Påsk i Prag – dag 4

Borgen i Prag, när vi väl lyckats ta oss in.

Vi tvingades att ta till väckarklockan för att vakna i tid. Vi var så trötta, men inte mer trötta än att vi skulle kunna ta oss iväg och se på mer handboll. Från hotellet tog vi oss till spårvagnen som tog oss till den röda metrolinjen. Vi tog den norrut.

Pražské metro

I slutet på 1800-talet sneglade Prag på andra städer inom det österrikiska-ungerska imperiet. I Berlin och Paris hade det byggts tunnelbana, den nya tidens transporter för människor i de snabbt växande städerna. Budapest höll på att färdigställa sin första linje. Planerna realiserades inte. När Prag blivit huvudstad i Tjeckoslovakien togs planera upp igen och denna gången projekterades det och bygget startade 1938/1939. Arbetena pågick fram till dess att tyskarna behövde resurserna bättre och projektet lades på is för att inte tas upp igen. Inte förrän i mitten på1960-talet när trafiken ovan jord blev för tät, i det ganska trånga Prag, som planerna togs upp igen. 1968 började bygget och 1974 kunde den första Metrobanan invigas, det som idag är linje C, eller den röda linjen. Det var den som vi satt på och när vi kom till Kobylisy gick vi av.

Kobylisy

Platsen är känd sedan 1200-talet, men så sent som i mitten av 1800-talet var det en by med fruktträdgårdar. Det är idag Prags 8:e distrikt. Det har byggts i området och den funktionalistiska arkitekturen lyfts fram. Här finns också ett monument på en skjutbana, som nazisterna använde för att avrätta tjecker som gjorde motstånd. Det var kring dessa hus som vi började leta oss fram på gatorna. Vi visste inte riktigt vart vi skulle men ett danskt lag tog god fart och vi hakade på. Det fanns trevliga saker att titta på och några som väckte särskild uppmärksamhet. Ett rostigt taggtrådsstaket och ett rostigt klocktorn som mer liknade ett fundament till en skylt. Där fanns en skola med tydliga drag av funktionalismen och ett område som definitivt sett bättre dagar. När vi närmade oss sporthallen så fanns det en byggnad med en entré som liknade en biograf.

Matchen blev inget bra. Det verkade som om tjejerna inte riktigt vaknat än och det klart fler mål bakåt än framåt. Trist sammanfattar vi den matchen. Trist rimmar på turist och det var nästa sysselsättning, men innan dess blev något riktigt trevlig! Vi kom att prata med en tränare efteråt och han berättade att hallen som vi precis varit i, och hade match om fem timmar igen, var nybyggd. Tidigare var det ett tält och omklädning och uppvärmning i en liten hall, samma som vi trodde var en biograf var i själva verket ett gammalt folkets hus med möjlighet till idrottshall. Vi kunde heller inte hålla oss utan var tvungna att gå och titta på klockstapeln och det rostiga staketet, det såg lite militärt ut. Klockstapeln gav snabbt utdelning, det närmaste huset vare en evangelisk kyrka i modern stil. När vi står där i duggregnet kommer en hund sakta vandrande på gatan och 20 meter efter hasar en man sig fram. Mötet med honom kom att bli en höjdpunkt på vår resa.

