Weisswurst till frukost
Det går inte att påstå att jag sov dåligt. Kroppen kände av att den hade gjort över 18 000 steg vilket är den andra bästa dagen någonsin sedan mätningen började för flera år sedan. Det var inte bråttom att koma iväg men det fanns mycket att göra så komma iväg tidigt, det var planen. Weisswurst till frukost och den var det inte mycket smak kan man säga. Dagens övning skulle egentligen gjorts igår men då var det stängt. 7:40 bar det ut genom hotelldörren, svängde höger runt knuten och började dagens promenad. Landshuters allé är rak och den är lång. Från hotellknuten sträcker sig den spik rakt fyra kilometer norrut genom Münchens bebyggelse. Det gick inte att se slutet på gatan. Det var heller ingen liten gata, 2-3 filer i vardera riktningen.
München olympiapark
Vägen var utmätt på kartan, inte den närmaste men den som beräknades vara den finaste. Naturligtvis så gick jag fel. När det väl upptäcktes så fick det bli en annan gata och det spelade nog inte så stor roll. När det är dags att passera en större genomfartsled, Dachauer strasse, så kom det oväntat vatten uppifrån. En blöt dag till alltså. Men det vara bara några droppar. Resten av dagen skulle alla droppar komma inifrån, svettandes. Helt plötsligt var det gröna på kartan en verklighet. Olympiaparken. Det var en besvikelse i alla fall ytterområdena, parken var inte underhållen. Det var svårt med vilka vägar man skulle gå. Det stora Olympiatornet hade en bra stund nu upplyst om riktningen likt en fyr för en vilsen seglare. Olympiaberget gick också att se. Det var, gissar jag, en gammal tipp av allt material som man grävt bort inför byggandet av OS-anläggningen. Senare visade det sig att det är byggt av resterna från de sönderbombade husen under kriget. Det lockade att ta sig upp på toppen och beundra utsikten, men benen och hade vetorätt idag. Dels efter gårdagen och dels efter att ha fått dagens PM. Många steg kommer det att bli.
De sista stegen fram till bron som leder över en konstgjord sjö, över till olympiaanläggningen visade hur vacker den var. Fick stanna och beundra simstadion som låg på andra sidan vattnet. En byggnad som man bör besöka om man är intresserad av arkitektur. Taket hålls upp av vajrar som ankrats i en stor mast vid sidan av byggnaden. Det ser ut om om det är tältduk som hindrar vädrets makter att tränga in i huset. Lite senare på en annan byggnad så gick tältduken nästan ner till marken och då var man tvungen att gå fram och känna lite. Det var plexiglas skivor, kanske en halvmeter i fyrkant, som satt ihop på något sätt som gjorde både vattentätt och flexibelt. Det skapade illusionen av tältduk.
Münchens olympiastadion
Fortsatte upp på kullen, med själva Olympiastadion till vänster. Det var stora ytor som skulle föra folk mellan olika platser in om komplexet och det var bara att böja sin arkitektoniska nacke åt de herrar och damer som ritat anläggningen. Den var otrolig genomtänkt. Ibland ska man ha lite tur och idag var en sådan dag. Murarna runt stadion höll på att renoveras och gick man fram till staket och tryckte sig emot det kunde man se den klassiska läktaren under det hängande taket. Delar av de öppna läktarna på anda långsidan, men inget gräs. Det var här som John Akii-boa, vann den långa häckfinalen och tog Ugandas första OS-guld, på världsrekord tid. Själva sprang vi som vilda i farfars trädgård och rosenrabatterna fick agera häckar för vi var alla Akii-Boa. Han var polisman i Kampala och kände sig tvingad att fly till Kenya under Idi-Amins regim. Mest för att hans stam förtrycktes av regimen. Där hämtades han av sin skosponsor till att bo i Tyskland och jobba för deras räkning innan han kunde återvända till Uganda. Det finns en gata upp kallad efter honom, Akii Bua road i Nakasero i Kampala. En gata som jag faktiskt promenerat längs. Det finns även ett idrottsanläggningar som bär hans namn. Akii-Boa fick inte försvara sitt guld i Montreal fyra år senare. Afrikanska länder bojkottade i protest mot Sydafrika. Han dog 1997, endast 47 år gammal. Vilka minnen.
Olympiahallen
Nästa arena var Olympiahallen. Här spelades den olympiska handbollen. Sporten hade kommit tillbaka efter att ha varit bort sedan förra OS i Tyskland 1936. Här dömde Leif ”Loket” Olsson och Hans Carlsson OS-finalen mellan Tjeckoslovakien och Jugoslavien, där de senare tog hem guldmedaljen.
