Paa tur i Noreg – Dag 9

Kraftstationen i Vemork i Rjuka. Här utförds sprängningen av tungvattenanläggningen under andra världskriget och är idag en av hörnstenarna i Världsarvet Rjukan-Notodden.

Vaknade efter en varm natt. Kom till frukosten precis i tid för att återigen hamna bland alla konferensdeltagare. Nu gick det i alla fall smidigt. Packade ihop allting och checkade ut. Hotellet fick inte godkänd och receptionisten fick veta att det inte är OK att säga att man har service åt sina gäster och sedan inte har det när det kommer till kritan. Bergen gjorde avskedsdagen till ära skäl för sitt namn, regnstaden. För regnade gjorde det. Bilen fylldes med bränsle och sedan började den långa vägen mot nästa mål.

 

Turistvägen längs Hardangerfjorden

Det blev till att trassla sig ut genom alla tunnlar som karvats ut ur Bergens berg, och de är många. Den mindre vägen tog oss till Indre Arna där vi hamnade på E16 strax innan vi genom tunnlar kom ut till vad som såg ut som en fjord, men i själva verket var en del av Atlanten. Tvärs över såg vi Österöy. Vid Trengereid vek vi av från E16 och körde söderut men sikte på Nordheimsund och turistvägen som går längs Hardangerfjorden. Som vanligt så är det så vackert, även om det regnade. Vyerna är lika storslagna som tidigare och känslan av litenhet är påtaglig varje gång vi stannar bilen och går ut och beundrar allt det vackra som finns i naturen. Vägen var ”som vanligt”, smal, smalare och enfilig i båda riktningarna samtidigt. Sakta lägger vi mil bakom oss. Rätt var det är så åker vi på 43 NOK i bompeng. Det var lite oväntat men inte långt efter kom det en tunnel. Vi fortsatte och åkte på ytterligare 43 NOK i bompeng. Nu var vi med och betalade för en ny tunnel som ska vara klar i december i år. Vi fick lov att snällt vänta på grönt förbi bygget och i 30 kmh ta oss förbi allt de jobbade med och ut på den befintliga, vanliga vägen. Det finns en orsak till varför det satsas pengar på att bygga tunnlar. Vägen var inte bra. Den hade huggits in i bergssidan och om platsen inte räckte till vägens bredd så blev vägen smalare. Men det är fortfarande lika vackert att köra längs fjorden.

 

Turistvägen över Hardangervidda

Det började dra ihop sig till att passera Hardangerfjorden, från den norra sida till den södra för att komma vidare mot Geilo. En nybyggd tunnel, öppnade sent förra året, på hela 7.7 km tog oss igenom berget. Efter ca sex km så öppnade det sig en sal i berget. Där hade en hel rondell byggt och det var bara att välja åt vilket håll du vill köra. Vi valde åt höger, söder ut och efter resten av tunnelsträckan öppnade sig en vacker bro som tog oss över den hisnande vackra Hardangerfjorden i regnskrud. Direkt efter bron drar vi in i en ny tunnel och betalar ytterligare 150 NOK i bompeng. Smakar det så kostar det och det var fina anläggningar som byggts och det fortsatte. Ny tunnel och återigen en rondell insprängd i tunnel. Återigen svängde vi höger och det innebar att vi kom tillbaka till brofästet men högre upp på berget. Vi fortsatte på den vackra turistvägen längs fjorden mot öster. Precis som vanligt så öppnar sig en ny fjord när vägen svänger runt en krök i berget. Färden gick mot slutet på fjorden vid Eidfjord. Där ligger hon, kryssningsfartyget AIDAsol, samma skepp som vi såg i Åndalsnes för några dagar sedan. Passagerarna håller på att packa in sig i bussarna för att ge sig ut på utflykter. Vi är mest intresserade av att komma undan så att vi inte blir fast bakom kolonner av bussar. Vi ska lämna havsnivån och ge oss upp på Hardangervidda. Vägen vinglar sig uppåt och vi försöker att stanna till och titta på utsikten som blir längre och längre ju högre upp vi kommer upp på bergssidan. Mönstret från tidigare stigningar fortsätter, kraftig skog, mindre skog, björkar, små björkar, gräs och till slut kalfjäll. Vi når hela vägen upp till den sista nivån. Hyttorna försvinner och vägen går igenom nationalparken. Det är en bra väg och det finns kraftiga snöpinnar, av störar på nära tre meter, vart tionde steg, på båda sidor. Det speciella förhållande som råder här under vintern gör sig påminda även på sommaren. Liksom skyltar som talar om att vägen är stängd om bommen är nere. Bommarna står vid sidan om vägen klara att stängas vid behov.

