Paa tur i Noreg – Dag 6

Urnes stavkyrka som finns på UNESCOs världsarvslista.

Vi vaknade tidigt och tittade ut på havet. Det är inte ofta som det blir hotell med havsutsikt men här hade vi det. Tidig frukost, packa bilen och så var det dags att ge sig ut på vägarna igen. Första målet var Åndalsnes. Det blev en lång resa tillbaka mot Vestness där vi kommit i land med färjan igår. Över Örskogsfjellet och ner i Skorgedalen mot Tresfjorden. Dalgången var som mycket annat i Norges natur mycket vacker. Vägen sluttade nedför och farten var god. Samtidigt var det en brantdalgång men ändå mjuk och harmonisk. Vattenfall som störtade ner från bergstopparna och en grön skog som gjorde tappra försök att klättra upp till toppen. Strax innan Vestness så var det en rondell och vi tog vägen åt höger, över Tresfjorden. Den nära 1,3 km långa bron är en av Norges längsta och öppnade så sent som förra året. Den var estetisk tilltalande när vi körde över den. Väl på östra sidan fortsatte vi. Det var en bit kvar till målet och innan vi var framme var det dags för en tunnel, en av mycket många. Vågstrandstunneln, 3,7 km, är byggd för att undvika några passager längs bergväggen vid Romdalsfjorden. Det går snabbt och vi hinner knappt ur den innan det är dags att ta sig in i berget igen. Måndalstunneln, 2,0 km, för oss till den lilla orten Voll. Vägen går vidare över in halvö innan den kommer fram till Innfjorden. Vägen klättrar återigen på bergväggen längs fjorden. Den är inte stor och det är enkelt att köra runt. Det tar inte långt innan vi åker in i Innfjordstunneln, 6,6 km. Tunneln kom till för att undvika fler tragiska olyckor när stenras träffar bilar och drar dessa och dessa passagerare ner i vattnet. Det skedde något år innan tunneln började byggas och den gamla vägen stängdes. Färjor sattes in för att ta trafiken på vattnet för att undvika fler dödsolyckor på den sträckan. Efter tunneln var det lite kringelikrokar innan vi var i Åndalsnes.

 

Åndalsnes

Körde ner till centrum och hamnen vid Isfjorden. Där låg det tyska kryssningsfartyget AIDAsol och passagerarna var på väg att lämna fartyget för att ta bussturer upp längs Trollstigen, vi skulle inte bli ensamma på den resan.

Åndalsnes bildads av två namn Åndal och Nes som poststämpel på 1880-talet. 1921 blev det orten Åndalsnes. Järnvägen drogs fram och vägar byggdes vilket öppnade upp området för turism. Brittiska trupper invaderade Norge i april 1940. Britterna hade planer på invasionen när tyskarna hann före dem. Britterna kunde vara mycket snabbt på palts. De fick ändra sina planer, när tyskarna hade tagit Trondheim. Tanken var att genomföra kniptångsmanöver med den norra delen i Namsos och den södra i Åndalsnes. Tyskarna var på marsch söderifrån, genom Gudbrandsdalen skickade fallskärmstrupper till Dombås för att stoppa de brittiska planerna. Tyskarna hade redan från början tillskansat sig luftherraväldet och började bomb Åndalsnes. Britterna försvarade sig med två jagare som låg på fjorden men kunde inte förhindra att nazisterna bombade sönder de centrala delarna. Norges kung, regering och den norska guldreserven passerade genom Åndalsnes de här dagarna innan britterna drog sig tillbaka. De lämnade efter sig krigsmaterial som tyskarna kunde ta hand om när bröt in i staden 2 och 3 maj 1940. Idag är Åndalsnes ett centrum för klättring och utgångspunkt för resor till berget Mannen, som håller på rasa ner i dalen, och för de som ska upp till Trollstigen. Det hade varit intressant att titta på Mannen men vi hade inte tid. Vi ställde riktningen på bilen mot Trollstigen.

