Här stupade Karl XII vid Fredrikstens fästning i Halden, en novemberkväll 1718, enligt de senaste experterna.
Hällregnet satte in redan innan dagen ens hade hunnit börja. Det var ett sådant där riktigt skyfall, där vattnet kastas med kraft mot marken och studsar upp igen för att återigen kastas mot marken. Det blir blött, det bildas pölar, det rinner och det är inte kul för det blir kallare. Välkommen till vår första semesterdag sommaren 2016.
Fördelen med så kraftiga regn är att de inte är långvariga, har visserligen sett ett sådant skyfall på ca 24 h men då var det söder om ekvatorn. Nu var det ett kort regnande och det hade nästan upphört när alla ägodelar som MÅSTE vara med på en semesterresa packades in i det lilla fordonet som skulle ta oss till alla de platser som vi bara MÅSTE se på så kort tid som möjligt, moderna människor som vi är. Det gick ganska snabbt och trafiken var gles så här i den tidiga morgonstunden. Kompassen riktades norrut längs en av den pulserande transportleden och efter 40 minuter vad det dags för det första toalettbesöket. Till nästa stopp tog det ungefär lika lång tid. Det var mer planerat och vi hade sökt oss till den gamla transportleden som ligger där utslängd i landskapet som en oönskad lång kabel. Passerade igenom orter vars namn var kända men som nu när trafiken försvunnit ramlat in en sömnigare och långsammare värld. När vi nådde ett av dessa ställen, Hällevadsholm, letade vi oss fram genom några morgontrötta villagator till en attraktion av europeiska mått.
Steneheds gravfält
De är från äldre järnåldern, som i Sverige slutar runt 400 e.kr., gravhögarna som ligger på vänstersida från vägen när vi kommer upp från byn. Här finns också resterna av en skeppssättning, som inte är äldre än vikingatida. Av dessa två ledtrådar kan vi dra slutsatsen att Bullarenbygden har gamla anor. Det är fältet på höger sida på vägen som, om gissningarna är korrekta, är en attraktion av europeiska mått och som får oss att verkligen fundera över hur saker hänger ihop i den europeiska historien.
Nio obelisker är resta i en rad. Arkeologerna gissar att det varit elva eller tolv stenar från början. Stenarna står i storleksordning från den minsta till den största. Vad är det och vad betyder detta? Gamla sägner och legender hoppar vi över, de är oftast mer fantasifulla än troliga. De senaste gissningarna är att det är en kalender av något slag. Skulle det vara det så, så är det den andra i Europa, den första är mer känd och heter Stonehenge. Det ställer till det i huvudet, vad betyder detta? Har de haft kontakt? Hur skedde det? Frågorna är förmodligen många fler än det finns svar och det är riktigt kittlande för fantasin att titta på dessa enkla resta stenar på en gräsplätt i norra Bohuslän.
Blå-gröna vägen
Den blå-gröna vägen är en internationell turistväg som börjar, eller slutar, i Dingle och går till Halden i Norge. Vi stannade till och tittade till kartan och alla de intressanta platser som finns längs vägen som skulle visa sig var mycket vacker, kuperad och behaglig att köra. Sju mil som sträcker sig längs Bullarensjöarna och Vassbotten i Sverige och längs floder och småsjöar i Norge. Med tanke på att vi rör oss i bygder med gamla anor är det inte svårt att gissa att det var en effektiv transportled i tider när vatten förenade och land delade.
Olsborg
Vid Tingvall, bara namnet ger antydningar om vikingatiden, svängde vi österut och hamnade på andra sida av sjöarna. På en bergsknalle med ett perfekt läge för att bevaka sjöleden och ett lika perfekt läge att skydda sig mot angripare ligger Olsborg. Kanske kan vi dela in borgens historia i tre delar. Den yngsta är från medeltiden. Svenskarna övergav borgen 1526, tre år efter att de återtagit den från danskarna som tagit den från svenskarna 1504. De senare hade byggt borgen för att markera att norra Bohuslän tillhörde Sverige. Detta i ett komplicerat politiskt spel under Kalmarunionens sista tid.
Det finns uppgifter som tyder på att borgen byggdes på en gammal borg från vikingatiden. Vilket utifrån den geografin som vi kunde se verkar mycket troligt. Vikingarna med sina effektiva båtar skulle ha/hade säkert mycket nytta av den fina sjöleden. Att ha en väl placerad borg längs leden gav både skatt på och skydd åt handeln. Om detta vet vi inte mycket. Detta kan vi kalla den mellersta tiden.
