Nidarosdomen i Trondheim, centrum för sankt Olof kulten.
Det var sovmorgon. Frukosten åts sent och sedan var det ut i trafiken, inte för att köra men för att ta sig till en kollektivhållplats för buss. Exakt var den låg visste vi inte men någon stans ditåt hade vi fått klart för oss. Vi ser fyra busshållplatser och en av dem är den rätta, men vilken? Dags att börja leta och innan vi hinner leta färdigt så dyker en buss med rätt nummer på och i rätt riktning. Vi springer fram, i alla fall något som liknar springande, och kastar oss på innan den ska åka. Det gör den inte. Den har reglertid som det heter på fackspråk eller bussen väntar på rätt tid för avgång för alla andra. Det gick att betala kontant vilket var bra. Det var dyrt men vi får se det som turistskatt. Resan tur och retur med buss är 10 kr dyrare än att betala för en parkering hela dagen. Sedan tillkommer vägtullar och kostnaden för bränsle och omaket med att leta sig till rätt plats i en främmande stad. Bussen var billigare och bättre, just i dag i alla fall. Kollektivtrafiken tog oss exemplariskt till ett ställe där vi kunde se resans nordligaste punkt och själva målet för resan.
Nidarosdomen
Det stod ett litet kapell på platsen, tror man, när Olov Haraldson eller Olav den helige, försökte återta sin kungakrona men stupade i slaget vi Stiklestad 1030. Olov fick sin grav i Nidaros och kyrkan började byggas ca 1070. Ganska snart uppstod en helgonkult krig Olav den helige och pilgrimer från när och fjärran vallfärdade till Nidaros för att ta del av helgonets mirakel. Spår av detta kunde vi se när vi kom fram till kyrkan för där stod en milstolpe med vandringsledens märke på och siffran 0 km. Pilgrimerna och vi var framme vid kyrkan. 1152 blev Trondheim med Nidarosdomen, norsk ärkebiskopsstift.
Det är en praktfull dom som ligger framför oss och den påminner inte så lite om kyrkan Notre-Dame i Paris. Nidarosdomen i sitt nuvarande utförande är uppförd i engelsk gotik och har inte alltid vart i det fina skick som den är idag. Delar av kyrkan har renoverats och bättrats på efter år av förfall. Kanske är det därför som inträdet är relativt högt. I vilket fall som helst så är det en gemensam kulturskatt och sådana byggnader måste underhållas och någonstans måste de resurserna komma från, så varför inte i form av ett inträde av de som vill titta på kyrkan?
Domen, som är den näst största i Norden, efter Uppsala domkyrka, hade en liten dörr som vi släptes in i efter. Det var inte tillåtet att fotografera inne i kyrkan men det var inte många som brydde sig, inte ens personalen sa ifrån när de såg fotograferna ta sina kort. Vandrade runt inne i kyrkan och tittade på allt det vackra. Det har blivit några kyrkor under årens lopp och Nidarosdomen följer den normen ganska väl. Under ingång, gaveln med det imponerande mosaikfönstret stod, en modern, men imponerande orgel. Det pratades om flera tusen pipor som harmonierande när den sattes i händerna på en organist. I en krypta bakom altaret stod ett skrin och det är det närmaste man kommer Olav den heliges grav. I mitten av kyrkan där de båda skeppen möts öppnar sig kyrkan till en liten samlingsplats. Härifrån så kunde man vandra upp i tornet och se utsikten över hela Trondheim, mot en avgift. Kassaapparaten var uppsatt och det var ett par reflektioner som kom in i huvudet. Hur skulle Jesus reagera om kyrkan, guds hus, gjorts om till marknadsplats? Nästa tanke var att kyrkan utvecklat nya produkter att sälja. Sedan kommer alltid frågan, vem ska betala för underhållet? Kanske är det dags att lägga ner kyrkan och bevara byggnaden som museum. Det gäller inte bara den norska kröningskyrkan utan ganska många kyrkor runt om i världen.
I mitten av kyrkan hakade vi på en guidad tur. Mycket målande berättades historien om kyrkan och om sankt Olov. En notering som gjordes var att historien som berättades var väl anpassad till den rådande historieskrivningen.
Biskopsgården
Från kyrkan gick vi över till grannhuset som skulle kunna kallas för palats men som hette Biskopsgården. Byggnaden var nästan som ny, även om den har några år på nacken. Biskopsgården är byggd på en tidigare kungsgård. Det är här som det samlats några museum och vi började i den första. Det är där de norska kronjuvelerna förvaras i säkra rum med all den säkerhet som går att få, när det samtidigt ska finnas besökare. Det var naturligtvis vackra regalier men de var samtidigt nya, i ett historiskt perspektiv. Norges långa samhörighet med Danmark gjorde att när det kom till en specifik norsk kung 1814, Karl XIV Johan i Sverige, så fanns det ingen krona och inga regalier att kröna en norsk kung i. Bernadotte själv bekostade delar av regalierna hos juvelerare i Stockholm. De är ca 200 år gamla, de är fina och det visar på att en del av den moderna norska historien börjar när norrmännen blir av med den danska överhögheten.
