Sovit gott, sängen var bra, kudden fungerade och täcket var lagom varmt. Som vanligt i Tyskland så älskar de när sängen är nära golvet, så även här och det gör det mer komplicerat att ta sig ur den. Efter frukosten bar det av till tunnelbanan och sedan till pendeltåget. Det var ett lyft att upptäcka att det gick att resa med pendeltåg och inte Deutsche Bahns regiontåg. Då fungerade lokaltrafikappen.
Resan till Dachau
Satt och tittade ut genom tågfönstret med tåget förde oss den dryga halvtimmen nordväst om München. Det var ganska gott om utländska medborgare på tåget om man llyssnade på alla språk som talades, särskilt franska. Det var ganska gott om resenärer som steg av på stationen och medan de gick åt vänster när det kom nerför trapporna så gick jag åt höger, nästan ensam. Hade bestämt mig för att promenera genom staden med ca 50 000 invånare till en gammal ammunitions fabrik från första världskriget. Det var enkelt att kryssa sig fram genom den välmående stadsdelen med sina villor och hus. Vidare till mer bostadskomplex liknande område, låga hus men dock. Så började skyltarna att dyka upp. Historien om vad som skett här berättades. Det var fortfarande över en kilometer om inte mer till själva anläggningen. Det var tungat att gå och benen var trötta. Men till slut var jag framme. Det var också förvånansvärt mycket folk på platsen, vilket inte var förväntat.
I samband med Hitlers maktövertagande i januari 1933 började nazisterna titta efter platser till läger att internera politiska motståndare. Den gamla ammunitionsfabriken i Dachau visade sig passa deras syfte perfekt. Så startades ett läger för politiska motståndare. En som tidigt internerades här var Gustaf Ritter von Kahr, mannen som vägrat ställa sig i spetsen för hans revolution i Bürgerbräukeller. När de långa knivarnas natt kom i juni 1934, avrättade nazisterna von Kahr.
SS-tog hand om tomten bredvid för att utbilda SS-soldater. De byggde verkstäder och hallar där de internerade kunde arbeta som mer eller mindre slavarbetare. Området är idag den bayerska polisens träningsanläggning med bevakad ingång och höga stängsel runt området. Gick en bra bit längs staket och kunde se de byggnader som polisen använder och några som tidigare verkstäder för de internerade. Vägen som jag gått var byggd av lägrets fångar.
Dachau kom med tiden att utvecklas till ett dödsläger. Medan koncentrationsläger syftade till att hålla människor fångna så syftade dödslägren, eller utrotningslägren att systematiska ta livet av framför allt judar. Dachau är ett exempel på ett tidigt läger och övergick till att bli ett dödsläger.
Väl framme vid entrén fanns ett entréhus där man kund hyra audioguider och köpa souvenirer. Det var tyvärr inte mycket att se, mycket böcker och judiska symboler. Men det var människor på platsen, ofta i grupper. Det var blandade grupper, skolklasser och turistgrupper. Det var förvånansvärt att se hur mycket turister det var en mulen vardag i november.
Koncentrationsläger och dödsläger
Följde allén till ingången till anläggningen. Den gamla avlastningsplatsen från tåget fanns utanför och kändes lätt igen från filmer som setts om utrotningslägren. Tog några andetag och så bar det in genom grindhuset. Det fanns ingen ARBEIT MACH FREI skylt men väl igenom huset var synen välkänd. Appellpatz. Den var stor. Ca två fotbollsplaner. Det var många människor som kunde stå givakt för att räknas morgon som kväll, i stekande sol, hällande regn och i isande vinter. Var vakterna på gott humör eller ville visa sin makt så kunde fångarna bli stående givakt i timmar, innan de var nöjda.