Det var en sävlig äldre man som kom och frågade om han kunde vara till hjälp. Vi provade oss fram och tyska var det gemensamma språk som vi trodde att vi skulle göra oss förstådda på, båda två. Mannen berättade att det var en evangelisk kyrka och det var något speciellt med klocktornet som vi tyvärr inte förstod ordentligt. Han berättade för oss när han fick reda på att vi var från Sverige, att han och hans nu döda hustru hade gjort en resa till Danmark, Sverige och Norge för länge sedan. Tre veckor hade de rest och han verkade förlora sig i minnen från en annan tid. Hans tyska, liksom vår, räckte inte riktigt till att förklara detaljer. Vi kunde i alla fall förstå att det hade varit en bra resa. Vi följde med i hans takt, trots det tilltagande duggregnet som började göra oss lite blöta, men det var det värt. Nu kunde jag inte hålla mig längre, utan frågade vad det var för område som var inhägnat med ett rostigt taggtrådsstaket, vi stod bara 15 meter i från det. Något med militären försökte jag. Han tittade konstigt och till slut förstod han och log lite så där. Nja, sa det är polisens högkvarter, Interpol, viskade han lite konspiratoriskt. Sedan pratade vi inte mer om det. Vi fortsatte vår långsamma promenad och han började berätta om det området som vi passerade som sett så slitet ut. Det hade varit en skola men numera hade det fått förfalla. Någon gång hade det fungerat som barnhem men numera var det övergivet förutom när bostadslösa sökte skydd i byggnaderna. Prag har tydligen en skriande bostadsbrist, som på många andra håll i världen. Ögonblicket dröjde sig kvar. Vi kände lite stressen av att vi skulle vidare men mannen ville prata. Efter knappt tio meter sa han tack och adjö och gick in till sig i ett av de funktionalistiska husen som just området är känt för. Vi hastade vidare i regnet och drog oss mot Metron igen. Vi skulle ta oss ner till city och leka turister, Pragborgen, staden och hela Tjeckiens hjärta väntade på oss. Lite i smyg passade vi på att kika upp mot den tio våningar höga byggnaden av lamellhuskaraktär som lätt skulle kunna tas som ett hus i ett miljonprograms område. Alla satelitdiskar och paraboler på taken fick en annan innebörd än det vi först antagit, hyresgästernas sätt att få tillgång till omvärlden. Så var det ju fast kanske inte de hyresgäster som hade trott eller den omvärld som vi hade gissat. Eftersom vi är lite till åren och har växt upp med det Kalla kriget och spioner och spänningar mellan väst och det öst som vi nu befann oss i, hastade vi vidare utan att stanna till och titta något mer.

Pragborgen

Vi lyckades med att byta Metro utan att komma allt för långt i från dit vi skulle. Klockan tickade för det var endast fem timmar till nästa match. Vi kom upp från Metron och tittade runt lite innan vi kunde orientera oss. Det som löste själva orienteringen var de bruna skyltar som förkunnade att Pragborgen ligger åt det hållet. Så vi gick dit. Strax svängde vi vänster och började gå uppför en backe. Mitt i backen låg en officiell byggnad i ett sextiotals byggnads av kontorsmodell. Tack och lov hade de namnet på departementet även på engelska, försvarsdepartementet. Kanske borde vi han sett NATO flaggan som vajade lite käckt från fasaden. Vi kom fram till Mariansky Rhadby som är en gata som leder fram till själva Pragborgen. Spårvagnarna går där och den är behagligt inbäddade i en allé som en varm sommar dag skulle göra vem som helst som söker svalka lycklig. Nu kunde vi också se Försvarsdepartementets huvudbyggnad, och det var ett pampigt slottsliknande byggnad. Den passar perfekt in i omgivningarna av att ligga i Tjeckiens maktcentrum med borgen i centrum. Vi gick med rask fart fram till entrén och ställde oss i de ganska långa köerna. Det visade sig efter ett tag att det var säkerhetskontrollen för att få komma in på området som tog sådan tid. Så var det inte vid förra besöket för snart 20 år sedan, men så har det hänt en del på terroristsidan.

Det är på 800-talet som högplatån börjar exploateras. Det byggs befästningar och så kommer ett kloster som den dåvarande regenten låter anlägga. Ytterligare kyrkor kommer till under 900-talet och den enorma katedral som fyller upp delar av Praghorisonten, Vituskatedralen börjar byggas på 1300-talet. I slutet på 1400-talet började den böhmiska kungen Vladislav II att restaurera borgen som förfallit under Husitkrigen. När de österrikiska Habsburgarna tog över Prag tog de också över borgen. En brand på 1500-talet förstörde delar av borgen och då ersattes dessa av modernare byggnader.