Nästa museum var Arsenalen. Där har det samlats vapen och annan utrustning från Norges olika krig. Klart är att fienderna i norsk historia är Sverige och Tyskland, i den lite mer moderna. Det är intressant att norska museer är så pigga på att visa upp autentiska vapen från olika tider. Vi såg det i Halden och på Höytorp och nu också i Arsenalen i Trondheim. Det är kända vapen som finns med i historieböckerna. På översta våningen så ligger hemmafrontmuseet. Där beskrivs hur den norska motståndsrörelsen arbetade under nazisternas ockupation under andra världskriget.
Det sista av Biskopsgårdens museum är en utställning av föremål som tagits om hand om vid utgrävningarna och som tillverkats och eller kopierats under restaureringen av Nidarosdomen. Det blev ett kortare besök innan vi fortsatte västerut från Nidarosdomen. Området heter Kalvskinnet.
Slaget på Kalvskinnet
Slaget på Kalvskinnet är början på en maktkamp i Norge. Sverre Sigvardson hävdar att han här rätt till den norska kungakronan och utmanar den minderårige kung Magnus Erlingson, barnbarn till Sigurd Jorsalafarare. Sverre stöder sig på lokala stormän och på Birkebeinarna när han drar till Nidaros och träffar på kungens män under ledning av Magnus far Erling Skakke. Skakke stupar och Sverre kan etablera sig som kung i mellersta Norge med Trondheim som bas. Magnus förblir kung i Viken, vilket vi idag skulle kalla Oslofjorden och ner över Bohuslän. Det är nog så intressant i en tid där makten i landet står och väger mellan Trondheim och Viken. Fem år senare träffar de båda härarna på varandra igen, i Fimreite i Sognfjorden. Därefter är Sverre kung i hela Norge. Han har dock gjort sig ovän med kyrkan och har en ny fiende på halsen.
Vi tog en promenad in i området som kallas för Kalvskinnet på kartan. Det var bebyggt och det gick att se gatunamn som Erling Sakkes gata och Kalvskinnet. Inte mycket mer. Promenaden svängde ner till centrum för lite mat innan vi skulle lämna ön som utgjorde centrum och ta oss över Nidälven och en liten bit upp på sluttningen på landsidan. Där skulle vi passera en av Trondheims turistattraktioner.
Den gamla bron
Vi skulle ta oss över Nidälven för att kunna gå upp för sluttningarna och titta på Kristianstens fort. Den bro som låg bäst placerad var den gamla bron. Den byggdes 1685, samtidigt som fortet byggdes, och från början vaktades den av poster på vardera sidan. Nu är det fritt fram så vi passade på och gå över bron. Det är inte originalet utan en senare konstruktion, från 1861. Mitt på bron kunde vi beundra det som kallas för Trondheims brygga. Vackra gamla trähus i glada färger som stod på var sin sida om älven. På andra sidan fanns en turistattraktion som tydligen roat många på internet.
Cykelbanan
Skidliftar har vi hört talas om men cykelliftar? Nu kallas den för cykellinbanan och för en cyklist uppför berget. Vi skulle den vägen för att nå Kristianstens fort så vi fick en intressant stund med att betrakta olika cyklisters försök att bemästra banan. Turisterna som tittade på var fler än de som faktiskt använde hjälpmedlet. Enkelt så går det till så att det trycks på en startknapp och vajrarna i marken börjar gå. Cyklisten sätter sin högra fot i ett startblock och rätt var det är så hakar en krok tag i blocket och liksom skjuter på cyklisten. Efter ett par meter stannar startblocket och en mindre hajfena finns kvar som det gäller att hålla foten på. Sedan drar maskinen dig upp för branten, för brant är det, de två kvarteren som det gäller. Det fanns alla typer av försök, alltifrån turister som med varierande framgång försökte sig på banan till vana lokalbor som utnyttjade banan som en naturlig del i att ta sig till och från jobbet. Om den roat på internet så var det ingenting mot verkligheten!
Kristianstens fort
Det var långa och branta backar vidare upp till fästningen som ligger på sluttningarna ner mot Trondheim. Det finns givetvis en orsak och det är mycket riktigt en vidunderlig utsikt från fortet. Svettiga i den tilltagande solen kämpade vi oss upp till ingången. Efter att Trondheim hade brunnit ner så byggdes staden upp 1681 och då byggdes också fästningen. Det fanns en tanke att kunna försvara landet om det kom ett anfall från öster, dvs. Sverige. Jämtland och Härjedalen hade tidigare varit norskt eller danskt och områdena hade avståtts till Sverige. I Freden 1658 i Roskilde blev Trondheims län svenskt. Två år senare i freden i Köpenhamn så fick danskarna tillbaka länet. Detta hade visat på ett svenskt intresse för att ta Trondheim och få en port till Atlanten. Svenskarna kom. 1718, när Karl XII invaderade Norge, marscherade en armé under Armfeldt över från Östersund till Trondheim och intog staden. Fästningen belägrades men intogs inte. Kungen stupade i striderna vid Halden och svenskarna retirerade. På väg hem mot Jämtland överraskades armén av en snöstorm och karolinerna skingrades och dog på fjället. Kanske är de ett ödets ironi att det var Karl XIV Johan som 1816 la ner fortet.