Den kanske mest minnesvärda matchen i Olympiahallen utspelades i basket finalen mellan USA:s och Sovjetunionens herrar. Den kom att skriva en outplånlig historia inom idrotten. USA firade att de hade vunnit med 50-49. Men matchen var inte över. Det saknades tre sekunder och klockan justerades. Sovjet hade bollen och lyckades med ett långskott över hela planen sänka bollen i nät. Slutsignalen gick och och nu firade ryssarna lika vilt som amerikanarna precis gjort. USA protesterade vilt men till ingen nytta. Deras första förlust i basket på 62 raka matcher i OS var ett faktum. Idrottshistoria och en del i det kalla kriget politiska spel.
Olympiska simhallen
Minst lika trevlig idrottshistoria skapades i den olympiska simhallen. Den var öppen! Vilket var en miss i planeringen. Givetvis skulle simkläderna åkte med för en tur i den olympiska arenan. Kom in i hallen och kunde se bassängen, fullt av simmande. Det var där som Gunnar Larsson tog OS-guld på de båda medley distanserna. Det var på den långa distansen som det återigen kom att skrivas idrottshistoria. Det var lite oklart vem som hade vunnit Larsson eller amerikanen Tim KcKee. Efter lite fördröjning kom resultatet. Gunnar Larsson var OS-guldmedaljör med två tusendels sekund. Inget att dela guldet, nej. Larsson var snabbare. Numera räknas inte tusendelar. En aspekt är att det är oklart om det ens går att bygga en simbassäng som kan garantera den tolerans som krävs för att kunna mäta så exakt. Gunnar Larsson simmade tre hundradels millimeter snabbare för varje meter som de simmade, vilket inte är mycket.
Lyfte blicken lite förbi Larsson bana och där låg den, hoppbassängen. Det var här som en 17-årig Ulrika Knape tog OS-guld i höga hopp, i den bassängen som låg framför mig. Minst lika minnesvärd, för oss som kunde se detta live på TV, var kommentatorn Toivo Öhman. Hans engagemang och glädje i Ulrikas framgång är minnesvärd.
Olympia parken var en vacker och imponerande anläggning och det var inte svårt att förstå varför den har så många besökare och att Tyskland har satt upp den som kandidat till Världsarvslisten. Det skedde så sent som 2023, lite drygt 50 år efter själva OS.
Benen var tunga och det var dags att ta sig vidare. En lätt skiftning i färgen på himmeln förkunnande att solen var på väg att bryta igenom de tunga gråa molnen. Nästa attraktion var inte långt bort, ”bara” på andra sidan vägen. Nu var det inte vilken väg som helst utan en motorväg med fyra filer i vardera riktningen. Tur att arkitekterna tänkte på detta när olympiaparken byggdes. Det fanns ett par gångbroar som kunde föra gående över den tunga trafiken. Det var denna väg som olympierna hade att gå för att komma till olympiabyn som låg en kortare bit bort. Det var där som terrorister trängde sig in på natten och tog flera israeliska idrottsmän som gisslan. Efter förhandlingar fick fri lejd till flygplatsen och där blev det ett blodbad. Det började skjutas och gisslan dödades. Det var svårt att fatta redan 1972 för en som upplevde det i media, visserligen inte gammal, men det var inte kul. Olympiabyn stod inte på programmet men väl en arkitektonisk lite speciell byggnad BMW welt. Detta är BMW land och huvudkontoret fyra runda sammanhängande cylindrar ligger bara ett par hundra meter bort. På andra sidan museet. Den ligger på den södra sidan av BMW:s nära nog en kilometer lång fabriksområde.
BMW welt
BMW welt öppnar redan kl 7:30 på morgonen och det var orsaken till att ha börjat dagen tidig. Tanken var att hinna med Olympiaparken och welt innan museet öppnade kl. 10. Nu var det en timma tillgodo. Det var inte svårt att ta sig in anläggningen, den är avgiftsfri och är tillför att visa upp BMW:s produktion. Här kan man också komma och hämta sin nyinköpta bil eller motorcykel. Kort, det är en del av företagets marknadsföring. Rolls-Royce och Mini finns också på plats då det är del av koncernen. BMW visar också upp hur de sponsrar skidskyttar och bobåkare. Inte minst med sina avancerade forskningsanläggningar så kan de titta på hur de kan utveckla sporterna via data i testlaboratorier. Bilarna är perfekt uppställda, med en otrolig ljussättning för att locka fram ett behov hos en potentiell kund. Det lyckades inte riktigt, företagets produkter har inte riktigt slagit an hos skribenten.
