Seg morgon
Det blev ingen resa till Stuttgart och Mercedesmuseet. Trött från igår låg jag länge och drog mig. Åt frukost och började läsa en bok. Telefonen laddades under tiden och när det var klart var det dags att ta sig ut på nya äventyr. Gick inte till Rothkreutz stationen utan till den andra den som ligger närmare stan Maitlinger strasse,bara för omväxling. Via Sendlinger Tor hamnade jag på Marienplatz. Julgranen framför rådhuset var rest och bodarna till julmarknaden höll på att byggas upp. Tog första gatan till vänster och var återigen inne på nazisternas marschväg. Här ekade deras sång och skrän när de gick fler dubbla rader. Fram till Max-Joseph Platz och vidare förbi baksidan på residenset. Gatan smalnade av och kanske blev det en lite flaskhals när flera led skulle bli färre. Marschen fortsatte längs Residensstrase. Strax innan gatan öppnar upp sig som Odeonplatz ligger Feldherrenhalle till vänster. Den byggdes på 1840-talet för att hylla den bayerska armén.
Ölkällarkuppens avslutning
Missade Feldherrenhalle när jag passerade. Den visade sig vara inbyggd med skydd under det pågående arbetet. Men den låg där den skulle. På Odeonplatz hade den bayerska polisen fattat posto för att skydda försvarsministeriet som var nazisternas mål. En ung polislöjtnant ledde polisen mot de mångfaldigt flera nazisterna. Var nazisterna beväpnade, troligtvis. När de kommer fram i sin led som är färre än tidigare i täten så blir de också mera mer sårbara. Kanske ropar polisen halt, kanske trycker männen bakom täten, på. Vad som än sker så utbryter skottlossning. Nazisterna blir som fångade i det ganska lilla gapet på Residenssstrasse. Hitler förs snabbt undan står det att läsa, oskadd. Han skickas till Österrike men arresteras vid gränsen. General Ludendorff fortsätter framåt och det verkar som om kulorna viker undan från honom, han förblir oskadd. Göring såras och förs undan. Han lyckas via omvägar fly till Sverige. Vi har tittat på det hus i Strängnäs där han kom att bo.
Det blir ett blodbad. 16 nazister och fyra polismän får sätta livet till och kuppen misslyckas. Hitler arresteras och åtalas. Han slipper undan med ett par år i ett relativt bekvämt fängelse. En gåva från en till nazisterna vänligt sinnad domare. Den unge polislöjtnanten arresteras när Hitler tar makten och sätts i Dachau. Därifrån lyckas han ta sig till Schweiz där han stannar hela kriget. 1945 blir han chef för Münchens polisstyrka. Nazisterna missar inte chansen. Det är martyrer som stupat för sitt land. På östra sidan av Feldherrenhalle sätts ett monument upp, vilket kan indikera att det var just här där Residesstrasse går över i Odeonplatz som de stupade. Nazisterna firade denna dag varje år med stor pompa ståt och hade en hedersvakt på platsen.
Det är intressant att vara på en plats. Läsa av den och förstå vad som hände. När vi var i Lunde i Ådalen så föll så mycket förståelse på plats av historien och även denna gång. Det som annars är det som gör intryck på Odeonplatz är Theatinerkirche. En kyrka från senare delen av 1600-talet, tog drygt 25 år att bygga, i italiensk högbarock stil. Kyrkan var en del av en klosteranläggning och i det närmaste totalförstördes under kriget. Återuppbyggnaden började direkt efter kriget och tog ca tio år att färdigställa. Idag är det departementsbyggnader åt statsförvaltningen.
Tittade in i Residensets trädgård, Hofgarten, och det hade varit en otrolig upplevelse om det inte varit för att det är november och parker och trädgårdar har stängt ner. Slottsparken räknas som den allra sydligaste delen av den Engelska parken. Engelska parken i München är en av världens största stadsparker med sina 3,7 kvadrat kilometer stora yta. Ca 75 km med promenadvägar finns i parken. Namnet fick den av att den anlades i en s.k. engelsk stil. Det innebär en mera informell park, där den vilda naturens uttryck mera tas tillvara snarare är den strikt formella parken med sina geometriska former. Mitt under franska revolutionen började Benjamin Thompson bygga sin park på uppdrag av den Bayerns förvaltare, Charles Theodore. Efter att regeringsätten dött ut tog han över förvaltningen. Nu stod inte den engelska parken på dagordningen, det får bli till en bättre årstid att titta på parker.