 

Trollstigen

Det tog lite tid att komma fram till själva Trollstigen. Vi körde upp längs den mycket vackra dalgången som blänkt i harmoniskt och ljusa gröna färger. En konstrast till den gnistrande snön på topparna, de gråa bergsidorna, molens blandade färg i gått och vitt. På toppen av detta lyste solen från en blå himmel. Färgrikt började färden upp mot Trollstigen. Vi tog första bästa rastplats och stannade till och tittade rakt upp mot den slingrande vägen på sluttningen eller på en smal hylla i berget, hur man nu väljer att förklara vägen. Vi bara njöt av uppsikten mot berg och väg. Bussarna som passerade den lilla bron över vattenfallet såg inte ut att vara större än att de fick plats i ett kinderägg.

Trollstigen är vid känd för sina serpentiner upp längs berget. Det är en officiell norsk turistväg som öppnades 1936. Byggtiden var åtta år. 2005 satsades stora summor på att förbättra vägen. Stenar som riskerade att rasa ner togs bort och vägen ändrades på något ställe. Det var denna väg vi gav oss uppför. Vi tog rygg på en turistbuss från trakten. De har god kännedom om vägen och att ha en buss fram gör att han upptäcker alla faror innan oss så kan vi bara glida med. Det fungerade. Återigen så steg vi igenom geografins alla klimatzoner upp längs bergssidan. Att det faktiskt fungerar beror förmodligen på att de flesta som kör på vägen är koncentrerade eftersom det inte är riskfritt. Skulle det gå slentrian så blir riskerna för att det ska hända något större. En tanke som slog oss under uppstigningen var, hur länge dröjer det innan de som kär bussar längs Trollstigen behöver han särskild licens. Med tanke på hur trafiken utvecklas på vägen, över 160 000 fordon per säsong, som vore det inte konstigt. Säsongen sträcker sig över den del av året där det inte finns snö eller is. Någon gång i november december stängs vägen av och öppnas återigen i maj. Allt beroende på vädret. I skuggan av det mörka berget fick vi möte i en hårnålskurva. Föraren i den mötande bilen hade sett bussen i god tid och stannat på ett ställe där det fanns utrymme. Vi fortsatte över stenbron som vi sett nedifrån dalen och nu var det bussarna där nere som kvalificerade sig som leksaker. Efter bron svänger vägen ut på en annan bergvägg. Den vi befann oss på var för brant, det gick inte att få ut fler serpentiner när berget är lodrät. Nya vyer öppnade sig när vi fick andra blickfång. Så händer det som inte är så bra. Bussen får möte i en hårnåls kurva där föraren inte varit uppmärksam. Den mötande får backa till en mötesplats för när bussen väl börjat svänga så går det inte att börja backa tillbaka. Vi passade på att slinka med när bilen stod still.

Allt roligt tar slut och efter elva serpentinkurvor var vi uppe på toppen på ca 850 meters höjd. 2012 byggdes det en turistanläggning med restaurang, souvenirshoppar, toaletter och utsiktsplattformar. Några hade det helt enkelt hängt över bergssidan med några hundra meters fallhöjd rakt ner om brädans kulle bli gisten. Vi valde bort dem.

Det blev lite fika innan vi fortsatte vår färd, nedför berget på andra sidan. Det blev en vacker resa ner genom Meiadalen vidare ner i Valldalen. Vi åkte nu ner igenom klimatzonerna och hamnade i Valldal vid Norddalsfjorden. Där tog vi färjan över fjorden och kom fram till Eidsdal. Vårt mål var att ta oss upp genom Eidsdalsälvens dalgång mellan bergen och sedan ner igen till Geirangerfjorden. Vägen gick uppför, vi passerade några sträckor med serpentiner och fortsatte uppför, återigen igenom klimatzonerna som ger landskapet en så omväxlande karaktär. Dagens etapp började tära på blodsocker nivåerna och det blev till att stanna för lunch. Det blev en rastplats vid Grandesätera som ligger 650 meter över Geirangfjorden och med utsikt över en del av gnistrande grönblå fjordbotten. Det är alltså här som de fantastiksa korten på fjorden tas. Utsikten var otrolig. Ett väl avvägt stopp på färden.