Passade på att vila lite. Det var behövligt och tröjan var blöt av svett, vilket inte är helt bekvämt. När det var en kvart kvar så var det dags att ta sig över till BMW museet. Det gick inte att betala med kontanter utan det blev till att plocka fram telefonen, skanna en QR-kod och betala med bankkortet. Det är utanför normal turistsäsong och det var bra för det var lugnt och inte så många besökare på plats. När dörrarna väl öppnades så släpptes vi in och shoppen var första anhalt. Hittade magneten. Väskan fick inte komma med in så den lades, tillsammans med jackan in i ett skåp. Kameran runt halsen och så checkades det in på museet.
BMW museum
Museet är modernt, mycket modernt och det finns inte jättemycket grejer på varje station. Det var uppdelat på ett drygt tjugotal stationer och varje sådan innehöll något som de ville visa upp. Det gällde motorcyklar, några få bilar av äldre modell. Ett rum enbart för utvecklingen av alla generationer av BMW 5-serien. Bara den serien, ingen annan och det ger ett lyft för den delen, det var blandade uttryck för det som ville visas upp. Här fanns motorer, barskalade hybridfordon, vilket var hög intressant och se hur otroligt packat ett innandöme av en bil är. Elbatteriet låg i det som vi normalt kallar för kardantunneln och hur i hela friden kommer man åt och serva dessa? Det var både intressant och nyttigt att se det. En station innehöll mer omfattande information om slavarbetskraft. BMW började som en tillverkare av flygmotorer, där av det blåvitrutiga mönstret i deras emblem, som ska symbolisera en propeller som snurrar. BMW var en av nyckelföretagen när det tyska flygvapnet skulle rustas upp. BMW ställdes mer eller mindre under statlig kontroll och när tyska män kallades in till armén för att kriga så började det saknas arbetskraft. Nazisterna löste detta genom att tvångsarbete och BMW tilldelades även de denna typ av arbetskraft. Hela stationen gick ut på att förklara vad som hade skett och varför det blivit som det blivit och vad BMW efter kriget för att ta ansvar för detta. Det är bra att de tar ansvar och berättar även om detta i sitt museum. Min uppfattning är att vi måste arbeta för att låta den nazistiska ideologin ta ansvar för dessa missdåd och inte det tyska folket som lever idag. Arvtagarna ska vara de som vill införa envåldshärskare, frysa ute journalister som inte rapporterar som partier och politiker vill. Det handlar om de som vill sätta sig över lagen och införa korrupta domare som dömer som de önskar och inte det som lagen avser. Det är dessa som ska ta ansvar konsekvenserna av sina handlingar.
Hela anläggningen var som ett modernt kråkslott. Det fanns en sammanhållande arkitektonisk del och det var färgsättningen och materialvalet, i övrig översteg det min förmåga hur någon lyckats hålla alla rum, trapport, ljusgårdar, väggar, höjdskillnader och gångbryggor i huvudet för att ens konstruera allting. Det hänger trots allting, ihop och är logiskt.
Det var en bra utställning, även om jag saknade mera av äldre bilmodeller vilket jag önskat men det har varit roligt att ha kommit hit. Här fanns min egen BMW favorit, den lilla 2002. Den tilltalande 3.0. Sedan hade de två exemplar av deras enda supersportbil, BMW M1. Det blev till att sitta och reflektera över en kall Cola i restaurangen. Slappna av lite, vila ben och fötter och fundera över nästa steg. Till slut var det dags och planen var att fortsätta till nästa begivenhet planerad för dagen, trots ben och fötters anmälan till arbetsmiljöverket.
Allianz Arena
Packade ihop och gick till tunnelbanestationen. Det visade sig att det den som gick till olympiabyn, men som sagt den låg en bit bort. Så bar det iväg under marken och via ett byte som kunde jag åter se ljuset, som nu blivit en sol från en klarblå himmel, i Fröttlingen i de norra delarna av München. Letade febrilt efter en skylt om skulle berätta åt vilket håll jag skulle gå. Till slut hittade jag en liten fotboll och följde den. Stationen var stor och det var breda perronger. Breda trappor upp till en bro som även den var mycket bred för att ligga vid en station så här. Men nu gick det också att se målet, Allianz Arena. Fotbollsstadion som är hemmaplan för Bayern München och TSV1860 München. Bayen röda och TSV blå. Hela arenan är uppbyggd runt ett vitt skal som ser ut som en för stor hundkorg eller något. Alla vita paneler kan färgsättas och arenan för då färgen efter hemmalaget. Elegant.