Den äldsta tiden, här är det ren spekulation från denna skribents sida. Läget är inte helt olikt de borgar som vi tidigare sett från folkvandringstid. Det verkar ha varit en orolig tid med våldsamma inslag. Människorna kan ha haft ett behov att hitta tillflyktsplatser vid eventuella anfall från i första hand havet. Det ser ut som en majoritet av de folkvandringsborgar som hittats i Sverige ligger runt kusterna och längs stora vattenvägar, ex vis. Mälaren. Det är därför inte helt otänkbart att det skulle ha funnits en borg här redan på 400/500-talet. Det skulle passa in i ett mönster men det är som sagt spekulationer från denna skribents sida, och det finns inga fakta som på n¨ågot vis belägger denna teori.
Naverstads gravfält
Nästa stopp innan tankningen blev Naverstads gravfält. Det finns ett hundratal synliga gravar som ligger längs vägen som går i genom gravfältet. De äldsta gravarna som är utgrävda dateras till ca 100 e.kr. Detta kanske skulle kunna stärka teorin om att det skulle kunna ha funnits en tillflyktsborg från folkvandringstid på Olsberg. Området har i alla fall bebotts av människor i några hundra år innan folkvandringstiden. En snabb titt på kyrkan, som visar tydliga drag av 1100-talet, bekräftar återigen tecken på att detta är en bygd med gamla anor. Tar den gamla vägen som misstänks vara närmare 2000 år och passerar fler gravar, bland annat de största, kungagraven och drottninggraven.
Älgafallet
Det var inte långt kvar nu, till riksgränsen. En liten antiklimax, där fanns en kamera som filmade alla som for förbi, detta på den norska sidan. Av den skärpta svenska gränskontrollen syntes ingenting, inte ens ett streck på vägen men en skylt som på alla världsspråken förkunnade att har du inget pass så måste du ringa till polisen i Göteborg, 16 mil bort, under kontorstid och anmäla att du är flykting och väntar på att de kommer och tar hand om ditt ärende. Eller att de får gå till Svinesund som har gränskontroll, 54 km norrut.
Det där med gränskontroller var inget som vattnet i Älgafallet brydde sig om. Det for gladeligen fram den enklaste vägen, i detta fallet, nedåt. Det var ett nätt litet plaskande som sakta, sakta polerade klipporna som kom i dess väg. Det hoppade och porlade och stänkte så där pittoreskt som ett vattenfall kan göra. Vi parkerade bilen och gick dit. Tittade, njöt och tog våra kort. Åter till bilen plockade vi fram medhavd fika och satte oss tillrätta vid parkbordet. Det hade röjts en hel gata i skogen så att hela fallets skönhet kunde ses från rastplatsen. Snyggt jobbat!
Fredrikstens fästning
Vägen norrut fortsatte att vara lika vacker som den varit på den svenska sidan. Det tog sin lilla tid att ta sig de fyra milen till den stora fästningen Fredriksten. De syntes på långt håll och det var lätt att ta sig in på parkeringen som inte hade många bilar på platserna. Vi hann inte ens stanna bilen innan vi såg stenen, mäktigt rest i de stora trädens skugga. Där stupade Karl XII. Det blev att raskt promenera fram till minnesmärket. Här stod vi nu vid kungens dödsplats. Det var bara någon månad sedan vi stod i det rum som kungens farfar, Karl X Gustav dog i på residenset i Göteborg. Makabra platser som vi besöker. Denna bastanta obelisk är det sjunde monumentet som rests på kungens dödsplats. Den uppfördes 1938 efter att det gamla monumentet i järn tagits bort. Det första restes redan 1723 och revs sju år senare, på den plats som då ansågs vara dödsplatsen. Beroende på var olika historiker har ansett att det var just där som kungen stupade så har monumentet flyttats. Platsen som sådan denna kväll den 30 november, svensk tideräkning eller 11 december, norsk tideräkning, så hade svenskarna arbetat sig upp för sluttningarna genom att bygga löpgravar. Nu var de på planare mark med fritt skottfält från fästningen. Riskerna för soldaterna ökade. Försvararna fick det lättare och lättare att träffa när svenskarna kom närmare och närmare. Svenska soldater stupade när muskötkulor och annat skrot kom vinande i luften. Kungen inspekterade löpgravarna och hade sökt sig till den främsta utlöparen. Det finns flera ögonvittnesskildringar om vad som hände. Hans Villius har mycket målande beskrivit detta på sin norska resa, när han läste högt ur en skildring. ”Det lät som om man slår två fingrar i den ena handen” berättade han med sin karakteristiska röst. Kungen hittades liggande framåt med huvudet vilande på vänster arm. Hålet i huvudet kunde inte misstolkas, han var död. Där någonstans börjar tolkningarna om vad som egentligen hände gå isär. Det fanns konspirationsteorier redan från början, lönnmördad med sin egen kragknapp eller andra i och för sig intressanta försök att förklara vad som skett. Troligtvis, enligt denna skribenten, så var det en förlupen kula som skickats från fästningen mot de svenska löpgravarna för att göra det kostsamt för svenskarna och fortsätta. Det blev riktigt kostsamt denna gång. Moderna historiker lutar allt mer åt att det är en försvarares kula som träffade kungen även om nya utredningar sätts igång 300 år efter hans död.