 

Geirangerfjorden

Vi lagade till vår medhavda soppa på spritköket och njöt av vädret, vinden, solen, dofterna, tillvaron och allt annat som en skön semester innehåller. Rätt var det är när vi tittar ner så kommer ett kryssningsfartyg nere i fjorden. Det är inte många minuter som den syns men snabbt fram med kameran och föreviga den svart vit röda Hurtigruttsbåten på väg in mot själva Geiranger. Vi hade inte bråttom utan tog vår tid. Det var dags att fortsätta ner mot fjorden. Det blev serpentinvägar, mer spektakulära än Trollstigen, men lite längre ner i klimatzonen så vägarna syntes inte lika bra uppifrån och utsikten var inte lika stor eftersom det fanns så mycket växlighet. Det hade gjort utsiktsplatser i en hårnålskurva men bra fem parkeringsplatser. Det var parkerades hej vilt i backar, på vägkanter och där det gick att stanna ett fordon. Farligt enligt svenska principer men så är vi inte i Sverige utan i ett land med en annan syn på detta. Vi hittade ingenstans att stanna och fortsatte i stället ner mot fjorden.

Serpentinerna förde oss längre och längre ner. Så öppnade sig den sista sträckan in mot Geiranger och vi kunde se en riktigt stor kryssningsbåt ligga still längst in. Den fick Hurtigruttsbåten att framstå som en roddbåt i jämförelse. Det vare en engelsk kryssningsbåt. Vi tog oss fram till själva Geiranger bara för att konstatera att den lilla byn var full. Kryssningsturisterna höll på att lastas av båten. Det var människor och bilar över allt så valde att fortsätta vägen upp på fjället igen. Vi blev inte besvikna på den vägen heller. Återigen gjorde vi denna fantastiska klättring upp genom klimatzonerna. För tredje gången idag for vi upp på kalfjället vid Dalsnibba. Körde runt djupvattnet som var spegelblankt och reflekterade de snövita bergen runt sjön så att det var nästa omöjligt att se var gränsen gick mellan vatten och verklighet. Det var vackert. Färden fortsatte ut på väg 15, österut ner i Breiddalen. Här öppnar sig ett nytt alpint landskap med en vidsträckt sjö som gör naturen så annorlunda mot det vi sett förut. Det är också här som vi är nära att aldrig komma vidare. På en lång raksträck som går lätt nedåt möter vi en grusbil sakta puttrande uppåt. Vi gör ca 90 då en brun Audi, (Fyra nollor där fram och en bakom ratten) svänger ut och ska köra om lastbilen. Det tar inte många sekunder att inse att det inte kommer att gå. Tur att vår bil har en pedal i mitten som gör att farten saktar av. Kraftigt ner till 30 vilket gör att omkörningen faktiskt lyckas. Inte med mycket men tillräckligt. Kör norrmän tokigt, inte det var en svensk registrerad bil med en ung kille med kepsen åt fel håll. Vi fortsatte ner genom klimatzonerna mot Lom som var nästa delmål.

 

