Det var jul i Halland detta år. Gröten, skinkan, skumtomtarna och alla andra av julens gåvor, hade förärats all den heder som seden kräver. Mätta och belåtna var det horisontalläge som gällde under de alla mörka timmar som årets gråväder producerade. Plusgrader, vind och låga moln, stinna av vätska från passagen över Kattegatt.
När väl solens vanligtvis obarmhärtiga strålar lyckats pressa sig igenom det gråa vattenlagret i himmeln så kunde man se, lite längre än till slutet på den utsträckta armen. Mattraditionen fortsatte med överdåd och dästheten från gårdagen fylldes på av de läckra resterna som sattes fram till frukost. När de första rationella tankarna formulerades i huvudet så var de en som slog an. Inte ens en lat kropp kunde motstå lockelsen av en helgpromenad. Nästa fråga var den skulle ske och svaret blev Bexells talande stenar.
Det var några mil till denna halländska turistattraktion. Den hade kommit upp några år innan i samband med förberedelser för att utforska den halländska hembygden. Sagt och gjort och den moderna versionen av häst och vagn startades upp och förberedes och packades med familjen och alla extra kilon som alstrats under helgens firande av gamla mattraditioner. Fordonet kördes iväg över de gråa vinteråkrarna och den snöbefriade marken lystes delvis upp av den moderna och överdådiga julljusbelysningen som vi använder för att skapa en illusion av julstämning utan snö. Det lyckas så där, särskilt som det vita ljuset får en hårdare konkurrens av kulörta ljusslinga från lågprisvaruhusens belysningsavdelningar.
Passerade Grimeton, världsarvet som vi besökte i somras och fortsatte in i skogen, varas stora granar saknade den snö som vanligtvis lyser upp vintern. Det blev mörkare under de väldiga grenarnas yviga gungande i vinden. Den asfalterade vägen smalnade allt mer och övergick i en grusväg som var tydligt plågad av all väta som fanns i luften, antingen i form av regn eller mycket hög luftfuktighet. De sista husen passerades och så öppnades en liten glänta där ett tjugotal bilar skulle kunna klämmas i på en iordningställd parkering. Här skulle vår moderna pålle få vila tills det var dags för återresan.
Alfred Bexell
Han dog 68 år gammal, på det fyra månader gamla, nya seklet, år 1900. Han hade levet ett omväxlande liv, delvis i dåtidens offentliga ljus. Han blev tidig känd som jordbrukare, trots att han kom från en akademisk, kyrklig släkt. Redan som 18-åring var han igång med eget jordbruk. Framgångarna gjorde honom känd i större kretsar än Halland. Han var, tillsammans med farbrodern, intresserad av den halländska allmogen och ville bevara den gamla kulturen till eftervärlden. Det är hans insatser och samlingar som ligger till grund för Hallands museum, som vi besökte i somras. Hans samlande av allmogeföremål började tidigt och hans arbete inspirerade Sveriges kanske mest kände samlare av allmogeföremål, Artur Hazelius. Hazelius är främst känd för Skansen i Stockholm men även för Nordiska museet som vi besökte i somras. Utöver allt detta var Bexell tidigt involverad i politiken och 1863 valdes han in Hallands läns landsting och 20 år senare valdes han in i första kammaren i Sveriges Riksdag.
Alfred Bexell var aktiv i tidens debatt och hans ställningstagande bottnade mycket i de erfarenheter som livet på den halländska landsbygden har gett honom. Han var den första från lantmannapartiet som motionerade för allmän rösträtt, ett villkor, som enligt honom var nödvändigt för att utöka utbildningstiden för militären som var en het fråga. Han var också emot frihandeln, som han menade skulle drabba de små bönderna hårt. När han avled i maj 1900 fortsatte hans änka arbetet med att samla allmoge föremål och 1916 fördes dessa över till Hallands museum.
Varför Alfred Bexell lät två stenhuggare, under sju år, gå omkring på sina marker i bokskogen och hugga in tänkespråk på stenar och stenhällar, vet vi inte. Det finns två ”officiella” förklaringar och en inofficiell, som släkten från trakten kände till. Den enda egentliga förklaringen som finns nedtecknad var det amerikanske sändebudet till Norden, som träffade Bexell och skrev ner det han berättade. Bexell talade om sina runstenar. Det finns förklaringar om att han ville bevara det svenska språket, vilket under hans aktiva tid som riksdagsman var föremål för en stavningsreform. 1889 gjorde svenska akademin en stavningsreform och 1906 kom en till, den reform som gäller än idag i Sverige. En annan teori är att han ville han ville förmedla sin livsfilosofi.
Den informella förklaringen var att han ville håll människor undan från spriten. Vad det än var så var i redo att ta oss än skogen och Bexells talande stenar. Vi lämnade snabbt granskogen och tog oss vidare in den vackra bokskogen som skulle visa upp sin snöfria vinterskrud.
Bexells talande stenar
Det var lite absurt att titta på naturen. Det var höst med alla löven i falnade röda höstfärger som låg på marken. Det var vår när mossan stod nästan sommar skir grön i bjärt kontrast mot det gråa midvintervädret. Skogsvägen tog oss upp och ner och runt en stor sten. Här kunde vi se den första av Bexells talande stenar. För att ytterligare göra dagens färgpalett omväxlande och absurda färgskala så till kom den röda färgen i de ifyllda inristade bokstäverna. FÖR ATT FÖRARGA ANDRA SKADA WI OSS MÅNGEN GÅNG SJELFWA.
Vi stannade till och tittade och lästa och begrundade innan vi fortsatte. Det var en bra dag för fotografering och kamerans batteri fick bekänna färg. Om det är Varbergs kommun eller någon annan som har lagt ner resurser på att göra attraktionen tillgänglig, vet vi inte men skogen har röjts upp och det har släppts ner ljus genom obefintliga bladverket. För detta var en lövskog med stråk och inslag av barr träd. Där var det betydlig mörkare då de granarnas dova mörkhet girigt sög i sig det ljus för sökte sippra ner till marken. Skogsvägen delade på sig och skyltar visade på olika samlingar av talande stenar. Skogsvägen övergick i en iordninggjord skogspromenadväg och efter en kort sträcka visade skyltar oss in i ett skogsområdet som inledds med ett litet kalhygge. Vi drog oss in på det naturliga skogsstigarna som slingrade sig fram mellan bokstavligt talat stock och sten. Vi tittade och begrundade på Bexells hällar med tänkvärdheter och fortsatte nerför en större slänt och fann fler platser att begrunda dessa gamla ristningar.
När vi nådde botten på slänten så kunde vi fortsätta över en bäck och vidare in i en liten tätare skog längs den sjö som vi kommit fram till. Det våta som fanns överallt men där vi ännu klarat oss från direkt regn, där började vår tur sakta överge oss ochdet som varit mycket hög luftfuktighet började sakta dala ner mot marken, inte mycket, men det märktes. Istället för att ta oss runt i skogen så valde vi att ta tillbaka till bilen och den relativa torrhet som fanns där. Som alltid när man går på okända marker så är det längre när man går ut på det okända men vägen tillbaka går lättare när ”kända” landmärken passeras. Vi var inte ensamma i skogen utan det var fler som insett nyttigheten med att röra sig i julhelgens matorgie. Inte många men några tappra mötte vi och hejade på.
Så var detta annorlunda mål besökt och det kanske, just idag, mer var vädret och dess märkliga kombinationer av årstider som en större attraktion än de stenar som så talande berättade om en annan tid för oss. En del av Hallands hembygd.
Bexells talande stenar igår i PersSkriveriers resor i Hallands hembygd.
