Vetlefjorden på norra sidan av Sognfjorden.
Det var trötta resande som vaknade upp på morgonen. Utsikten från rummet var vacker. En spegelblank sjö som återberättade det som fanns på sluttningarna. Bilen lastades med alla prylar och sedan bar det av till frukosten. Morgonpigga som vi var så blev det en vänta på att frukosten skulle öppna. Det gjorde den och vi vandrade in i matsalen och högg för oss. En sista vända till rummet och så ut på vägarna igen. Dagen var planerad att gå längs den norra sidan av Sognefjorden. Havslovattnet var visserligen en insjö men det var inte långt till den första havsviken, Barsnefjorden. Vägen började slingra sig längs fjordkanten. Varje gång vi kom runt ett hörn på fjorden så öppnade sig ett nytt fjordlandskap. Särskilt tydligt blev detta när vägen vek av från sydlig riktning och vände mot väster. Vi stannade till. Tvärs över Sognfjorden gick en annan fjord in och lite längre in i den fjorden ligger, Näröfjorden som är en av världsarvsfjordarna. Den stod inte på dagens program. Det är nu vi är här, är något som vi använder att ta vara på tillfället. Tillfället ligger väldigt långt bort och det är ingen kort väg till etappmålet i Bergen. Istället kunde vi se landet på andra sidan fjorden. Där ligger en plats som heter Fimreite.
Slaget vid Fimreite
Sverre Sigvardsson hade ställt sig i täten för Birkebeinarna som i sin tur hjälpte honom att kräva kungakronan. I slaget vi Kalvskinnet 1179, i Trondheim hade Sverre segrat som Erling Skakke som företrädde sin minderårige son kung Magnus. Magnus folk drog sig tillbaka till Viken och fortsatte att vara kung där medan Sverre regerade som kung i Trondheim. Nu hade Magnus fått nys om vad Sverre skulle vara och han var ute efter hela kungakronan. Sverre befann sig långt i Sogndalsfjorden vid ett ställe som heter Fimreite och var där med ca 100 man och 10 båtar. Magnus kom med dubbla styrkan i både manskap och båtar. Magnus surrade ihop sina båtar och fick som en stor ö mitt i fjorden. Det var där som Sverre anföll och intog båt efter båt. Till slut var det så många att båten sjönk. Med ned i djupet följde kung Magnus. Sverre hade blivit kung i hela Norge. Det var inte bara Magnus som dog, det var större delen av den norska adeln. Sverre tog chansen och satte in sina män på deras platser. Det var detta vatten som vi så när vi stannat till och tittade ut på Sognefjorden sköna vatten. Vi kunde också se att vi rundat ett hör på fjorden och ett nytt fjordlandskap öppnade sig för oss. Vi skulle nu följa vägen längs fjorden de kommande timmarna.
Resa längs fjorden
En av de första skyltar vi märkte när vi kommit ut längs fjordkanten var en notis om en avstängd tunnel. Att läsa på norska när bilen går i normalfart är inte lätt och när det upprepats ett par gånger så förstod vi. Längre fram, närmare Höyanger så fanns det en tunnel som var avstängd, men öppen med ledbil vissa tider. Via internet fann vi tiderna och började räkna. En färja över fjorden, norska vägarna kondition och bredd. Längden. Vi hinner med några minuter om ALLT funkar. Det gäller att så på! Men samtidigt, det är semester och vi tar den tid vi får. VI tar det lugnt och missade mycket riktigt ledbilen med 10 minuter. Fjorden fascinerade och bytte karaktär nästa runt varje krök. Vi stannade och tittade och njöt. Färgerna, vädret som skiftar. Det gick se att väderleken skiftade på flera ställen längs fjorden. Det var sommar där vi körde och vinter på topparna av fjällen runt dessa speciella vikar. Det var grejt! Det fanns så mycket att se och samtidigt var vi medvetna om att vi skulle köra långt. Plötsligt tvärbromsar vi bilen och gör skarp gir ned mot fjorden.
Baldersstenen
Helt oväntat när vi passerar en liten ort som kallas för Husaby så står det en skylt till ett kulturminne. Det är Balderstenen som står alldeles bredvidvägen. Vi hade aldrig hört talas om den förrän vi kom denna vägen och som flera andra platser som vi besökt så gick vi därifrån med fler frågor än när vi kom dit. Platsen gav inga svar. Det är en åtta meter hög, mycket smal bautasten som står rakt upp ur marken. Som skylttexten anger så om den är åtta meter hög över jord hur mycket av stenen är under jorden? Någon vetenskaplig förklaring till platsen finns inte, mer än att stenen står på gravhög och att det hittats en mansgrav i gravhögen. Vi kunde se bostadshus ligga mycket nära och det är svårt att gissa vad som skulle kunna vara kvar efter 1000-1300 år från det att stenen restes. Marken sluttar brant och det går en väg inte långt ifrån stenen. Längre ner mot fjorden ligger en kyrkogård. Det fanns ingen parkeringsplats så vi lånade husägarens de få minuter som vi var på platsen. Skylten som sitter vi stenen är mycket informativ. Det vi vet om den är från Fridtjuvs saga och den är skriver flera hundra år efter händelsen så vi vet egentligen ingenting. Sökningen på internet när vi väl kommit hem har gett ett mycket magert resultat. Den enda säkra slutsatsen som vi vågade dra av vad vi sett är att detta är en mycket gammal kulturbygd och att vikingarna närvaro är påtaglig än idag.
