Påsk i Prag – dag 2

God morgon Rostock. Ett snöoväder hade dragit in över norra Tyskland. Polisen varnade för halka när vi började vår resa söderut.

Vaknade av att båtradion väckte upp oss med meddelandet om att det var en timma kvar till båten kom in, det var 1 h 45 minuter! Skit eftersom vi ville sova lite efter den lite gungiga resa. Inte mycket men lite. Värre var kanske att det luktade dieselavgaser som lyckades läcka in i sovhytten. Klara minuspoäng, Stena. Kanske var det för att sälja mer frukost och mer i taxfree som de jagade upp oss och kanske. Vi gick i alla fall på frukosten. Vouchern på 100 spänn för att båten var sen gick åt. Nu när tidsschemat blev helt kajko så valde vi att äta frukost för att kunna använda tiden till att köra. Taxfree var en annan miss av Stena. En långsam kassör som inte kunde få undan och expediera kunderna och en kör på 10 meter. Vi gick.

Äntligen var det dags att öppna bildäck. Vi gick ut för att konstatera att det lå några centimeter snö på taket. Vi stod på den del av färjan som inte var inomhus. En snabb titt på hur det såg ut i Rostocks hamn så var det femton centimeter tung blötsnö över allt. Trettio minuter efter att vi släpps på på bildäcket så var det dags att rulla. Det tog ytterligare femton minuter innan det äntligen var dags att köra på tyska asfalt. Vi klarade oss undan polisens stickprovs kontroll vid gränsen och sedan var det att ta sig ut på Autobahn. I Trafikradion varnade polisen för svår halka i Mecklenburg och Pommern. Faktum var att det var mer snö här än hemma. 60 mil norrut.

Autobahn

Genom slasklagren på vägen tog vi oss ut på Autobahn 19 mot Berlin. Vi rullade i god fart trots väglaget, söder ut bara för att konstatera att långtradarna betedde sig lika illa som igår. Fast nu var det fler. Lite bättre var det faktiskt, kanske för att de finns en annan tradition. Det tog nära en timme innan trafiken lättade. Samtidigt så märktes det att snön låg i bakom, sakta minskade mängden. Snö blasket och regnet lämnade vi bakom oss och farten kröp upp till autobahn fart.

Ett par timmar efter att vi börjat vår resa var det dags att ta ett stopp för toalettbesök och komplettering av energinivån. Passade på att använda matsäcken i kylväskan. 20 minuters paus och så på det igen. Det dags att tackla Berlin. Det fanns två vägar, hade vi sett på kartan. Den ena är västlig och går i en vid båge runt staden och passerar Potsdam. Som historisk intresserad har namnet en lockelse som är nästa oemotståndlig, Potsdamkonferensen, bron där spioner utväxlades mellan supermakterna under de kalla kriget och inte minst Fredrik den stores slott, Sanssouci. Bara några kilometer ligger en sjö som för en historieintresserad väcker obehagliga minnen, Wannsee. Konsekvenserna av det som hände där i januari 1942 ledde fram till förintelselägren, där Auschwitz är det mest kända. Trafikradion gav nyttig information var 20 minut och i takt med att vi tog oss fram genom Berlins motorväg kunde vi pricka av olyckor och vägarbeten. Vi buffade oss igenom den tyska huvudstaden, vilket tog nära 1,5 h och knappt sju mil. Trafiken avtog något när vi tog oss in på A10 mot Dresden. Farten gick upp till normala på motorvägen i Tyskland och rätt var det var så körde vi in i en kö med sänkt hastighet, vilket i det här fallet betyder runt 100. Det var 18 långtradare i en karavan.

Den tyska Autobahn är en mycket effektiv transportled i landet i Europas hjärta. Hitler har fått tillskrivit sig att han byggde de tyska motorvägarna och det är kanske inte helt fel. Järnvägsbyggande för tågtrafik hade slagit igen under senare delen av 1800-talet. Inte minst för militära syften, att snabbt kunna få trupper till fronterna byggdes systemet ut. Under första världskriget visade det snabbt sin militära kapacitet, inte minst i slagen vid Tannenberg och Masuriska sjöarna på östfronten och i kampen mot kanalkusten på västfronten där frontlinjen ganska väl kom att hamna lite beroende på hur tyskar och fransmän kund få fram sina trupper via järnvägen.