Även platån tar slut och när det börjar bära av nedåt igen så ökar återigen antalet hytter. Bebyggelsen tilltar liksom de träd som tidigare inte synts till på kalfjället börjar återigen krypa fram blir mindre bistert. Vi når fram till Geilo. Även om turistvägen är slut så är inte våra rullande eskapader i Hardangervidda över. Geilo ligger på ca 770 meter över havet och på vägen söder ut, den som vi valt, så ska vi passera över tre toppar som alla ligger på över 1000 meter, den tredje och sista är på 1100. Dalarna ligger ca 200 lägre. Det blir ett flängande upp och ner men det är bilkörning hela vägen. Den lilla dosan i bilen som visar vägen, nu när vägkartan ligger hemma, påstår att det bästa sättet att komma vidare är en lite Fylkesväg. Vi väljer den! Återigen är det branta serpentiner som för oss uppåt, högt uppåt och utsikten visar att vi snarare ser ner på bergen än upp. Vi passerar en stor sjö som heter Sönstevatn, det blir till att stanna och gå ut och titta och njuta. Vår litenhet som människa kommer över oss när naturen visar en sådan storslagenhet. Klockan tickar tyvärr och vi har en del kvar att göra innan det är dags att lägga sig och sova. Vi fortsätter och tar oss ner på andra sidan berget och där är det tjälskott som heter duga. Det blir till att slå av på takten för att inte göra sönder bilen. Till slut kommer vi ner och fortsätter till norra ända på Tinnsjön som gör att vi kommer på en liten större riksväg. Nåja, för norska förhållande. Vägen slingrar sig längs Tinnsjöns västra sida och när vi kommer fram till rätt av fart tar vi av västerut mot Rjukan.

 

Världsarvet Rjukan

Det var en miss i planeringen att inte ta reda på att Rjukan hade blivit världsarv 2015. Det var en sprudlande lycklig norsk jänta på turistbyrån som inte kunde hålla tillbaka sin glädje över att ha hamnat på UNESCO:s världsarvslista. Rjukan-Notodden blev världsarv för det är ett så välbevarat exempel på den tidiga industrialiseringen av Norge. Notodden blev platsen för den förta fabriken 1907. Till konstgödsel används kväve och den kunde man utvinna ur luft men de behövdes enorma mängder energi. Denna kom ur vattenkraften från de norska fjällen. 1911 kom en fabrik även i Rjukan där energin från Rjukanforsen utnyttjades. Det var här som en av biprodukterna av tillverkningen kom att bli tungtvatten eller Deuteriumoxid. D2O i stället för H2O som kemisk beteckning. För att kunna ta tillvara det som producerades i vattenkraftstationen i Vemork, så byggde Norsk Hydro en normalspårig järnväg från Vermork genom Samhället Rjukan ner till Mäl och färjeterminalen vid Tinnsjön. Till Tinnsjön hade de fraktat en tågfärja D/S Hydro i delar och sedan monterat ihop henne vid sjön. På så vis kunde de plocka ut de tillverkade varorna på järnvägsvagnar via färjan till hamnarna i södra Norge för export till Europa och världen. Detta i ett läge när det rådde brist på mat efter Första världskriget. Konstgödseln hjälpte till föda Europas befolkning.

