Övernattningar i Örebro – dag 2

Vattentornet i Örebro eller Svampen i folkmun. Den ligger väl synlig och har förenat form och funktion i något som blivit bra, vackert och välkänt!

Vakande upp i ett vintrigt Örebro. Köldrekordet för staden för april månad sattes i natt men vi var i säkert förvar på hotellet. Det var inte bråttom att komma iväg för dagens attraktioner öppnade inte förrän lite senare. Det var kallt, det var vitt på marken, blått på himlen och en fantastisk vårsol. Innan vi kom iväg, hade temperaturen stigit till behagligt, runt nollan. Vi letade upp en parkeringsplats vid Wadköping och promenerade sedan längs Svartån till dagens första mål.

Örebro läns museum

Det var en underbar promenad längs ån med den svarta färgen. Det var inte svårt att förstå varifrån namnet har kommit. Vi följde stigen längs åkanten och såg upp för blankisen som fortfarande låg i skuggan, samtidigt som dagsmejan satte in och jobbade med att få ner snön, flytande i ån. Det blev till att kisa ordentligt för snön förstärkte solen och det var underbart.

Museet hade gratis inträde så vi gick in. Det hade gått en säkring, så en del av utställningarna var avstängda, i och för sig inget som hindrade den yngre generationen att titta in där. Första utställningen som vi kunde titta på handlade om våra kläder. Den hade ett klart och tydligt mål, att tala om vi inte kunde hålla på att slita och slänga med våra plagg som vi gör. Liksom att de kläder som vi tillverkade förr, i Sverige, var bättre. Det fanns också en sönderstrimlad skjorta som visade hur mycket av kostnaden skjortan som tillföll olika delar i kedjan. Han eller hon som producerade bomullen fick 8 öre medan affären fick 80 kr av plagget som kostade 200. Låt oss se, momsen som affären tar motsvarar 40 kr eller 1/5 av priset. Pengar som ska gå till välfärden i Sverige. Den som vi så tar för given. Vi vill ha fem sex veckors semester och minst 25 000 i månadslön. Med arbetsgivarna avgifter etc så ligger en månadslön på närmare 50 000 för ett företag. Mot den bakgrunden så behöver plagget kanske kosta mer. Låt oss leka med tanken att bomullsodlaren skulle ha samma månadslön som en svensk så vad skulle plagget i så fall kosta? Förmodligen mer än vi vill betala. Summan blir, att för att vi ska kunna ha det lika bra som vi har det i Sverige idag, så kräver det en ojämlik värld. Hur villiga är vi att avstå ifrån en del av vår välfärd för att fler ska få det bättre? Ska vi minska semestern, så att vi jobbar mer så att vi kan betala mer för de produkter som vi vill ha? Det är en viktig fråga, men inte så enkel som att bara säga att det är för bedrövligt att bomullsodlaren bara får en så liten del av det totala beloppet. Var och en av oss måste förhålla oss till detta, och ta ställning för hur JAG vill göra. Vi kan inte och ska inte, skuldbelägga de människor som tjänar så lite på sin bomull, för att de vill söka sig till en annan värld där de kan få det bättre.

Sedan var det dags för en nostalgitripp. I ett större rum fick vår generation återuppleva minnen från barndomen när pryl efter pryl som visades upp, var från 1970-talet. Oranga elvispar blandat med ABC:s hockeyrör. Telefonkataloger, hur många kommer ihåg dessa pappershögar av information som var fysiska och inte digitala? Gamla drickafalskor med märken som berättade om bråk med syskonen om de sista dropparna i en 33 cl flaska som skulle delas på tre. Vi såg en gammal skrivmaskin av märket HALDA, som förde minnena till en mekanisk värld där Facit i Åtvidaberg var världsledande på kontorsmaskiner innan den japanska elektronikindustrin skickade Facit till historiens arkiv, och med den, tusentals arbetstillfällen i Sverige. Där fanns en bakelittelefon från tiden när varje familj hade en telefon och den stod i hallen. Att ringa var dyrt. En gammal varuautomat från 1960-talet och så fanns det minnen av Örebro som industristad. Der fanns formarna som gjorde Örebrokex, hur många kommer ihåg dessa ovala godbitar? Så fanns det utstansat i läder, handskar som ”bara” skulle sys ihop. Ytterligare arbetstillfällen som inte finns kvar. Klockan tickar framåt när man har roligt och det började bli dags att söka nytt intag av föda. Vi satte kurs mot Wadköping och då gick vi genom stadsparken igen.

