Det finns, det borde känts till men så kom ett erbjudande om en privat visning så varför inte! En äkta snubbeltråd.
Hade blivit utsänd av företaget till Östergötlands huvudstad för att vara instruktör på en kurs inom Kollektivtrafiken. Den skulle hållas på spårvagnarnas depå i de sydöstra delarna strax utanför centrum. Min kollega rotade fram ett namn på den man som är entusiasten och drivkraften bakom det spårvagns museum som finns på samma område som de ”riktiga spårvagnarna”. Willy som mannen hette kom till depån under vår lunch. Dagen till ära hade vi förlängt lunchrasten med 15 minuter.
Norrköping beställde sin spårväg 1902 och två år senare kunde de första resenärerna betala sin avgift för att åka på det fyra km långa spåret som går som en åtta i centrala Norrköping. Redan samma år invigs fler, alla enkelspåriga sträckor. Det dröjer till 1926 innan alla sträckor är dubbelspåriga. Utbyggnaden fortsätter fram till slutet på 1950-talet. Sedan hamnar spårvägen under ett konstant nedläggningshot. Linjer läggs ner och spår rivs upp. Under 1950-talet så börjar bilismen att slå igenom och bussen kommer som en hård konkurrent till de spårbundna fordonen.
Högertrafik om läggningen blir en vattendelare i svensk spårvägs historia. Stockholm väljer att lägga ner sina spårvagnar, medan Norrköping och Göteborg väljer att ha kvar sina. Inför omläggningen beställer staden 25 nya spårvagnar av nästan samma modell som Göteborg beställer från ASEA, M67. Norrköpingsvagnen är några meter kortare och några decimeter smalare. Det syns tydligast på att i Göteborg finns två rader med stolar på varje sida, medan i Norrköping så finns det endast en rad på den ena sidan.
Det kunde vi själva konstatera när Willy tagit oss med genom verkstaden där en av stadens gula Bombardier Flexity Classic, med beteckningen M06. Det är samma spårvagns modell som finns på Tvärbanan i Stockholm och som Göteborg valt till att ersätta de gamla vagnarna från högertrafikomläggningen för snart 60 år sedan. Även om byggnaden var något utbyggd så var den gamla tvätt hallen, liten men välfylld med rullande kollektivtrafiks vagnar. Willy berättade att han har en anställning från kommunen för att hål lite ordning på stadens vagnar så att de kan användas och visas upp vid speciella tillfällen. Det finns också en förening som hjälper till och renoverar vagnar från en annan era i spårvägens historia.
Det blir enkelt att jämföra detta spårvagnsmuseum med det i Göteborg som vi besökte för ett halvår sedan. Göteborgarna har fler vagnar och större ytor och mer material, men det speglar ganska väl skillnaden mellan städerna. En konstig tanke är att de städer som valde att bli efter i utvecklingen, genom att behålla sina spårvagnar, numera ligger i täten när spårutbyggnaden åter tar fart i Sverige. Stockholm har byggt Djugårdslinjen och Tvärbanan och i Lund öppnar en nybyggd, 5,5 km lång linje mellan centrum och Science Villiage i östra delen av staden, om cirka ett år. Malmö har kvar en museiebana och det finns kanske några till i landet.
Längst in i hallen stod en vagn som har en intressant historia. Norrköping gav bort överdelen till vagnar när de skrotades ut. De blev sommarstugor runt om i bygden. I samband med ett bygge så uppmärksammades att det var en gammal spårvagn och kontakt togs med kommunen som ringde upp Willy och frågade. Han blev eld och lågor och lyckades få tillbaka en vagn som de saknade i samlingen. Den var i prima skick efter att stått under ett yttertak och nu hade Willy och föreningen återställt vagnen till ett skick som gjorde en besökare glad. Willy var, med all rätt, mycket stolt över de spårvagnar som lämnats i hans och föreningens vård.
Vi tittade in den gamla ASEA vagnen från 1960-talet och den gamla spårvagnen Mustang som kom under 1940-talet. Den fanns i flera städer i Sverige men rangerades ut när högertrafiken kom. De Mustanger som såldes till Norrköping kallades för småstadsmustanger och var något kortare och lite smalare än de som kom till Göteborg, Malmö och Stockholm.
Där fanns också en vagn som göteborgarna var avundsjuka på. VI hade sett den i Göteborg och detta var en systervagn, men med det äldsta numret. Så hade vi tittat på de gula vagnarna liksom vi tittat på klockan och då hade vi tittat klart på den rullande historien som om tiden stått stilla. Det var dagas att gå tillbaka till jobbet. Willy följde med oss in och vi tackade honom hjärtligt och sedan skickade vi ett litet bidrag till föreningens swish.