Det finns flera delar som ingår i världsarvet men det var inte att välja och vraka. Det fanns nästan bara ett ställe att åka till, det självklart mest kända, Vattenkraftverket i Vemork.

 

Vattenkraftverket i Vemork

Många känner igen foto av kraftverket. Där de matas med rör med vatten som trycks ner i turbinerna som genererar elen som behövs för produktionen. Vi letade oss på bra norska vägar, dvs. smala asfalterade strängar som med sina sista krafter hängde kvar på stupkanterna ned mot Måna älven som fanns någonstans där nere. Det var svindelvarning bara att funder på att titta. EN lite skylt förkunnade Vermork parkering och vi svängde in på en enfilig gårdsplan och försökte undvika att krocka med bilkar som kom upp från en mycket brant backe. Själva for vi ner i ravinen och lyckades parkera bilen innan vi for ut över stupkanten. Sedan lev det till att ta sig över en gungande hängbro 40 meter över botten på den numera tomma älvfåran. Några människor med en annan typ av begåvning hoppade bungyjump från bron.

Det var brant och någonstans så satt bilderna från Kirk Douglas filmen Hjältarna från Telemark på hinnan och hur kunde de ta sig upp och ner längs dessa branta väggar, med stridspackning, mitt i vintern, mitt i natten och så tysta att vaktposterna inte hörde dem. För oss gick det bra att gå serpentinvägen upp mot kraftstationen, ca 100 meter högre än parkeringen. Med tunga steg kämpade vi oss, utan stridspackning, på jämn och fin asfaltsväg, mitt i sommaren, mitt på dagen och utan vakposter som ville skjuta oss, upp hela vägen till belöningen. Vi betalde vår entrépeng och gick in. Vi tittade på utställningarna om Rjukan som industrisamhälle, om alla de försök som gjorts av de allierade att stoppa produktionen av tungvatten. Vi gick in turbinhallen och tittade på de gamla tyska turbinerna som fortfarande fanns kvar i anläggningen. Det var intressant att vara här och att vara här innan de fullskalig turist satsningen på världsarvet är utbyggt. Det var lite mer av det vardagliga kvar. Något som vi uppskattade. Sedan är det ju det här med tungvattnet.

 

Sabotaget mot tungvattnet

Det är en av mest kända militära operationerna under hela Andra världskriget. Det var här som de norska sabotörerna sprängde tungvatten anläggningen i februari 1943. Norrmännen var emot att amerikanarna skulle bomba Rjukan. De föreslog en sabotörsaktion, efter den misslyckade brittiska kommandoräden. Elva norrmän förbereddes och skickades till fjällen ovanför Rjukan för att orientera sig. Beslutet kom och de tog sig osedda ner i dalen. Förbi vaktposterna, ner i den bråddjupa ravinen som vi själva sett och upp längs en lika brant klippa på andra siden. De tog sig fram till järnvägsspåret och förbi de vaktposter som bevakande tungvattnet och apterade sina sprängladdningar. Sprängde apparaturen och tog sig därifrån osedda. Snacka om att de måste haft hjärtklappning innan de var på någorlunda säker mark uppe i fjällen ingen. Den tyske generalen i Norge ansåg att det var en perfekt genomförd militäroperation, kanske den bästa under hela kriget. Det tog inte tyskarna särskilt många månader att bygga upp anläggningen igen. Nu med utökad bevakning. Amerikanarna valde att skicka över 160 bombplan. De släppte 1000 bomber över Rjukan och sju träffade anläggningen. En bomb träffade ett civilt skyddsrum i Rjukan och över 20 personer miste livet. En oförätt av amerikanarna som norrmännen inte glömmer. Det märktes tydligt på museet som vi just besökt. Sista akten i dramat sker februari 1944. Norska sabotörer smyger sig ombord på Norsk hydros färja D/S Hydro och sätter tidsinställda bomber vid kölen. På det djupaste stället på sjön sprängs färjan och allt tungvatten sjunker till botten. Det går inte att ta upp igen. Ombord på färjan fanns också 14 civila norrmän som miste livet. Aktionen var sanktionerad av den norska regeringen i London. Därmed hade tyskarnas möjligheter att få fram ett atomvapen mer eller mindre försvunnit. Tur var väl de för de fick fram de raketer som skulle ha tagit atombomben till London. Nu överöstes London av V-1 och V-2 raketer med vanliga sprängmedel, men inga atomvapen. Där med så lämnade vi Rjukan.