Örebro stadspark

Parken har gamla anor. 1863 köptes ett stycke mark in vid Svartån av Trädgårdsföreningen. En trädgårdsmästare anställdes och parken utvecklades. Vi gick in i parken från väster och började flanera österut. Solen var underbart varm och vacker men temperaturen var kall och snön bländade vit. Det var svårt att kisa tillräckligt mycket för att se ordentligt. Vårsol och vintersnö ger ett starkt ljus. Vi tog stigarna där dagsmejan hade röjt väg för oss. Den ligger mycket vackert, parken, vid Svartån. Den vägen hade vi gått på förmiddagen och nu gick vi en bit in i parken. Som sig bör fanns det en stor lekplats och vid sidan om fanns det enligt kartan en örtagård, ett rosarium och en blomsterväg. Inget av detta gick att kontrollera eller njuta av, därtill var snön alltför djup. Påskliljorna gjorde ett tappert försöka att ta sig an snön och det enda som är säkert, är väl att de kommer att lyckas, tillslut…

Wadköping

Vi började med lunch. Skalman har en mat och sovklocka, men det behöver inte vi. Våra magar talade om att det var dags att fylla på energiförrådet. På andra våningen på ett av de gamla husen i friluftsmuseet fanns det tid att reflektera lite över var vi var. Namnet kommer från Örebrosonen och författaren Hjalmar Bergmans fiktiva stad där hans berättelser utspelar sig. Det var på 1940-talet som tankarna kom på att spara en del av Örebros gamla bebyggelse. Tur är väl det kanske, för Wadköping ger en bra känsla för hur det såg ut förr, när hästen var transportmedlet och skulle få plats inne på gårdarna. När det inte bara var fyrkantiga hyreskaserner som skulle fyllas till bredden och höjden. Å andra sidan så fanns det en anledning till att fattig Sverige skulle byggas bort och boendet skulle ges en viss standard. En standard som vi tar som självklar idag. En standard som vi har råd med. Detta som ett perspektiv till utställningen om textilier tidigare på museet.

Hjalmar Bergman museet var litet och innehöll hans bibliotek och en kortare beskrivning av hans liv och författarskap. Något museum var inte öppet för säsongen än, men affärerna var öppna och det fanns lite att titta på bl.a. gamla handelsbodar. Mest intressant var nog de gamla gårdarna från 14-, 15- och 1600-talen. De visade på hur stadsgårdar såg ut och hur uppdelat det var och vad som krävdes för att överleva under den perioden. Det finns liksom inget Ica att handla mjölk och potatis i, eller en INGO station att tanka bilen på. Det gällde att vara självförsörjande på nästa allt, eller göra något bra som gav ett överskott som kunde användas till att köpa in bekvämligheter.

Det var en trött dag, trots det fantastiska vädret. Vi blev flera gångar uppmanade att ta det försiktigt eftersom det var trafikkaos ute på vägarna, inget vi kände av eftersom vi höll oss inom ett litet område inne i Örebro. Försiktigt gav vi oss iväg, många Pokèmon rikare till dagens sista begivenhet.

Svampen

Vattentornen i Örebro hade blivit för små i början på 1950-talet. Det beslutades att ersätta både det södra och norra vattentornet med ett nytt, placerat i de norra delarna av staden. Grundläggningen gjordes 30 meter ner i urberget och därefter göts hatten i betong på marken. Sedan lyftes hatten upp med domkrafter och själva stammen göts underifrån med en hastighet av nära 6 dm per dygn. Det tog ett tag innan själva vattentornet reste sig 58 meter över marken. Att stå under den vit-grå randiga byggnaden och se den mot bakgrunden av en klarblå himmel var vackert, mycket vackert. Det är intressant att fundera över det här med vatten. Det finns uppsatt i nästa hela Örebro att det råder vattenbrist. Vattenbrist? Hela Hjälmaren ligger inom synavstånd från Svampen, det kunde vi själva konstatera efter att ha tagit oss upp med hissen till åskådarterrassen. Örebro skrev för bara några veckor sedan ett avtal med grannkommuner att bygga en ledning från Vättern för att få fram mer färskvatten till staden. Precis som en gång de gamla vattentornen blev för små för en växande stad så har Örebros grundvattentäckt blivit för liten. Det har flera orsaker, det ena är att de traditionella höstregnen som normalt brukar komma lite senare på året och fylla på grundvattnet i konungariket denna gång uteblev, liksom att det blev en snöfattig vinter. Redan i höstas hade vi låga grundvatten nivåer och det blev som sagt inte bättre. Staden växer och allt fler verksamheter kräver tillgång på vatten och det har blivit en kritisk punkt där tillgång och efterfrågan har allt svårare att matcha varandra. I en rapport i slutet på 1990-talet konstaterades att jorden kommer att få slut på färskt vatten innan vi får slut på olja. Vad händer när vi saknar vatten? Inget av detta ägnade vi många tankar åt där vi kunde blicka ner på staden Örebro.

I det vackra, nej mycket vackra vädret, kunde vi njuta av utsikten. Hjälmaren i öster, Frövi pappersbruk, 22 km norrut som skickade ut en försvarlig mängd rök från sina skorstenar. 22 km det är långt bort att se. Vi kunde se de centrala delarna i söder, kisandes in i solen och i öster, långt bortanför hotellskrapan där vi bodde kunde vi se Kilsbergen. Det är den gamla strandlinjen som fanns för ungefär 10 000 år sedan när hela Närke låg under vatten. Då var det minsann ingen brist på vatten i Örebro, men det var ett tag sedan och allt var inte bättre förr. Vi kände oss säkra bakom glaset som ringade in utsiktsplattformen och förhindrade att någon skulle smita från skatten genom att ta den snabba vägen ner. Efter att ha supit in denna magnifika utsikt och njutit av solen och allt annat så var det dags att ta hissen ner, för att vila efter en lång dag och en lång resa. Missa inte Svampen och särskilt inte om det var en dag som idag!