Ringebu stavkyrka några mil norr om Lillehammer. En vacker kyrka som ligger mycket vackert i den branta sluttningen med stor utsikt över Gudbrandsdalen.
Det blev en stabil frukost omringad av tyska pensionärer. Allt som kan tänkas finnas, fanns och vi tog vara på möjligheten. Allt som plockats ur bilen igår fick nu plockas tillbaka. Flera tunga väskor. Bilen packades och så startade dagens resande. Första stoppet blev Eidsvoll 1814 som vi besökte igår men vi hann inte klart innan det kalla regnet tvingade in oss i bilen. Ett kort stopp och sedan vidare mot Gjövik.
Gjövik
Det är en liten ort som ligger vid Mjösas västra strand. Det var där som OS i Lillehammer stannade till och spelade ishockey i en hall insprängd i berget. Det blev till att åka på en Fylkesväg och beundra den bedårande utsikten över sjön i sommarväder, inte klart, inte mulet, något mitt i mellan eller allt på en gång! Det var stora områden som kunde ses från höjderna och då kan det vara olika väder samtidigt. Långa uppförsbackar i lagom stigning och lika lagom långa nedförsbackar. På ett ställe var det smalt, väldigt smalt. På bilens högra sida stod en lodrät klippvägg, högre än vad vi kunde se från bilen. Nu var vi mest koncentrerade på att hålla bilen på den smala vägen för på vänster sidan var det lodrät neråt. Det fanns inte plats att få ut en körbana i vardera riktningen. I en passage av liknande slag hade de gjort en tunnel genom berget på över 900 meter.
Norge är ett stort land och avstånden långa. Det tog en bra bit över en timma innan vi kom fram. Navigerade oss in i ett bostadsområde av miljonprogramstyp. Där fanns en port till ett kafé lite i kanten av en liten parkering. Inget hus fanns det, det var liksom en port, nästan i berget. Det var som om det inte fanns något, men skenet bedrog oss. Innanför finns världens största grotta, Fjellhallen i Gjövik där det spelades olympisk ishockey 1994. Det tog två år att bygga detta bergrum och det finns idag plats för 5000 åskådare vid ishockey. Kommer ihåg en artikel i tidningen eller en intervju på TV med en av de som projekterade anläggningen. Sättningen i taket var beräknad till 22 millimeter och det blev det! Det var ett mäktigt rum. Runt hela hockeyrinken fanns det kopior av hällristningar från olika delar av Norge. De som kom från Sandfjord och kusten i södra Norge liknade väldigt mycket de som finns i Tanum. Från andra områden kom bilder som var annorlunda för oss, renar, valar och fiskar. Det visar tydligt att det fanns en anknytning till vardagen i de hällristningar som finns, eftersom de är anpassade till de lokala förhållandena.
När vi tittat klart på hallen var det dags för nästa olympiska arena.
Hakonshallen och olympiskt OS guld
Med siktet inställt på olympiaparken i Lillehammer så tog det gott och väl en timme att fortsätta på den mindre Fylkesvägen. Fortfarande lika vacker. I fjärran kunde vi se en bro över Mjösa och efter en stund kom vi fram till brofästet. Det var E6 som bytte sida och förenade sig med fylkesvägen på den västra stranden. Vi körde vägen fram till Lillehammer när Europaleden återigen flyttade till den östra sidan. Vi svängde av och tog oss in i staden och uppför backarna. Till slut hittade vi den historiska platsen för svensk idrott, Hakonshallen. Den byggdes till de olympiska spelen och stod klar någon månad innan invigningen. Det var här som finalen i ishockey mellan Sveriges Tre kronor och de kanadensiska lönnlöven spelades den 27 februari 1994. Matchen slutade oavgjort och fick avgöras på straffar. 22 år senare är det lika spännande att se Peter Forsberg ta sats och skrinna fram med pucken mot den kanadensiska målvakten. Forsberg drar sig ut mot vänster och målvakten följer med. Då sträcker anfallaren ut klubban åt höger och lägger pucken runt målvakten in i mål. Matchen är inte slut eftersom Kanada har en straff kvar. Forsberg är den stora hjälten och med en sådan straff så måste han bli det. Hans och lagets succé vilade nu på en annan spelares axlar, Tommy Salo. Räddade målvakten den kanadensiska straffen så skulle Sverige vara olympiska mästare. Det gjorde han och vilken räddning. Hade det inte varit för Forsbergs otroliga straff så skulle det varit Salo som var OS-hjälten med stort H.
Norges Olympiska museum
Norges Olympiska museum ligger i ett litet nybyggt komplex som kallas för Maihaug. Det är hem för de Sandvigske Samlingarna. Här hittar vi Garmo stavkyrka och Norges Olympiska museum bl.a. De två första valde vi bort och eftersom vi var i Lillehammer så var Olympiamuseet som lockade. Förväntningarna var att få se kärnan i den olympiska rörelsen, en utställning över den fredliga tävlan och de värden som den olympiska rörelsen står för, det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Att bra prestationer under spelen skulle uppmärksammas. Därför blev det en besvikelse när vi mötte utställningen och fick se en hyllning till Norges idrottshjältar. Kanske tvärt emot den olympiska rörelsens ideal. Det är intressant att komma ihåg hur Norge anklagades under de mycket framgångsrika spelen i Alberville 1992 och Lillehammer 1994 för att bli mer nationalistiska på gränsen till främlingsfientliga. Kanske är det ett spår av detta vi får se här.