Svängde direkt när åt vänster. Gick längs med staket där taggtråden hängde i de råa betongpelarna som var så lätta att känna igen från alla krigsfilmer. Här öppnade sig området där det fanns baracker, Om Appellplatz var stort så täckte ytan med fångarnas boende ca fyra fotbollsplaner. Husgrunderna fanns kvar som betong rutor på marken. Två hus stod kvar, eller har återuppbyggts. De två närmast Appellplatz. Dachau användes av amerikanarna efter kriget. Anläggningen kom att få flera funktioner, internera nazister, härbärgera etniska tyska som tvingats fly den etniska rensningen i öst. I början av 1960-talet revs allting, men bara några år senare så togs initiativ till att ha detta som en minnesplats och två baracker byggdes upp igen.
Vid staket fanns det breda ytor med öppna ytor och en tuff vallgrav, allt för att förhindra att fångarna skulle kunna fly. Det fanns människor som försökte, inte sällan för att de visste att vakterna skjuter utan pardon. Då kunde man slippa ifrån interneringen. Längst ner kunde man gå ut genom inhägnade till ett grön och lummigt område. Det var här inne som krematorierna låg, både det gamla och det nya. När Dachau började förvandlas från ett interneringsläger till ett dödsläger så behövde man göra sig av med liken. Krematorieugnar blev lösningen. Den gamla ugnen hade för liten kapacitet så det byggdes ett nytt hus med bättre förutsättningar, att på industriell skala kunna processa dödandet av människor. Först blev det en lite paus vid sidan av huset för att vila ben och fötter och bygga upp lite kraft. Det var en verkligt vacker och uppväxt trädgård park som omgav krematoriet, grönt och lummigt även i november. Det är på ett sätt vackert att kunna ha trädgården för detta är också en begravningsplats. Här beräknas över 40 000 människor ha sin sista vila. Närvaron ska behandlas med den respekten. En av dem som dog i Dachau var Gustav Ritter von Kahr. Mannen som vägrade att ställa sig i spetsen för Hitlers revolution 1923. För Hitler blev han en svuren fienden och för nationalistiska krafter i Bayern var von Kahr politisk död efter det. Han hämtades av nazisterna från sitt hem i München den 30 juni 1934, i det som kommit att kallas för de långa knivarnas natt. Där Hitler gjorde upp med sina politiska fiender och de som inom partiet utmanade hans makt ställning. Inte minst Ernst Röhm, ledare för SA. SA var viktig för Hitler under kampåren och Röhm ville att SA männen skulle ingå i den reguljära armén. Det ville inte armén. Armén befann sig även på samma sida som storkapitalet och nu behövde Hitler deras stöd. Genom utrensningen kunde han bli av med SA och den barlast som det innebar och rikta in sig mot storfinansen. Han behövde deras stöd för nästa steg, upprustningen.
Gaskammaren
Det var dags att ta tag i verkligheten och resa sig och samla kraft att gå in och titta på gaskammaren. Den låg i andra ändan av det ganska lilla huset, lite större än en ordinarie villa. Den såg nästan pittoresk ut där den låg i den lummiga trädgården. Skenet bedrog. På gaveln fanns fyra rum, med dörrar i båda ändarna, ut mot trädgården och in mot en tvär korridor. Det var hit som alla kläder lassades in och sedan sprutade man in Zyklon B för att ta död på all eventuell ohyra i kläderna. Från korridoren kom man in i omklädningsrummet. Här skulle alla byta om och lämna sina kläder. I nästa rum som var duschrummet, var det nästa klaustrofobiskt lågt i tak. Här trycktes upp till 150 människor in samtidigt. Det var flera öppningar i taket och det skulle symbolisera duschmunstycken. På utsidan hade det gått att se luckorna där giftgasen släpptes in. Ca 15-20 minuter senare var det över för alla i rummet och Sankte Per hade bråttom att ta hand om nyanlända. Nästa rum var där lik förvarades innan de skulle kremeras. Vidare till näta rum där stod det fyra krematorieugnar. Två till till tre lik kunde stoppas in samtidig för att förvandlas till aska och sopa bort spåren efter morden.