 

D/S Amonia

Vi skulle bara ta ett kort på de två Hydrofartygen vid kajen i Mäl. Stanna bilen hoppa ut, ta korten, in igen och trötta köra den sista timmen till nästa hotell. Så blev det inte. När vi står på kajen kommer en blond norsk kvinna fram och frågar om vi vill gå ombord. Vi blir lite häpna för klockan har runnit iväg och anläggningen borde varit stängd för länge sedan. Hotellet kan vänta om guiden bjuder på en extra tur ombord på det hundra år gamla ångfartyget D/S Amonia. Vi hakade på. Fartyget är ett systerfartyg till D/S Hydro som sänktes 1944 för att förhindra att tyskarna fick tillgång till tungt vatten. Amonia är tjugometer längre än sitt systerfartyg och det var hon som användes vid filminspelningarna av Hjältarna från Telemark och Kampen om tungvattnet. Hon genomgår just nu en renovering och den gamla ångpannan ska de försöka få liv i igen, allt som en del av världsarvet och som en turistattraktion. Vi gick över däcket, ner i passagerarsalongerna, där filmerna spelats in. Upp på kommandobryggan och in i Hydros representations salonger, lyxig. Guiden berättade om världsarvet och båten och Norsk hydro. Duktig för hon anpassade sin norska till oss svenskar. När det snack på norsk med andra norska tappade vi förståelsen. Det var häftigt, som det ofta är när det kommer något oväntat och när det är så riktigt intressant.

Sista stoppet på vägen innan hotellet var minnesmärket över D/S Hydro och dess offer på botten av Tinnsjön. På en liten rastplats vid vägen står en sten med en plakett på.

Paa tur i Noreg – Dag 1 – Steneheds gravfält – Blå-gröna vägen – Olsborg – Naverstads gravfält – Älgafallet – Fredrikstens fästning – Höytorps Fästning – Eidsvoll – Eidsvolls Jernverk

Paa tur i Noreg – Dag 2 – Gjövik – Hakonshallen och olympiskt OS guld – Norges Olympiska museum – LIllehammer

Paa tur i Noreg – Dag 3 – Ringebu stavkyrka – Rondane nationalpark – Tolga gamla bro – Världsarvet Röros – Resan mot Trondheim

Paa tur i Noreg – Dag 4 – Nidarosdomen – Biskopsgården – Slaget på Kalvskinnet – Den gamla bron – Cykelbanan – Kristianstens fästning – Trondheim

Paa tur i Noreg – Dag 5 – Slaget vid Rastaklev – Kvalviks fortet – Kristiansund – Atlanterhavsvägen – Båttur på fjorden – Ålesund

Paa tur i Noreg – Dag 6 – Åndalsnes – Trollstigen – Geiranger – Jotunheimen – Urnes stavkyrka

Paa tur i Noreg – Dag 7 – Sognefjorden – Slaget vid Fimreite – Resa längs fjorden – Balderssteinen – Höyanger – Björn Vest i Matre

Paa tur i Noreg – Dag 8 – Fiskmarknaden – Hakonhallen igen – Bryggans museum – Världsarvet Bryggan – Linbanan Flöyen – Bergen

Paa tur i Noreg – Dag 9 – Turistvägen längs Hardangerfjorden – Turistvägen över Hardangervidda – Världsarvet Rjukan – Vattenkraftverket i Vermork – Sabotaget mot tungvattnet – D/S Amonia

Paa tur i Noreg – Dag 10 – Heddals stavkyrka – Notodden – Kaupang eller Skiringssal – Oscarsborgs fästning