Upp på vägen igen och så fortsatte färden väster ut längs fjorden. Det vackra landskapet bedövar oss och trubbar av intrycken något. Vi hinner med några fjordkrökar till och ett nytt och växlande fjordlandskap innan vi kommer fram till Hella. Här ska vi ta en färja över Fjärlandsfjorden. Den går djupt in bland fjällen och vi ska vara glada att vi slipper köra runt den. En helikopter hovrar över en kraftledning med det stör inte intrycket av denna enorma rymd som vi vistas i när vi går ur bilen och tittar på fjorden och omgivningarna medan vi väntar på farkosten som ska ta oss vidare. Båten kommer och vi betalar vår avgift och skeppas över vattnet till nästa fjäll och fjord. Väl på andra sidan tar vi en liten paus och tittar på landskapet vid fjorden. Kanske borde vi varit mätta på allt men inte, det är för vackert. Färden fortsätter längs fjorden. Vi svänger runt ett hörn och en vik öppnar sig. Mikroskåpiska bilar syns långt bort och vi rullar på i vår egen takt. Bergstoppen framför oss är 1300 m ö h och det verkar som om vi ska in i en tunnel igen. Eftersom vi inte kan se någon väg på andra sidan och bergsidan är brant så finns det inte så många alternativt. Vi hade kommit fram till Höyangertunneln, 7,55 km lång. En av de längst tunnlar vi skulle passera. Nu stod det en norrman i gula kläder och stannade oss. Detta var alltså tunneln som hade ledbilar som tog trafikanter igen berget. Han förklarade att det var 80 minuter till nästa tur och vi sa att vi visste det men att vi hade semester och hade tagit det lugnt, först i kön som vi var. Han var trevlig och vi pratade en del. Vi sa att vi skulle gå och ta lunch, trots att klockan ännu inte var halv tolv och han rekommenderade att vi gick ner till fjorden. Han trodde att vi skämtade med honom först men det gjorde vi inte. Vi bad honom att tuta fem minuter innan avgång och då frågade han om vi inte hade en klocka, nej svarade vi, vi har semester. Han tyckte, med ett skratt, att vi kunde åka till Ullared och köpa några stycken. Det blev lunch på spritköket och återigen den här känslan av att vara så liten i det stora stora landskapet. Vi hade det skönt i solen, tittade på helikoptrarna som landade en bit bort och flög iväg upp mot fjället 1000 meter ovanför oss med material till nya kraftledningar, en container, en mast och lita annat som är bra och ha till ledningsbygge.
Höyanger
Fler och fler bilar kom och ställde sig bakom vår i väntan på att ledbilen skulle dra oss genom berget. Vi kom återigen i samspråk med lotsen. Han var från trakten och undrade vad vi skulle göra i Bergen. Det regnar hela tiden och de pratar så konstigt. Han berättade att tunnel var trettio år gammal och att de höll på med en rehabilitering av den. Även om vi förstår norska helt OK så finns det ord som har andra valörer än de har på svenska. Vi hade valt ett annat ord, t.ex. renovering eller repration av tunnel eller kanske tunnelunderhåll. Vi sa att vi var här och att han inte behövde tuta på oss. Vi fick en blick av humor tillbaka. Han gick tillbaka till sin lotsbil och vi följde efter. Halvvägs in i tunneln så mötte vi karavanen från andra hållet. Smart drag att var 90 minut, köra igenom bilarna och resten av tiden är fri att jobba ostört på. Planeras rasterna till dessa tider så.
Väl ut i solljuset igen var det inte långt till det lilla samhället Höyanger. Det var dags för efterätt och det fick bli dagens is från närmsta livsmedelsaffär. Vi passade också på att titta in i det lilla museet som låg på ena ända av torget. Det beskrev ur Höyanger hade vuxit fram som industri i början i förra seklet med vattenkraften som bas. Tanken var att anrika aluminium ur bauxit, en mycket energikrävande process. Problemen uppstod när fabriken var klar precis i början av Första världskriget. Det gick inte att få tag i råvaran, den försvann in i de krigförande ländernas rustingar. Efter kriget gick det att komma igång men då hade vi en efterkrigsdepression. Höyanger överlevde dessa vedermödor och kunde börja producera aluminium. De gamla delarna är nedlagda sedan ett tiotal år tillbaka medan den moderna delen är en av Europas mest effektiva aluminiumverk. De tillverkar fälgar till moderna bilar, bl.a. VW Polo och någon av Volvos modeller. Det var dags att dra vidare längs fjorden.