Jotunheimen

Det blev till att samla kraft med lite kex och vatten någon mil efter Lom. Det hadea varit en lång resa sedan lunchen och det var dags för nästa äventyr. Vi skulle upp på Jotunheimen och över Sögnefjellet. Vi hade inte kommit särskilt långt innan vi såg skylten Elvesäter och det är en gammal går som är omgjord till konst- och kulturhotell. För att visa detta finns en mycket hög ryttarstaty som syntes särskilt väl från vägen. Den gjordes efter Norges självständighetsförklaring 1814 och tanken var att sen skulle stå utanför Stortinget i Oslo. Så blev det inte, utan den hamnade på en kostgård i Jotunheimen. I Jotunheimen ligger också Galdöpiggen som är Norges högsta berg. När konsthotellet passerades så var vi som närmast denna topp. Den gick inte att se från de platser som vi passerade. Själva toppen är omgiven av höga fjäll och det gör piggen svår att se från vägar långt ner i branta raviner. Det är samma resa igen vi gör, upp genom klimatzonerna. Det är bara det att denna gång på väg upp för Sögnefjället så kommer vi upp på den högsta punkten på hela vår resa ca 1450 meter över havet. Då lämnar vi sommaren bakom oss och kör in i vintern. Det är en ny klimatzon och vi häpnar över att se skidlöpare staka sig fram i skidspår på glaciären. Vi passerar Sögnefjällshyttan, som vi kanske skulle benämna som ett högfjällshotell. Vägen är torr och fin där den glider fram mellan snödrivorna. Pistmaskiner jobbar med nya spår och det känns absurt. Tack vare att vägen är så torr så syns den där den ringlar och hoppar fram över snön, det ser så ut, men den ligger fast på bergsmassivet där jättarna har sina hem. Jotunheimen betyder just jättarnas hem. Solen lyser och det gnistrar som om det vore sex månader senare på året. Kallat är det också, det är inte många plusgrader så vi stannar inte för att gå ut utan rullar sakta vidare och tar in allt vi ser av det vackra och vita. Har vi åkt så måste vi åka ner, för vi ska ner till fjorden igen.

Det tar ytterligare en knapp mil innan vägen kastar sig ner för sluttningarna i en väg som lägger Trollstigen bakom sig. Trollstigen är fantastiks just för att det går att se så mycket men vägen här är mer utmanande och roligare att köra, vyerna är magnifika men ligger efter Trollstigen och själklart också Geiranger. På den branta sluttningen utför blir det mycket serpentiner. Det är nu vi möter två gäng med killar, en fyra till åtta i varje grupp. De är utrustande med hjälm, stavar och rollerblades. Som en del av deras sommarträning som blivande elitåkare på skidor så tränar de skating på skidor uppförbackarna. Har sett det på TV men detta var första gången i verkligheten. När killarna fortsatte uppför så fortsatte vi nerför. Ett öga hamnade allt oftare på klockan. På andra sidan Jotunheimen vid Lustafjordens norr ända måste vi ta ett viktigt beslut. Ska vi köra de tre milen till Urnes stavkyrka eller de tre milen till Solvon och ta färjan fram och tillbaka. Klockan tickar så när vi når Skjolden så vet vi att vi haft för roligt idag. Det blir ingen färja, för sista skulle ha gått och vi satsat på den. Samtidigt tre mil är kanske inte så farligt att köra. Det var innan vi hittade ytterligare en dimension på de norska vägarna.

 