Har en bok som heter 1001 hus då måste se och Allianz Arena finns med. Men det var långt. Stannade på bron och stod länge och övervägde hur jag skulle göra med benens anmälan om arbetsmiljö. Det är nu jag är här och så började en tung promenad. Väl på andra sidan spåren så fortsatte det att vara gott om plats. Det är det nu men ska det komma 60 000 människor som ska in på fotboll jag då kanske det till och med är trångt. Det är väldigt positivt att ytorna finns för de evenemang som de ska försörja. Det var uppför och på något sätt märktes det att för varje tungt steg framåt så kom jag lite närmare arenan. En staty kunde skönjas på toppen och det visade sig vara två stycken till slut. Gerd Müller och Franz Beckenbauer. Två att Bayern München största profiler genom tiderna. Müller kommer jag främst ihåg fårn fotbolls VM 1974 och Beckenbauer har figurerat i fotbolls sammanhäng sedan dess. Han ledde Tyskland som 1990 tog VM-guld. En av få som både vunnit VM som spelare och tränare.
Nu blev det nedför mot arenan och en skylt visade att målet, Bayern München museet ligger på andra bortre sidan. Benen tvingades framåt. En port in till läktarna var öppen, där fanns toaletter och det gick att titta på planen. Sedan kom entrén till museum och till fanshop. Återigen tvekades det. Det var många trappor uppför och ingen hiss. Det blev en marsch uppför och väl där var det värt besväret. Rakt i affären och där var personalen i fullgång med att börja julskyltningen. Det fanns allting du kunde önska dig i souvenirväg och till slut hittades även magneterna. En trio pins åkte med också. En pins från Hansa Rostock finns hemma och nu kommer en tysk klubb till att finna på plats.
FC Bayern München
Nästa var museet och det var mäktigt med alla framgångar som klubben har haft, hur mycket pokaler som helst visades upp. Bl.a. tio tyska mästerskap i rad. Mästarcupen, Champions League och en del annat också. Som mest fem pokaler på en såsong, och pratar vi inte Kalla Anka cup. En drivkraft bakom framgångarna de senaste decennierna har varit Franz Beckenbauer. Han tillsammans med Gerd Müller och Sepp Mayer, som alla var aktiva samtidigt, i slutet på 1960-talet och början på 1970-talet. De räknas som de tre stora i klubben. De hade en särskilt utställning. Här fanns också namn och bild på alla spelare som representerat klubben, Johnny Ekström, Björn Andersson, Conny Torstensson, Nils Eric Johansson och inte minst Patrik Andersson var de svenskar som jag hittade på tavlorna, för det var många spelare. Det var Patrik Andersson som med sista sparken i matchen 2001 säkrade det tyska liga guldet det året. Om jag kommer ihåg rätt en mycket tilltrasslad situation där han krutade in bollen.
Hamnade i ett sidorum och det var inte fel. Här kunde man se de vita panelerna på nära håll och inte minst stolar framför en videoskärm. Här blev vila, lite för länge men ack så välbehövlig. Tittade på olika klipp från Bayerns höjdpunkter på Allianz Arena. Det fanns klipp från olika supporter hyllningar och alla otroliga mål och räddningar som skett. Damerna fick även nått klipp med också. Annars var deras frånvaro från museet, noterbart. Tittade på de sista utställningarna och nu var målet att nå tillbaka till stationen. Sakta men säkert, steg för steg så rörde sig kroppen den dryga kilometern till nästa resa. Den gick mer eller mindre raka vägen till hotellet och vila.
Ingen utflykt till Stuttgart
Har lovat benen vila i morgon och det skulle ske via en tågresa till Stuttgart för att besöka både Mercedes och Porsches museum där, liksom ett bostadsområde från 1920-talet. Började sätta mig i i appen från Deutsche Bahn för att lösa en biljett och det gick inte att lösa. Ca 700 kronor enkelväg gick inte att motivera ur resebudgeten. Det får bli promenerande istället.
Efter att ha vilat blev det en promenad till ölhallen. De hade stekt grisknä på menyn och det blev en fest. Sedan var det tillbaka till rummet och innan sömnen erövrade kroppen gick det att konstatera att det har blivit över 20000 steg idag och att det är personbästa någonsin.
Dag 6 – Ingen oktoberfest i München – Hemresan