Hochschule für Musik und Theater
Det är nu som övermodet kickar med brutna löften. Benen var lovade en vilodag, men en titt på kartan och en blick på tunnelbanan så skulle det inte skilja mycket i tid eller avstånd att gå till Högskolan för musik och teater. Så sattes det ena benet före det andra och så började promenaden ut på Münchens gator igen. Det skulle inte vara mer än ett par kilometer, knappt det, men då räknas inte fel vägval med. Så det blev längre. Till slut gick det att skymta högskolans platta byggnad i antikstil. Det var lite absurd, måste sägas. Det var uppenbarligen antikstil men med dimensioner som verkade var lite tillplattade. Byggnaden borde varit högre. Den var OK men inget mästerverk. Kanske det berodde på att beställaren av byggnaden i sig själv var en intresserad av arkitektur, främst monumental, men saknade den där känslan för vad som gör en verkligt stor byggnad. Han målade också och det går igen. Tavlorna är tekniskt ok men det som gör en stor tavla finns inte där. Tyvärr måste vi kanske säga, för hade det gjort det så hade världen kanske sett annorlunda ut. Det var Adolf Hitler som var beställare och huset byggdes i börja och mitten av 1930-talet, som führerhaus i München.
Münchenöverenskommelsen
Hitler hade ambitioner i Europa, att föra alla tyskar tillbaka till hemlandet genom att expandera sina gränser. 1938 ställde han krav på Sudetlandet, gränsområdet i Tjeckoslovakien mot Tyskland. Han ville att de skulle få tillhöra Tyskland, lite som Putin gjort med områdena runt ryska gränserna, inte minst i Ukraina. Europas stormakter, Storbritannien och Frankrike samt den största av dem alla Mussolinis Italien, ville inte ha krig. Neville Chamberlain, de brittiska premiärministern reste till München för att förhandla den sista rundan. Han var för apeacement politiken som gick ut på att blidka Hitler. Han och den franske premiärministern Daldier hade under den senaste månaden försökt förhindra ett krig mellan Tyskland och Tjeckoslovakien. Alla hade det fruktansvärda första världskriget i färskt minne. Daldier hade stridit vid fronten i några av de hårdaste striderna under hela kriget, vid Verdun. Chamberlain hade precis påbörjat sin politiska bana och ville inte uppleva ett krig till. Med Mussolini som garant kom västmakterna och Hitler överens om ett avtal. Benes, den tjeckiske premiärministerns satt i ett rum och väntade, blev inkallad och fick skriva på avtalet som innebär att Tyskland tog över delar av hans land. Chamberlain reste hem och viftade med ett papper som Hitler skrivet på och berättade att freden var säkrad. Sex månader senare invaderade Tyskland resten av Tjeckoslovakien. Britter och fransmän som garanterat Tjeckoslovakien, rörde i princip inte ett finger. Men, de utfärdade garantier till Polen. Hitler trodde de bluffade igen men, det gjorde de inte. När Polen angreps gick de, mycket oförberedda i krig mot Tyskland. Västmakterna lärde sig en dyr läxa, När Ryssland invaderade Ukraina 2022 så vek de inte ner sig. Det går inte att blidka en krigsmakt som vill ha mera mark.
Det var i detta huset som sveket var ett faktum. Det gick inte att komma in i huset, eller det gjorde det. Informationen på dörren förklarade att endast lärare och studenter på skolan fick gå in i byggnaden. Var förmodligen inte den första turisten på plats och längre än till entrédörren kom jag inte.
Karoliner platz
Tillbaka till Münchens allt hårdare gator. Säger benen i alla fall. Visst var det fanns en spårvagnshållplats så vägen var utstakad. Den låg vid Karloliner platz och mitt på den runda öppna ytan fanns ett monument. Det var en ganska enkel obelisk men det var gjuten av kanoner och kulor från militären. Den stod som symbol över de ca 3000 bayraren som stred i Napoleons armé 1812 och inte kom tillbaka. Det är en intressant notering att av den stora armén som Napoleon släpade med sig in i Ryssland och intog Moskva, så känner man endast till en dagboksskildring från kriget, vad jag vet. Den är skriven av en tysk, men kommer inte ihåg namnet. Benen skulle få vila. Två blå bussar som förkunnade hop-on-hop-off, passerade och det är inte ofta som det lockar, Glasgow vid millennieskiftet var det senaste som gick att komma ihåg och då räknas inte de små tågen som vi reste med i Visby i sommars. Men var går dom? Det blev till att gå till hållplatsen och ta den spårbundna vagnen mot centrum. Vid Karlplatz stod det ett par bussar vid kanten på gatan och det gick inte särskilt fort att ta sig det. Först ner för trappan under gjorden och så upp tio meter längre bort.
Vila benen i en turistbuss
Bussföraren tog gladeligen emot mina kontanter, men fick springa över till kollegan för att växla. Men allt gick bra och äntligen kunde jag infria löftet till benen att det skulle bli lugnare idag. Det gick inte att stressa, bara och sitta och stirra ut genom rutan i väntan på att bussen skulle börja rulla. Ett par billiga hörlurar passade i ett uttag vid sittplatsen och en tryckning på en knapp gjorde att engelskt tal kom fram och volymen justerades med den andra. Jag var beredd att åka och en kvart senare även bussföraren.