Körningen gick bra. Vi for runt fjordar, igenom berg och det var en lång transportsträcka kvar till Bergen. Lite avtrubbade av allt vi sett var det fortfarande lika vackert men lite svårare att ta till sig detta också. När vi förberett resan så hade det dykt upp en del saker. Bl.a. ett museum som kallades Björn Vest. Det var mer eller mindre avskrivet när vi kom farande ur en lång tunnel på väg in i nästa. En liten skylt förklarade att här låg museet. Det är nu vi är här och vi svängde höger.
Björn Vest i Matre
Under vintern 1944-45 började norrmännen att skicka över soldater från Skottland. Det blev till slut nära 250 man som kom att landsättas eller släppas ner i fallskärm. Soldaterna bodde i små hytter på fjället, norr och öster om den lilla orten Marte långs in i Matrefjorden. Det var tufft för de unga norrmännen och kosten var bedrövlig eftersom alla förnödenheter fick släppas ner med fallskärm. Det var en djärv tanke att ha ca 150 norska soldater mitt i det av tyska ockuperade Norge.
I Matre fanns det en tysk garnison om ca 30 man. På den parkeringsplats som vi kom att parkera bilen hade det tidigare varit ett ryskt krigsfångeläger. Tyskarna hade av norska förrädare blivit tipsade om den rika förekomsten av sand och de tog för sig. Sand är en av ballast ingredienserna i betong och betong användes mer och mer för att bygga de kustfortifikationer som skulle stoppa de allierade. Helt uppenbart stoppade de inte transporten av norrmän till Matreområdet. Det fanns ett trähus, mitt i detta bostadsområde, som såg lite äldre ut än de moderna husen bredvid. Det var en av tidigare två likadana byggnader och var den tyske kommendantens bostad och expedition. Även med tyska mått mätt var han galen. Tyskarna arresterade honom själva i maj 1945 för att han inte skulle hitta på något riktigt dumt som skulle utlösa några hämndrepressalier. Att ha så mycket norrmän rännande runt i området som inte skulle vara där kunde inte undgå tyskarna, till slut. En driftig officer stack till närmsta flygbas och lånade ett spaningsplan och for ut på fället för att spana. I varje hytta de såg var det aktivitet i ett område som på vintern skulle vara helt öde. Till slut tröttnade de och anföll en hytta. De norska soldaterna skull aldrig komma att förlåta tyskarna för det som de gjorde. De hade svultit sig igenom vintern och nu hade de äntligen fått förnödenheter. Tyskarna hade skjutit söder deras middagsgryta från luften.
Kommendanten skickade hela sin vaktstyrka upp i bergen för att jaga norrmännen. Det km till en eldstrid och 28 av 29 tyskar kom inte därifrån levande. Ingen mer vaktstyrka i Matre. När krigslutet kom marscherade soldaterna ner till Bergen och såg till att ta emot den tyska kapitulationen och se till att allt gick lugnt tillväga. Inte minst skydda tyskarna mot hämndaktioner och arrestera landsförrädare.
Vi började vår runttur ute på gården och in i ett nybyggt hus som visade en del av samlingarna. Återigen kunde vi konstatera att de har inget emot att visa upp vapen och det har vapen kvar sedan kriget. Det fanns mycket av militärt material som använts. Nästa stuga var en kopia på de hyttor som soldaterna bodde i uppe på fjället. Det var lite och det var många som samsades om nästan ingenting. Vi tog oss slutligen in i huvudbyggnaden och betalade en avgift till en dam som satt i kassan. Vi pratade svenska men hon föredrog engelska. Dags att titta på utställningen. Det var en klassisk museal utställning med montrar packade med prylar, skyltar och kartor men lyckade ändå nå igenom bruset. Damen kom och började guida och berätta. Hon var en engelska som gift som med en norsk bonde i trakten 1979 och jobbade nu Björn Vest museet. Namnet kommer ifrån kodnamnet på de norska trupperna, kommando Björn Vest. Guiden berättade det mesta av det som skrivits om händelserna i vår reseberättelse. Det hade varit en lång dag och lång resa och den hade följt på en lång dags resa i går. Det var dags att ta oss ut på vägen, igenom Masfjordtunneln och de sista 10 milen till Bergen och hotellet. Det blev en tidigkväll och vi kostade på oss att testa buffen på hotellet. De hade gjort ett bra jobb med maten men kanske inte valt de bästa råvarorna. Kanske är det bättre att satsa på råvarorna och göra lite mindre med maten. Somnade gjorde vi gott.
Paa tur i Noreg – Dag 6 – Åndalsnes – Trollstigen – Geiranger – Jotunheimen – Urnes stavkyrka