla sig och utbrast att nu hade de lyckats. Klockan åkte tillbaka ner i vattnet igen. Där ligger den fortfarande och väntar på att ett par vita tvillingoxar ska komma och plocka upp den under tystnad. Vi hade varken oxar med oss eller för den delen varit särskilt tysta heller.

Ingeborrarp

När vi frågat våra värdar för stugorna om vad som var värt att titta på så nämndes Ingeborrarp. Det är ett friluftsmuseum som drivs av hembygdsföreningen och visar hur en gård såg ut och drev för ca 150 år sedan. Efter att ha konsulterat klockan och räknat lite på när vi behöver vara tillbaka för att äta och pack och sedan resa hem så blev det att ställa in GPS och ta oss till gården.

1937 grundades Örkelljungabygdens hembygdsföreningen och kom att byta namn till Örkelljunga hembygdsförening. Tidigt införskaffades en stuga som flyttades och rustades upp, under andra världskriget. 1955 började föreningen att arrendera mangårdsbyggnaden på Ingeborrarp från lantbrukaren och därifrån kom platsen att utvecklas till vad det är idag. Byggnader rustades upp och ställdes i ordning. 1981 köptes Krökatorpet från godset. Kröka har inget att göra brännvinstillverkning eller krog och inte ens dagens ungas krökafester. Namnet kommer ifrån att torpet låg i vägkröken. Det var ett av de första husen vi såg på detta friluftsmuseum när vi kom körandes på den lilla vägen från den stora transportleden, runt en skogsdunge. Vi parkerade på första bästa grusplätt och började ta oss ut ur bilarna. Vi hade klarat oss från regn, ganska bra under denna väldigt regniga coronamidsommar, men nu tog vi paraplyerna med oss. Första anhalten blev shopen! Tittade in på vad den hade och erbjuda, först kanske för att den yngre generationen som missat frukosten och passat på att sova alla de timmar som fanns, var hungrig. Det fanns inget, men vi såg att värdshuset var. Vi tittade och gick hela vägen till köket utan att hitta någon. Till slut dyker det upp en man och vi frågar om han har en smörgås till lilla madam. Han svarade att de inte öppnar på en timma än och att de inte har detta på menyn. I nästa andetag så frågar han om ost och skinka blir bra och det tackades det inte nej till. Han fixade till maten medan vi väntade och när det var dags att betala så var priset löjligt. Frågan var om han ens tog betalt för råvarorna. Jag kan ändå inte ta betalt för det kostar så… Vi var tacksamma för att han hjälpte till och mättade en hungrig tös.

Vi gick och tittade på en röd skånelänga som innehöll ett bostadshus. Det var en resa tillbaka i tiden och det spännande att titta på de gamla rummen och se hur en familj levde tillsammans för flera generationer sedan. Det var små och mörka rum till skillnad från dagens stora och ljusa. Kanske inte så konstigt, för vi får vår värme i ledningar från kraftverken och då spelar det inte så stor roll, tycks det, medan här var familjen tvungna att hålla igång allting själva och till råga på allt, hugga veden man skulle elda. Köket var mer modernt än det gick att gissa men det var definitivt inte i närheten av vad vi har idag. Det fanns ingen kyl och frys. Ingen keramikhäll med induktionsvärme eller någon mikro. Det fanns en vedspis, en man kommer ihåg från den gamla scoutstugan på 1960-talet och den användes för att laga mat.

Vi tittade också in i en skomakarverkstad som fanns i ändan av huset och där hade tiden stannat i mitten på 1950-talet. Verktyg, läder, och inte minst en fast prislista från Sveriges skomakareförening. Det gick inte att ta ut mer än vad man hade rätt till. Landet var indelat i taxezoner för det var lite dyrare i Stockholm än det var på landet i Örkelljunga. Dags för glass. Även till den generation som nyss ätit sin lunch.

Nu blev blötare, bara lite men paraplyet behövdes. Nästa stopp blev själva Ingeborrarps gården. Det vi hittills besökt kallades för värdshuset. Där kunde man genom olika dörrar och fönster se hur en bondgård drevs. Modeller av stallet visade dåtidens traktorer, hästar, och kor och andra lantbruksdjur. På det hela taget var en gård mycket beroende av sin förmåga till självhushåll. Hur det fungerade i mangårdsbyggnaden och andra av gården funktioner. Det fanns en fruktträdgård och det var nog så viktigt för att få en varierad kost. Det gick inte att gå till affären och handla mango, annans eller kiwi frukter när man vill ha något. Här var det frågan om äpple, päron, körsbär och plommon. En annan typ av kost. På baksidan gick det att se var hembygdsförening hade sin arrangemang. En större gräsmatta, gissningsvis den före detta köksträdgården, där det fanns plats för besökare. En majstång stod lövad mitt på det gröna, midsommar som det var.

Regent blev lite mer irriterande och vi delade på oss, de som tog skydd i bilen och de som trotsade regnet. På väg tillbaka till bilen så gick det att titta ut över odlingslandskapet. Det var inget som brukades nu men fåren höll markerna öppna för att skapa en bild av hur kulturmiljön hade sett ut. Det sista stoppet var vid parkeringen där det fanns fler fina utställningar om de olika typer av hantverk som en bondgård var tvungna att bemästra för att klara sig. Smedjan, snickerier och något mer. Regnet var definitiv så att det var dags att ge sig av. Klocka hade samma uppfattning, liksom de magar som inte sniket till sig en macka på värdshuset.

Bilarna tog oss tillbaka till vårt basläger och raska och villiga medlemmar vaskade fram en måltid och ett skafferi som Ingeborrarps människorna endast hade kunnat drömma om. Vi hade mer mat med oss än vi ens med hungra ögon hade kunnat smaska i oss. Mätta och belåtna började vi packa ihop våra pinaler och lasta fordonen men ungefär lika mycket som vi hade haft med oss ner. Vi fick från värt värdfolk flera godsaker att ta med på resa. Ägg värpta på gården OCH vaktelägg! Det blev till att köra med ägg under båda gas- och bromspedal för att få hem de sköra godsakerna utan att göra äggröra av allting.

Det var dags att säga adjö och ta oss hemåt. Det fanns en misstanke om att det skulle bli mycket och svår trafik men det kom lite på skam. Det blev lagom att lasta ur allting gå ner i varva och satsa på de sista tre veckornas arbete innan semestern.

 

Dag 1 – Förberedelserna – Midsommarafton – Freden i Knäred – Örkelljunga

Dag 2 – Bosjökloster  – Trollenäs slott – Näs gamla kyrka

Dag 3 – Skånska björnbär – Örkelljunga järnbruk – Herrkläder och tennis – Örkelljunga skansar och Turistvägen Riksettan – Fatne håla – Ingeborrarp