Järnvägen blev ett av de historiska skiftena vad gäller transporter. Nästa innovation var bilen. Även om bilen hade sina barnsjukdomar så utvecklades de ganska snabbt. 1921 stod den första racer- och testbanan för bilar, AVUS i en skog öster om Berlin. Banan finns kvar än idag och en del av kvalitativt höga och utvecklade Autobahnsystemet i Tyskland. Planerna för att binda samma de stora tyska städerna men motorvägar togs fram under 1920-talet. Det är nu som Adolf och grabbarna kommer in i bilden. En del i Hitlers tanke gods vara att uppmuntra konkurrens. Auto Union, dagens Audi, och Mercedes uppmanades att konkurrera på racerbanorna, allt för att få fram bättre bilar. De silvergrå tyska bilarna gjorde också succé under 1930-talet. Nazisterna tittade ett steg längre. De behövde folkets stöd och ett sätt att vinna dessa hjärtan var att ge tyskarna arbete. När depressionen slog till under inledningen av 1930-talet så introducerades arbetsplikten, tyska medborgare skulle göra arbetsplikt, ungefär som andra gjorde värnplikt. Med stora skaror av människor i Arbetsfronten som den kallade, hade arbeta att utföra tog nazisterna fram planera på att bygga vägarna i Tyskland. Det fanns säkert en baktanke och det var att få snabba transportleder för soldater och material. Men vad skulle tyskarna med motorvägar om de inte kunde använda dem? Nazisterna införde en organisation som de kallade; Kraft durch Freude, KdF. Det var ledaren för Arbetsfronten Robert Ley som hade tagit inspiration från fascisterna i Italien och startade fritidsorganisationen. Arbetare i Tyskland erbjöds för en billig peng, semester på ett sätt som annars hade varit omöjligt för dem. De byggde kryssningsfartyg, där Willhelm Gustlof, var ett av fartygen. Gustolf torpederades utan för Hel i dagens Polen av en rysk ubåt. Ca 10 000 människor beräknas ha drunknat i det kalla Östersjövattnet i januari 1945.

KdF satsade också på en egen bil. Tanken var att de skulle vara en enkel och billig bil som de arbetade massorna kunde ha råd att köpa. Genom att spara pengar varje månad så kunde en tysk arbetare hämta ut sin bil. Ferdinand Porsches konstruktion är idag känd som VW bubblan och har byggts i svindlande 21,5 miljoner exemplar. Det var dessa bilar som skulle trafikera Autobahn, samma väg som vi nu körde fram på i riktning söderut mot nästa anhalt.

Dresden stod inte på vår agenda denna gången. Staden förstördes i januari/februari 1945 av brittiskt bombflyg. Det är en allierad bombräd som starkt ifrågasatts av många skäl. Det fanns inget militärt eller ekonomiskt värde som kunde motivera ödeläggelsen. Den gamla kulturstaden kunde mycket väl ha skonats från förödelsen med den motiveringen. Det som kanske mest är ifrågasatt är att staden härbärgerade hundratusentals människor som var på flykt undan Röda armén anfall västerut och vi kommer med säkerhet aldrig att få reda på hur många människor som faktiskt omkom i lågorna efter den brittiska bombningen. Staden byggdes upp under DDR tiden och hamnade sedermera på UNESCO:s världsarvslista. Tyvärr är Dresden ett av de får världsarv som mist sin status sedan staden styrande under mycket nationell och internationell protester beslutade att bygga en bro genom världsarvsområdet som tog bort grunden för att det blev ett världsarv.

Sudetlandet

Trafiken hade dragits i led runt hela Dresden. Det märktes att vi kommit närmare bergen. Landskapet hade förändrats och slätterna runt Berlin med begynnande gröna vårgrödor ersattes av ett mer kuperat, storslaget landskap. Solen kämpade hårt för att bryta igenom molnens avspärrningar och lyckades kanske inte helt men för vårtörstande svenska var det ett välkommet ljus som pressade på gråa moln. Vi lämnade Dresden bakom oss kämpade oss upp i Erzgebirge och körde över gränsen till Tjeckien och så bytte berget namn till Krusne Hdry. Vi befann oss i Sudetlandet. Namnet väcker starka reaktioner för en historisk intresserad. Det var i dessa områden som Sudettyskarna bodde. Hitler hade tagit Konrad Henline under sitt beskydd och uppmanade honom att protestera mot regimen i Prag. En internationell kris pressades fram och den löstes av Europa fyra stormakter i München överenskommelsen 1938. Brittiske premiärministern Chamberlain visade upp ett papper och sa de säkrat ”Peace in our time”. Vår tid sträckte sig till 1 september året efter. Då hade tyskarna först ockuperat Sudetlandet och i mars 1939 invaderade de resten av Tjeckoslovakien och världen tittade på. Kanske var Tjeckoslovakien det enda land i världen som 1938 hade besegra den tyska armén, vältränad och modernt utrustad.