Hur var utställningen då? Egentligen så var den både modern och informativ. Snygg layout i ett lagom stort utrymme. Lite historik bl.a. bilder på de fackelhållare som förekommit under spelen sedan de infördes 1936, om minnet är korrekt. Det var intressant att få se alla medaljer från idrottsutövare vars namn är välkända för en idrottsintresserad, Marit Björgen, Vegard Ulvang, Ivar Formo och många fler. Det var tid att gå vidare, inte minst för att magen talade om att det var dags att lägga lite resurser på den kroppsdelen.
Lillehammer
Det blev till att leta efter en plats att sätta upp trangiaköket och få i sig lite köttfärssoppa. Det fanns ett ställe en bit nedanför de gigantiska hoppbackarna men vi kunde inte låta bli utan fortsatte uppför dalgången hela vägen upp till toppen, förbi alla hoppbackar. Vilka serpentiner och vilken väg och hoppbackarnas storlek var alla imponerande.
Klockan var så där lurigt mitt på eftermiddagen. Hade givetvis ätit för sent och det blev lite tid över. Beslutet blev att ta sig till hotellet mitt i stan och checka in, vila lite och sedan promenera runt på gatorna i centrum, så här på söndag eftermiddag. Sagt och gjort.
Lillehammer ligger vid sjön Mjösa i Gudbrandsdalen. De fick köpingprivilegier 1827. Det stora uppsvinget kom i början av 1850-talet när järnvägen mellan Oslo och Eidsvoll blev klar. Därifrån kunde det etableras ångbåtstrafik på Mjösa, något som sker än i dag. Gudbrandsdalen öppnades upp för handel och timmer och timmerprodukter kunde skickas vidare från dalen.
Den norska statsledningen som flydde Oslo efter anfallet den 9 april sökte sig norrut genom Gudbrandsdalen. Detta samtidigt som tyskarna följde efter dem upp genom dalen. Från norr kom brittiska trupper som landstigit i Åndalsnes och avancerat söderut. 23 april kunde tyskarna inta Lillehammer och fortsätta efter den flyktande kungen innan det kom till hårda strider längs en försvarslinje sex kilometer norr om staden.
Första gången som Lillehammer hamnade på världsnyheternas förstasida var 1973 när israeliska Mossadagenter sköt ihjäl en marockansk kypare på öppen gata. De hade felaktigt identifierat honom som en av de terrorister som planerade och genomförde massakern vi OS i München året innan. Nästa gång var naturligtvis när de olympiska vinterspelen hamnade i Norge och Lillehammer 1994.
Så blev det tid för en liten promenad. Vi gick till en äldre bebyggelse längs Mesna. Kanske ska vi kalla det för en å för den var kanske inte så stor att den kan kallas för älv. Det var längs detta vattendrag som den tidiga industrin i Lillehammer byggdes upp. Idag finns byggnaderna kvar, med ett mer modernt innehåll. Strosandet fortsatte in på huvudgatan som gick igenom stan. Vissa affärer var öppna denna söndag men ingen som kunde locka oss att dra kontokortet. Fortsatte neråt, staden ligger på Gudbrandsdalens östra sluttning och hamnade vid stationen, både för tåg och buss. Sedan var det dagas att ta sig upp för backen igen. Där kunde vi titta på birkebeinestatyn.
Birkebeinarna är en del av den norska historien som hålls levande. De anses komma från norska och fattiga markmän som levde i skogstrakterna mot dagens Sverige. En av deras inkomster var plundring mot rika jordbruksbygder. Tiden vi pratar om är 1100-talet. Själva ordet Birkenbein anses komma från orden birke, för björk och bein för ben. Enkelt översatt männen med näverskor och det skulle då vara en nedsättande betäckning från deras motståndare. Politiskt i Norge vid den här tiden så håller det på att ske en maktförskjutning från huvudstaden på Vestlandet, företrädesvis Nidaros eller dagens Trondheim till förmån för Vikenområdet, området runt Oslofjorden. Inledningsvis gick det inte så bra för birkebeinarna. Det var när Sverre Sigurdsson hävdade att han var kungason och hade rätt till kungakronan som det började bli lite ordning. Under Sverres ledning kunde de ta makten, först över Vestlandet men senare sträckte sig inflytandet även till Viken. Slaget vid Kalvskinnet utanför Nidarosdomen 1179 är en avgörande händelse. En motrörelse uppkom och den kom att få namnet Baglarna. Birkebeinerörelsen hade till en början stöd av de svenska folkungarna och baglarna sökte stöd i Danmark.
Det var dags att vila och ta igen sig inför morgondagen.
Paa tur i Noreg – Dag 6 – Åndalsnes – Trollstigen – Geiranger – Jotunheimen – Urnes stavkyrka