Vi vandrade upp till själva fästningen. Det första som vi ser är allsångsscen. Det är här som Allsång på gränsen spelas in. Vi hade inte som ambition att stanna kvar och öka sångens kvalitet. Det fanns anläggningar som ligger utanför själva huvudanläggningen. Det visar på den komplexa anläggning som Fredrikstens fästning är. Redan på 1640-talet började det byggas försvarsverk på höjderna bakom staden Fredrikshald. Det var det dåvarande namnet på det som idag är Halden. Anledningen var det som i norsk historieskrivning kallas Hannibalfejden när norska trupper bröt in i Värmland, Dalsland och marscherade mot Göteborg. Det var en del av det som i Sverige och Danmark kallas för Torstenssons krig 1643-1645 och slutade med freden i Brömsebro.
Dagen i Halden avslutades med trevlig pinsamhet som kallas för att göra bort sig snyggt. Vi var på jakt efter norska kontanter. De medhavda hade en affärsidkare dömt ut. Han bad att få fotografera våra sedlar med motivering att han ALDRIG hade sett sådana norska pengar. De var från 1979. Vi hittade ingen bankomat men en öppen restaurang på Storgatan med uteservering och flinka servitörer borde kanske veta? Frågan ställde och visst blir det lite pinsamt när servitören följer med dig till bankomaten, alla de fyra stegen. Han vägrade ta emot någon dricks och fick stå för personalens underhållning den kvällen.
När det var dags att lämna Halden så valde vi köra en mindre fylkesväg istället för stora Europa väg 6. Vägen förde oss förbi en mindre stad som heter Mysen och det var där vårt nästa stopp skulle bli.
Höytorps Fästning
Det var riktigt härliga vägar vi körde genom ett mycket rikt jordbrukslandskap. Skog i kanterna i breda kuperade dalgångar. Vackert, sommarfagert och mycket säd som växte på åkrarna. Vi var inte alls missnöjda med vårt val av väg. Vi nådde Mysen och fortsatte igenom staden och strax innan travbanan tog vi oss upp på berget. Där låg den, Höystorps fästning.
Fästningen började byggas strax innan första världskriget. Området ligger i en gränstrakt mot Sverige och även om frigörandet från Sverige hade gått lugnt tillväga utan blodsspillan så gällde det att bygga upp försvar mot en eventuell fiende. Den kom och fästningen skulle hamna i strid en gång i sitt aktiva liv. Den 9 april 1940 invaderades Norge av tyska trupper under befäl av general von Falkenhorst. Förlusten av kryssaren Blücher i Oslofjorden tidigt på morgonen gjorde att tyskarna inte fick fram sina trupper tillräckligt fort. Fortet borde ha varit i strid tidigt och med luftvärn beskjutit tyska transportplan på väg med trupper mot Oslo. På kvällen den 11 april, marscherade tyskarna mot sydost, in i Östfold och mot Halden. Den 13:e passerade de Glomma vid Fossums bro där norrmännen hade ställt upp ett bra försvar. Senare på morgonen attackerade de Askim och chefen för Höytorpsfästning fick order att ge eld på fienden. De fortsatte tills förbindelserna bröts och då fortsatte de att beskjuta vägar i området för att försvåra för de nazistiska angriparna. På kvällen den 13:e april hade tyskarna nått fram till fortet och belägrade det. Först besköts det med infanterield och senare med granatkastare och artilleri. Beskjutningen fortsatte hela natten men norrmännen satt säkert i fortet. En norrman stupade i striden. Strax efter lunch dagen efter samlade chefen för fortet sina närmaste till krigsråd. De hade lite ammunition kvar och dåligt samband. Fortet hade lyckats med de målsättningar det hade och beslutet blev att ge upp kampen. Fortet övergavs 14:16 på eftermiddagen. Tyskarna hade ett litet intresse av fortet. De plundrade det på metaller och kanonerna flyttades till nya kustförsvarsanläggningar som byggdes vid havet. Fortet användes som konvalescenskaserner. Efter kriget blev det ett övningsområde för det norska artilleriet. 1959 la militären ned verksamheten och 2001 beslutade riksantikvarien att fortet skulle bevaras.