Den så kallade Donjonen är ett kritvitt fyrkantigt kraftigt stenhus som ligger mitt på fästningsområdet och den syns. Vi gick in i den och tittade på utställningen om fästningens historia. Utsikten stod på nästa programpunkt och den var stor. Träden har börja växa upp högre runt fästningen och tar bort lite av upplevelsen men å andra sidan så är det inte en aktivplats som behöver fritt skottfält. Det har skjutits förr i fästningen. Minst 43 skott och förmodligen mycket mer. Nazisterna använde Kristianstens fästning under kriget. Det var hit de förde norrmän i området och avrättade dem, 43 personer. Det skedde vid tre tillfällen, under 1943 och 1944. Avrättningsstolparna, foten av dem, står fortfarande kvar. Det var också här som norrmännen avrättade landsförrädare. En tydlig signal vem som stod kvar när kriget var över. Det la en liten sorgens skugga över besöket, men samtidigt en påminnelse att krig handlar om makt på liv och död.
Trondheim
Det var dags att gå ner från fästningen och hela staden låg framför oss. Trondheims historia börjar 997 när Olav Tryggvasson grundade staden. Det hade funnit handelsplatser på platsen men nu blev halvön mellan Nidälven och havet en stad. En viktig stad eftersom det var Norges huvudstad fram till 1217. Det är här som sankt Olovskulten har sitt centrum och Nidarosdomen byggs. Trondheim blir ärkebiskopssäte i mitten på 1100-talet fram till att reformationen slår igenom i Norge 1537. Nio år senare återkommer den norska kyrkan och gör återigen Trondheim till ärkebiskopssäte, vilket det är än idag, snart 900 år senare.
Trondheim har haft nästan en oavbruten tillväxt sedan staden grundlades. Det var en kortare period under sen medeltiden där utvecklingen stannade av. När vi tittar på historien så är det lite märkligt hur Trondheim klarar av att växa så som det gör. Staden har blivit föremål för krigiska aktioner vid flera tillfällen. Slaget på Kalvskinnet, danskarna kom i början på 1500-talet och brände ner staden. Svenskarna har kommit vid tre tillfällen, Erik XIV plundrade Olov den heliges reliker, 1564. 1658 intog svenska trupper staden och i freden i Roskilde fick de länet som svenskt. Norrmännen drev ut dem i december samma år. 1718 kom Karl XII karoliner, men vände hem igen när kungen stupade. Tyskarna kom 1940 och stannade i fem år.
Annars är det befolkningen själva som på ett eller annat sätt har förstört sin stad. Stadsbränder. Elva gånger på 500 år har Trondheim brunnit helt eller i delar. Staden har försökt att skydda sig genom att bygga gatorna så att de ska hejda elden. Det har inte alltid lyckats alla gånger. Husen var, som på många andra ställen i Norden, byggda av trä. Ska vi döma av hur gamla norska hus ser ur idag, så var de kanske kletade med tjära för att skydda trät och då är det en farlig kombination. En del i utvecklingen är att järnvägen till Oslo blir klar 1877 och fem år senare den nya hamnen. Då hade staden sedan två hundra passerat utanför själva halvön och ut på områdena öster om Nidälven. Idag är Trondheim en av de största universitetsstäderna i Norge med ca 30 000 studenter. Staden är den fjärde största staden i Norge efter Oslo, Bergen och Stavanger och då räknar vi också in Sandses som vuxit ihop med Stavanger.
Det var dags att tänka på den berömda refrängen. Stannade till i en mataffär och handlade lite prisvärd mat. Norge är inte så ruskigt dyrt som det varit men mat är fortfarande något där det gäller att vända på slantarna. Vi reste med konserver och trangiakök för att få ner lunchkostnaden och nu när vi har ett pentry så gällde det att passa på. Riktigt goda fiskkakor gick få för ett bra pris. Tillsammans med räksallad och bröd så blev det fin måltid. Dags att ta bussen hem och det gick att konstatera att det är inte bara i Göteborg som alla dörrar används för att gå ombord. Här väntar man i alla fall tills de som ska gå av fått göra det. I morgon är det ut på vägarna igen.
Paa tur i Noreg – Dag 1 – Steneheds gravfält – Blå-gröna vägen – Olsborg – Naverstads gravfält – Älgafallet – Fredrikstens fästning – Höytorps Fästning – Eidsvoll – Eidsvolls Jernverk
Paa tur i Noreg – Dag 6 – Åndalsnes – Trollstigen – Geiranger – Jotunheimen – Urnes stavkyrka