Det var här, i detta palatset som en grupp protestanter samlades 23 maj 1618. Den nyvalde kungen Ferdinand var katolik och Böhmens aristokrati var protestantisk. Kungen befallde att avbryta byggandet av protestantiska kapell vilket tolkades som ett brott mot religionsfriheten som fastställts i religionsfreden i Augsburg 1555. De åtalade de båda ståthållarna och kastade sedan ut dem från ett fönster i borgen, tillsammans med deras sekreterare. De föll 15 meter ner och räddades till livet av en gödselstack. Detta kallas för defensterationen och räknas som startskottet till det trettioåriga kriget. Kriget skulle återkomma till Prag. Svenska armén kom till Prag i slutet på kriget och plundrade delar av Prag svårt. De intog den borg som vi nu befann oss i på Moldaus västra strand. Krigsbytet kan än i dag finnas i svenska arkiv och museum. Det var också här i Pragborgen som delar av freden efter trettioåriga kriget skrevs under 1635.

Nästa gång som Pragborgen blir en del av historien är när det nya självständiga Tjeckoslovakien installerar sin första president, Tomáš Garrigue Masaryk här 1918. Palatset togs över efter Tjeckoslovakiens president Edvard Beneš 1939, av den nazistiske riksprotektorn för Böhmen-Mähren, Konstantin von Neurath. Beneš kom tillbaka efter kriget 1945 och stannade på sin post i tre år till det kommunistiska partiet med stöd av Sovjetunionen genomförde en kupp och tog över makten. Idag är Pragborgen den tjeckiske presidentens bostad och det är kanske också därför som det är så rigorösa säkerhetsåtgärder. Det hade tagit oss 25 minuter att stå i kö men nu var vi igenom.

Vi följde de täta turistströmmarna in genom valven till själva katedralen som med sin storlek och höjd blir centrum av anläggningen. Vi tittade runt och beundrade själva slottet. Det verkade vara en heltidssysselsättning bara att putsa fönster, det var så stort. Vituskatedralen är mäktig och som det verkar med många av världens katedraler så byggs det tätt inpå och det är svårt att få riktigt bra kort. Efter att ha insupit allt detta vackra och med ett öga på klockan så att vi inte missar den yngre generationens sista match så gick vi runt katedralen och hittade en av alla dessa påskmarknader som finns i Prag. Vi handlade var sitt kycklinggrillspett och en tjeckisk korv med bröd. Det var jättegott, dels för att det smakade bra och dels för att vi lagom hungriga. Eftersom vi nu var i Tjeckiens huvudstad och den är känd för sitt öl så handlade vi också var sin påsköl. Den var grön. Tydligen är det så att tjeckerna färgar sitt öl grönt under påsk. Det så annorlunda ut men det smakade förträffligt! Regnet som legat på lur under en bra stund skickade ut lite förlöpare under maten och vi tog varningen på allvar. Sakta drog vi oss ner mot utgången. Utsikten från borgens nedre platåer var magnifik med utsikt över den östra sidan av Moldau. Gamla stan som vi passerade igår är en del av UNESCO:s världsarvslista. Inte svårt att förstå. Så gick vi sakta ner för trapporna. Klockan var kollad och vi hade tid. Siktet var nu inställd mot Karlsbron. Regnet bara hotade oss så vi klarade vädret väldigt bra. Värre var det med den enorma mängden människor som var på bron. Svenskarna försökte storma den västra sidan av Prag över Karlsbron men lyckades inte. De förstörde inte heller bron, men med den mängd turister som är på överfarten så kommer den nog att förstöras.