Det var i detta område som vi nu kunde vandra in i. Förbi bommen, som var öppen och mot de välkomnande? kanonerna som stod placerade vid ingången. Vi vek av mot vänster och upp mot bergknallen där de stora artilleripjäserna var insprängda i kassuner i berget och med förmåga att ge eld miltals från fortet. Det blev till att gå in och titta på förbindelsegångar och närstridsvärn som fortfarande är kvar på berget. Utsikten var inte dålig.
Tiden på klockan tickade iväg och vi var trötta. Det hade varit en lång dag och det hade varit mycket stopp och promenader upp och ner för fästningar, kullar, stock och sten. Vi hade ätit ganska lite och nu hägrade hotellet. Den fina vägen fortsatte fram till Lilleström innan det var dags att ge sig i kast med den stora Europavägen. Det var mycket livligare trafik och inte alls lika behaglig körning. Det som först noterades var hur väl anpassad hastigheten var. Det gick inte så galet fort som det gör i Sverige, men så har polisen kontroller av hastigheten, till skillnad från Sverige, där viktigare saker än säkerheten på vägarna prioriteras. Motorleden ledde till Gardemoens flygplats och väl efter den avfarten så blev det lugnare. Sedan kom den, den första av Norges alla elektroniska bompengar. Vi hade internet lösning som kopplar bilens registreringsnummer till ett kontokort. På så vis räknar vi med att slippa några efterräkningar förutom de pengar som varje bom kostar. Hotellet låg precis bredvid motorvägen och det tog inte två minuter att svänga och parkera bilen. Nattens vila var säkrad. Först var det vila och sedan var det dags för lite att göra, klockan var inte så mycket. Det blev en tur till Eidsvoll.
Eidsvoll
Efter freden i Kiel 1814 fick Sverige, för sina insatser mot Napoleon, Norge i belöning. Norrmännen motsätte sig anslutningen till Sverige. Kristian Fredrik var dansk prins och tillsammans med ledande norrmän samlades de på Carsten Ankers gård utanför Eidsvoll. Kristian Fredrik och Anker var sedan tidigare bekanta. Det var Kristian Fredrik som proklamerade Norges självständighet med utgångspunkt i den författning som skrivits ihop i Eidsvoll. Kristian Fredrik valdes till norsk kung den 17 maj 1814. Han fick sitta på sin tron i ca fem månader. Svenskarna, under Bernadotte, inledde ett snabbt fälttåg och Norge blev en del av den svenska kronan.
Vi kom fram till det kritvita och mycket väl underhållna huset, kanske Norges mest kända byggnad. Lika kritvitt som huset var picknickbänkarna i parken. Det hade blivit lunchmat över så det blev till att äta upp alla godsaker så här på kvällen i den vackra parken. Det blev en kort tur innan kylan och regnet tvingade in oss i fortskaffningsmedlet igen.
17 maj är Norges nationaldag med anledning av antagandet av grundlagen. Det skulle dröja till 1905 innan Norge blev ett självständigt land igen efter 400 år av dansk överhöghet och 90 år av svensk. Det finns historiker som menar att svenskarna befriade Norge från Danmark, medan den vanligaste uppfattningen är att Norge blev befriat från svenskarna. En närmare titt på sakfrågorna så kanske det är så att den första ståndpunkten är väl så underbyggd som den senare.
Eidsvolls Jernverk
Eidsvollbyggnaden var Carsten Ankers hem och ligger i anslutning till det bruk som finns här. Det ligger ca nio km sydväst om själva Eidsvoll. Här har det funnits järnbruk sedan 1624. Detta på kunglig dansk befallning. Det var vattenkraften i Andälven som var nyckeln till bruket. Carsten Anker kommer in i bruket 1794. Senare utvecklades rörelsen med tegelbruk och massaindustri. 1893 var det dags att byta ägare igen. Det var den i Norge kända industrifamiljen Mathiesen som tog över verksamheten. Investeringar genomfördes och de vackert tegelröda fabriksbyggnader som står mellan boningshuset och älven är märkta 1909 som byggnadsår. Verksamheten fortsatte fram till 1965.
Paa tur i Noreg – Dag 6 – Åndalsnes – Trollstigen – Geiranger – Jotunheimen – Urnes stavkyrka