Världsarvet Urnes stavkyrka

3 mil var det ut på fjordudden och tja tjugo minuter var väl inte så farligt, tycke vi. Vägen var ok och det bar iväg med regnet hängande i luften. Det blev lite samlare och så igenom en tunnel, några hundra meter. Det var en ny sorts tunnel, den var becksvart. Det gick inte att se vägytan och det gick endast och gissa om det fanns en grop att köra ned i. Det märktes å andra sidan när vi gjorde det. Vi slog på helljuset men det var så mörkt att det märktes ingen skillnad. Sakta nästan trevade vi oss fram och styrde efter de fåtalig reflexer som satt i bergväggarna. Helljuset fick var på för då syntes vi på långt håll när det kom ett möte för det gjorde det. Vägen blir smalare och mer ringlande runt krökar och bergknallar i fjordkanten. Då kommer en skylt om smalare väg och vi tittade på varandra och frågade om det var möjligt, det var det. Farten gick ner och varje kurva blev en lek med förbundna ögon, kommer det en bil eller kommer det inte en bil. Två tunnlar till hann vi med, innan en ny skylt förkunnade att vägen smalnar, jo de gick, nu blev det en liten fil bred och den fortsatte och ringla runt alla fjordkanter och bondgårdar som låg i sluttningarna. Sikten var bitvis obefintlig, särkilt illa blev detta när det kom ett möte. Jag fick backa. Vi fortsatte och tyckte att oturen grinade oss i ansiktet när det står en lastbil mitt på vägen. Den verkade vara tom. Där lurade vi oss för det satt en man i och hur han hade sett oss är för mig en gåta. Han stod still och väntade in vår ankomst vid en mötesplats. Hur såg han oss runt fyra kurvor? Radar? Det skulle behövts. En knapp mil innan Urnes stavkyrka gick vägen tillbaka till det lite mer normala och vi kom fram med alla paneler på bilen oskrapade och hela. Vi passerade färjeläget knappt femtio meter nedanför oss på en liten slingrig väg. Där stod också en skylt om P-plats till Stavkyrkan. Gissningen var att den låg högt upp på bergssidan så vi körde helt sonika upp för serpentinen och knappt hundra meter i höjd uppför backen körde vi in på en ladgårdsbacka och parkerade bredvid traktorn. Allt var stängt sedan 20 minuter och ute på fjorden såg vi dagens sista färja lämna vår sida.

Kyrkan var inte öppen så vi och en handfull andra turister som var sent ute fick gå runt och titta på skönheten utifrån. De var så mycket mindre än Ringebu stavkyrka som vi såg för några dagar sedan. De såg nästan oansenlig ut. Inget märkvärdigt. Ändå är det den äldsta stavkyrkan i Norge och världen. Därför har den fått bli ett världsarv. I var trötta och hade tagit emot mycket intryck. Det var dags att resa alla de tre milen tillbaka till stora vägen och sedan ytterligare över tre mil längs fjordvägar innan vi skulle vara framme vid natthärbärget. Det gick lite lättare nu när vi kört vägen en gång förut och vi kom fram och installerade oss på rummet.

Paa tur i Noreg – Dag 1 – Steneheds gravfält – Blå-gröna vägen – Olsborg – Naverstads gravfält – Älgafallet – Fredrikstens fästning – Höytorps Fästning – Eidsvoll – Eidsvolls Jernverk

Paa tur i Noreg – Dag 2 – Gjövik – Hakonshallen och olympiskt OS guld – Norges Olympiska museum – LIllehammer

Paa tur i Noreg – Dag 3 – Ringebu stavkyrka – Rondane nationalpark – Tolga gamla bro – Världsarvet Röros – Resan mot Trondheim

Paa tur i Noreg – Dag 4 – Nidarosdomen – Biskopsgården – Slaget på Kalvskinnet – Den gamla bron – Cykelbanan – Kristianstens fästning – Trondheim

Paa tur i Noreg – Dag 5 – Slaget vid Rastaklev – Kvalviks fortet – Kristiansund – Atlanterhavsvägen – Båttur på fjorden – Ålesund

Paa tur i Noreg – Dag 6 – Åndalsnes – Trollstigen – Geiranger – Jotunheimen – Urnes stavkyrka

Paa tur i Noreg – Dag 7 – Sognefjorden – Slaget vid Fimreite – Resa längs fjorden – Balderssteinen – Höyanger – Björn Vest i Matre

Paa tur i Noreg – Dag 8 – Fiskmarknaden – Hakonhallen igen – Bryggans museum – Världsarvet Bryggan – Linbanan Flöyen – Bergen

Paa tur i Noreg – Dag 9 – Turistvägen längs Hardangerfjorden – Turistvägen över Hardangervidda – Världsarvet Rjukan – Vattenkraftverket i Vermork – Sabotaget mot tungvattnet – D/S Amonia

Paa tur i Noreg – Dag 10 – Heddals stavkyrka – Notodden – Kaupang eller Skiringssal – Oscarsborgs fästning