Karlsbron

Karlsbron var länge den enda förbindelsen över floden. Bron började byggas 1357 på order av Karl IV. Den tidigare bron hade raserats i samband med översvämningar ett tio tal år tidigare. Den bastanta stenbron tog 45 år att bygga och har nu använts av Pragborna i över 600 år. Ända fram till 1841, då ytterligare en fast förbindelse byggdes inom Prag. Brons existens har inte varit självklar. Flera gånger har den påverkats av översvämningar. Det som är särskilt bekymmersamt är att vattnet för med sig träd och trästockar vars tyngd påverkar stenkonstruktionen. 1784 var en kraftig översvämning men den som kom i september 1890 lyckades riva ner tre brospann och tack och lov inte fler. 2002 var den senaste svåra översvämningen men den påverkade inte bron särskilt mycket. Översvämningen 1890 försvårade för spårvagns förbindelserna. De hade redan på 1870-talet dragit över bron. Idag är bron avstängd för motorfordon och den trafikeras enbart av turister. Vi var ett par av dessa. Vi koma gående från den västra sidan mot den östra, precis som vår landsmän gjorde 1648. Svenskarna hade intagit den västra sidan med Pragborgen och skulle nu över floden. Här på bron utkämpades de hårdaste striderna under hela kriget i Prag. Kanske var det strider på bron som vi upplevde. Ett hav av turister sköljde över bron från väster mot öster och ett annat hav av turister sköljde från öster mot väster och på bron uppstod krocken. Det var lite för mycket människor på en gång. Trafiken försvårades av gatumusikanter och försäljare som satt på kanten med sina varor och tillstånden väl synliga för kontrollanter och turister. Karlsbron är kantad av statyer och turisterna stannade och tittade vilket skapade ytterligare trängsel. Nu var vi svensk vikingastam och tog oss fram likt stormaktstidens soldater mot den östra stranden och det torn som avslutar bron på den sidan. Det var där som försvararna lyckades stoppa svenskarna, men inte oss. Passade på att stanna upp och titta på tornet. Det var delvis förstört efter svenskkriget och det har använts till att hänga upp avrättades huvuden, efter upproret 1621 mot kejsaren i Wien. Även det en del av det trettioåriga kriget. Så var vi av bron och tog oss en tur i gamla stan innan klockan ringde och talade om att det var dags att åka tillbaka till Kobylisy och ännu mera handboll. Den sjätte matchen på två dagar.

Nu var det vakna tjejer som hade bestämt sig för att vinna. Det blev inte lätt för tjeckiskorna att stå emot ett taggat tjejgäng från Sverige och detta blev den andra vinsten på sex matcher. Laget slutade femma i sin serie av var klara för B-slutspel kl. 9.25 morgonen efter, i en helt annan del av Prag. De vilt jublande tjejerna lämnade vi och tog oss tillbaka till metron för att göra något. Vi kom inte till metron, vi hittade något annat som var mer intressant.

Det dansande huset

– Du?

– Ja

– Om vi istället för metron tar spårvagn 17 så passerar den det dansande huset!

– Vi tar spårvagn 17!