Vi rullade ner för backarna söder om bergen. Den tjeckiska motorvägen var inte gammal och det märktes. Den var modern och fungerade alldeles utmärkt. Kanske var den bättre än de tyska, men så är de äldre. Nu hade vi tänkt stanna och göra ett besök i Terezin. Platsen ligger någon mil öster om huvudvägen. Tyvärr hade förseningen med färjan och påsktrafiken genom Berlin gjort att den tiden som vi tänkt använda där redan försvunnit. Två nätter med mindre bra sömn och en lång resa på Authobahn hade också tagit ut sin rätt.

Handbollsklubben hade bestämt att de skulle göra ett studiebesök i Terezin. Det är viktigt att ta ett ansvar och ge ungdomarna erfarenheter och perspektiv på verkligheten, inte minst vad som kan hända om vi åter låter trångsyntheten och intoleransen ta plats i människors hjärtan. Särskilt allvarligt är det om världens viktigaste ledare drabbas av en begäran att fokusera på vita människor sittandes i sina vita hus. Det känns bra som förälder till idrottsungdomar att det finns frivillig ledare som ställer upp och fostrar våra barn och att de tar ett ansvar som går utanför idrotten. Alla blir inte elitspelare, det är väldigt få men handbollen kan hjälpa unga människor att utvecklas i positiv riktning under viktiga år i grundandet av den egna identiteten.

Beslutet som vi gjorde var det enda rätta. Åka direkt till hotellet. Det gjorde vi men, även i Prag är det rusningstrafik.

Prag

Köerna började nån mil innan Prag. Vår elektroniska manick som skvallrade om vad som händer på vägarna bad oss lämna köerna på motorvägen och kör en mindre väg sista milen mot målet. Vi rullade mot målet i allt mer ökande eftermiddagsrusning, dagen före långfredagen. Bra kartläsning och en koncentrerad bilförare i harmoni tog sig förbi hinder efter hinder, järnvägar och bommar, busskörfält och spårvagnar, tjeckiska speciella regler och allt annat som går att hitta i trafiken i våreftermiddag i en storstad. Till slut såg vi Pragborgen som tronade högt över staden.

Prag har gamla anor. De böhmiska hertigarna etablerade sig på en höjd 60 meter över floden och byggde där sin första borgar. Redan i mitten på 900-talet står det att läsa i gamla krönikor. En bit in på 1100-talet byggdes den först stenbron över floden, men den sveptes iväg av vattenmassor två hundra år senare och ersattes av Karlsbron, som står där än idag. Prag kom redan rån början att bli en del av det tysk-romerska riket. Prag blir en av Europas största städer under medeltiden men härjas svårt under det trettioåriga kriget, inte minst av svenskarna som intog halva staden. Trots flera försök att ta sig över Moldau lyckades de inte. Krigsbytet blev rikt och finns delvis bevarat i svenska arkiv och utställningar. Prag sjönk tillbaka till en provinsstad i stormakten Österrike-Ungern. Den tyska staden växer snabbt under 1800-talets senare hälft. Det är tjecker från landsbygdens om flyttar in och den tyska befolkningen går från att vara hälften av invånarna 1860, till självständigheten 1918, vara knappt 5 %. Prag blev huvudstad i Tjeckoslovakien men 1939 intogs av tyskarna som kom marscherande från Sudetlandet som de fått i Münchenöverenskommelsen. Staden judiska befolkning på ca 50 000 invånare försvann i förintelsen.

Prag kom att bli centrum i historien igen 1948 och 1968. Det första årtalet är den kommunistiska kuppen som gjorde att de tog makten och 1968 var när liberaliseringen av den rigida kommunistregimen i Pragvåren resulterade i den ryska invasionen på hösten 1968. Då återstår ett årtal för att göra serien av åttor klar i den tjeckiska historien, sammetsrevolutionen 1989. Kanske ett år för sent, men åttan finns där.

Vi slank återigen in Prags myllrande gator och gränder. Smalare och mer uppmärksamhet krävdes för att lämna alla företräde som skulle ha företräde, inte minst bilarna med blått ljus och ilska ljudsignaler som krävde fri väg. Till slut efter alla möjliga ändringar i riktningen så stod vi framför en bom och det var den som ledde in på hotellets bevakade parkering, ett etappmål så gott som något. Dagas att checka in och så rände vi ut på stan och åt efterlängtad mat. Somnade gjorde vi tidigt och sov hår när klockan ringde nio timmar senare.