Bussen började med att köra runt och fattar inte hur han lyckades manövrera den stora dubbeldäckaren igenom dessa små gator, men vi åkte samma väg tillbaka som spårvagnen tog som jag just åkt med, men sedan var det nya vägar. Vi hamnade på Köningsplats. Här har antiken fått ett eget hörn i München och i klassisk antik stil hade det byggts museum runt en stor öppen gräsmatta med vägen mitt i. Byggnaderna var bättre exempel på antik arkitektur än Führerhaus. Proportionerna var bättre.
Färden fortsatte till Pinakotek. Här fanns det samtida europeisk konst till skillnad från de förra museerna som var till för antik konst. Överhuvudtaget fanns det mycket kulturella museum i staden och de var stora, mycket stora. Det var lite anmärkningsvärt hur stora byggnader det finns i München överhuvudtaget. En fasad kan sträcka sig flera hundra meter utan att bli avbruten.
Nu följdes en kort sväng in på Odeonplatz, vilket naturligtvis är ett ställe som man inte får missa på en stadsrundtur. Sedan fortsatte bussen sin resa mot öster, slottsträdgården till höger och så öppnade den engelska parken upp sig till vänster. Den skymdes väl av höga träd och ytterligare ett konstmuseum, Haus der kunst. Det är idag ett museum för samtida konst, men var från början, byggstart 1933, med Hitler som la första stenen, ett museum för tysk konst. Arkitektoniskt var det också i den tyska stilen från 1930-talet men klart bättre proportioner och en tydlig antydan av den klassiska arkitekturen.
Bayerisches Nationalmuseum är nästa jättekomplex som skyddar mot insyn i den engelska parken innan det är dag att ta sig över floden Isar. Precis på andra sidan delar sig den stora boulevarden som vi färdas på. Man måste köra runt den lilla parken som klättrar upp på Isar östra strandbrink. Här står Friedensengel, ett monument som uppmärksammar de 25 år av fred som följde på kriget 1870-1871 mot Frankrike. Bussen tråcklar sig fram längs gatorna och kommer till Gasteig, där Bürgerbräukeller en gång låg. Tar samma väg som jag gick för ett par dagar sedan förbi Deutsches museum och fram till Isartor. Chauffören tar samma väg som jag gjorde fram till Marienplats och fortsätter sedan till Max-Joseph platz. Här ligger operan som förstörts flera gånger, senast av allierad bomber 1943 och 1944.
Här ifrån fortsatte bussen återigen österut länga Maximilan strasse. Fram till Frauenstrasse. I det hörnet ligger, Museum Fünf Kontinente, ett etnografiskt museum. Gatan tog oss tillbaka till Isartor så vi korsade vår egen väg innan vi fortsatte mot väster. Passerar Vitualienamarkt och hinner få en snabb titt på Sendlinger tor. Ytterligare en av de ursprungliga portarna in i staden. Det är också en stor bytesplats för den underjordiska kollektivtrafiken. Sista sträcken fram till Karlplatz var tät med trafik, bussen lyckades i allt detta vända och så parkerade vi på samma plats som vi började en timme tidigare. Löftet till benen att få vila lite var uppfyllt.
Souvenirjakt
Tur att man inte är Skalman för då hade mat- och sovklockan ringt ilsket på snooze flera gånger. Ner i underjorden till tunnelbanan och en kort resa till Marienplatz. MacDonald och McRib stod på menyn. Väl framme vid hamburger haket så blev dragningskraften för stor. På andra sidan låg en ölhall från ett annat bryggeri Weiss bräuhaus, och så fick det bli tysk mat istället. Bra val för här fanns det öl också, och en toalett. Service är näst intill blixtsnabb. Det är bara att gå ut i köket och hämta en portion. Det är mycket personal men så är det enormt stort. Kanske uppemot 1000 gäster om man packar ihop allting.
Nu är det souvenir jakt. Hittade häromdagen en gata med flera souvenirbutiker och dit tvingades benen att gå. Först i tredje affären hittades DEN magneten. Det finns så mycket olika kylskåpsmagneter och när affärerna ligger så tätt så går det att jämföra utbudet och välja något lite annorlunda från det vi redan har. Magneten såg ut som ett gammalt kolorerat svartvitt foto från förra sekelskiftet. Sedan in i souvenirbutiken eller fan shopen för TSV 1890 München. Ytterligare en fotbollsklubb pin att sätta i samlingen hemma.
Nästa stopp var Lidl, på väg mot hotellet. Ville jämföra lite vad som fanns i Tyskland och vad som fanns i Sverige. Det lite skillnad. Storlek på dricksflaskor, skillnad i smaker bl.a. Det är sådant som kanske mer är kulturellt betingat. Fick med lite kvällsmat och sedan till hotellet. Läste i en bok hela eftermiddagen och kvällen. Trots löftet till benen så blev det över 10 000 steg denna dag.
Dag 6 – Ingen oktoberfest i München – Hemresan