På stående fot bestämde vi oss för att hoppa över Metron och allt det vi tänkt göra och istället besöka det dansande huset. Vi hade hittat det i en bok som vi har om 1001 hus som du måste se innan du dör och att dö nyfiken är inte fullt ut ett alternativ. Vi väntade i duggregnet på spårvagnen och så hoppade vi ombord, förväntansfulla. Nu skulle vi lämna det högt belägna Kobylisy och åka ner mot floden. Vi åkte genom stadsbebyggelse på Klapkova och vägen var lite lagom sluttande. Vi passerade över en större led och in på den klart mindre gatan Trojska. Nu sluttar det och bebyggelsen upphör delvis. Spårvagnen åker liksom i en ravin och träd klättrar på de branta sluttningarna. Det är helt plötsligt inte svårt att förstå att detta varit ett område med fruktträdgårdar. Vi funderade över om det var kolonilotter eller om det var hem från en fattigare tid. När vi väl kommer ner till floden ser vi en läcker bro i vitt som löper över floden. Det är Trojský most, eller den trojanska bron på svenska. Den invigdes 2014 efter flera års förseningar. Bron ersatte en äldre spårvagnsbro. Bron är resultatet av en arkitekttävling från 2005 och är byggd med en stor vit båge i betong, ovanligt låg, mer formen av en oval, som löper över floden och som bär upp den raka brobanan som trafikeras av såväl bilar som spårvagnar. När vi åkte in på bron passerade vi också Prags ringled som precis här kommer upp ur en tunnel. Det var färdigställandet av tunnels som gjorde att bron blev försenad. Vi hade kommit över på den västra sidan av floden på den halvö som bildas av att floden gör ett par krökar. Nu var vi inte långt ifrån den plats där Heydrich mördades av tjeckiska motståndsmän 1942. Vi fortsatte med spårvagnen genom staden för att komma fram till flodens västra strand. När vi kom till Chehuv most svängde vi ut på bron. Återigen lyckades vi med det som våra förfäder misslyckats med, vi tog oss över på den östra stranden. Vi fortsatte längs flodkanten söderut. Spårvagnen hade fört oss in i gamla stan som finns på UNESCO:s världsarvslista. Passerade återigen Karlsbron och som genom ett mirakel överlevde samtliga turister som sprang framför spårvagnen. Till slut närmade vi oss det dansande huset och övervåningen syntes redan från hållplatsen innan.

14 februari kom amerikanska bombplan flygande och släppte sin last över det av nazisterna ockuperade Prag. Ett hus som låg vid floden blåstes ut och byggdes aldrig upp. Tomten blev kvar till 1990-talet och då skulle det byggas en byggnad av lite ovanlig karaktär. Arkitekturen i Prag är vacker, den nygotisk, nybarock och inte minst jugend som hade sin storhetstid när Prag växte som kraftigast. Då valde arkitekterna atta utforma en mycket modern byggnad som skulle påminna om två dansare, ”Ginger och Fred” var namnet och folkmun skulle det bli ”det dansande huset”. Det var ett kontroversiellt hus redan från början. Många hade mycket att säga om husets originella linjer som inte var raka, men ändå skämde den inte ut sig i de pampiga omgivningarna. Tvärt om det blev den lilla extra kryddan som lyften en mycket god rätt till något enastående. Ja, det var ett hus man måste se innan man lägger näsan i vädret. Efter att tagit några kort och sedan packat ner kameran för att den inte skulle bli våt så fortsatte vi in bland alla dessa gator. Riktning var ungefär in mot centrum. Det var ett tag sedan vi tryckte i oss grillspetten och för att klara oss till middagen slank vi in på ett café och tog en liten paus.

Tjeckisk matkultur

Första kvällen blev det italienskt och igår blev det ingen middag eftersom det blev så sent. Nu letade vi efter en tjeckisk restaurang. Ett svagt minnen från ett tidigare besök poppade upp och tyckte att vi skulle leta i gamla stan i området mellan torget och floden. Spårvagnen fick förde oss tillbaka till Vaclavplatsen och sedan tog vi en promenad mot det området som vi trodde vi skulle kunna hitta en restaurang i. Första försöket lockade inte och när vi tittade åt andra hållet så fann vi en arkad med valv. En lång arkad och det fanns några få stolar och bord och vi gick för att titta närmare. Första var en italiensk restaurang som vi ratade och fortsatte. Nästa var mer intressant. Vi kom inte ihåg namnet men vi kallade den för Elefanten eftersom det fanns ett stort elefanthuvud på väggen. Kyparen visade oss ett litet bord längst in och vi kunde snabbt konstatera att det inte pratade något annat än tjeckiska i den fullsatta lokalen, lovande. Menyn fanns tack och lov på engelska och tyska så vi klarade oss. Vi beställde tjeckisk öl och tjeckiska maträtter och vi njöt av maten. Priset var inte i turistklass men heller inte i tjeckisk nivå heller men det var ingen förmögenhet och vi gillade det vi åt. Sedan var det dags att åka hem till hotellet och vila inför morgondagens slutspel.