I en artikel som lästes för många åren sedan så hade en forskare hittat räkenskaperna efter den firma som sålde och tillverkade krematorieugnarna till nazisterna. Där fanns också uppgifter om hur ofta ugnarna renoverades och reparerades. Slutsatsen var att fanns större begränsningar i kapaciteten än vad man antagit. Ingen större tröst. Minnet är lite vagt men de hade fått tag i försäljaren efter kriget. Han, har jag för mig, dömdes och avrättades, men först så sålde han en ugn till amerikanarna. Därmed var det dags för frisk luft igen. Om luften kan bli riktigt frisk på denna plats.
Vandrade igenom området och kom upp den stora avenyn som gick mellan de två olika blocken av fångbyggnader, Trafiken från den större leden långsidan av lägret hördes konstant. Framme vid Appellplatz blev det en tur i byggnaderna för att se hur den sett ut under olika tidsperioder. Det var rent och snyggt. Vackert ljust trä och det luktade ingenting. Så såg det nog inte ut när det pressades in fångar som skulle utrotas. Med så mycket människor så var stanken märkbar om man ska tro berättelser från den tiden. Det som gav något och som inga foton i världen kan förklara är att det var ganska högt i tak. Det gjorde att sängplatser kunde staplas uppåt. De foton som man sett över en vägg som var full med komprimerade ytor att ligga på visade sig vara mitt väggen. På så vis kunde man ha ytterligare sovplatser på andra sidan. Det blev en bit över på båda sidor, innan fönstren gav lite ljus utifrån. Det var ganska breda hus.
Aldrig mer och den moderna utvecklingen
Gick sedan över Appellplatz och tittade på de monument som sattes upp där, på många språk, ALDRIG MER: Det klingade så falskt, med det vi ser på andra sidan Atlanten där receptet från 1930-talet, ner montering av demokratin och införande av en ideologi som har på programmet att åstadkomma det som gjorts på denna plats. Blev upprörd och det blev inte bättre av att gå inom den stora huvudbyggnaden och titta på utställningen. Nästan direkt fanns en kronologi över vad Hitler gjorde och i vilken ordning för att nå sitt mål. Skulle vi satt datum från 2025 så är det skrämmande likt, mycket skrämmande. Dachau i sin första funktion och Alligator Alcatraz har skrämmande likheter.
Har läst och sett så mycket om förintelsen att blev mest att gå igenom utställningen och fånga upp lite rubriker som var och bara bekräftade den bild som jag har av vad som skett. Det var svalt att återigen komma ut och slippa gå omkring med så mycket människor runt omkring. Det hade definitivt kommit mer nu när klockan tickat iväg ytterligare fram på dagen. Kläderna under jackan skulle gå att vrida ur av all svett efter allt promenerande. Ben och fötter värkte och gjorde ont. Gick ut och kunde konstatera att det var ännu fler besöksgrupper på väg in. Hur mycket turister som helst och då är det ändå inte högsäsong. En kvinna från USA, dialekten avslöjad det direkt, gick och filmande med sin mobil och kommenterade det hon såg, kanske en videobloggare, vem vet. Insåg att jag hamnade mitt i hennes närmaste blickfång och vände bort huvudet för att inte komma med på filmen, varpå hon kommenterade det med att vi är i Europa och européerna är mycket känsligare för att bli filmande och fotade. En kulturskillnad minsann. GDPF. Tog en välbehövlig vila innan det var dag att gå tillbaka till Dachau.
SS annonserade under 1930-talet att de gjorde vägarbeten åt befolkningen i staden och de stack inte under stol med att det var lägerfångar som utförde jobbet. Vakterna hade instruktioner att skjuta om någon försökte smita, och det var inte för att skada. De byggde en väg hela vägen in till centrum och det var dit som jag var på väg. Hade räknat ut att det var närmare till staden än till stationen och tänkte spara lite steg, De hade gått om det inte var för OM. Man måste gå rätt och inte försöka sig omvägar i tron att det är genvägar. Man måste också ha koll på att stadens station hade tåg som bara gick var 20 minut och att de inte var inställda eller försenade på grund av banarbeten. Som toppen på allting så gick de bra till stationen. Det hade förmodligen varit snabbare att gå än att vänta på tåget. Väl på station var det nästan 20 minuters väntan på ett tåg från det andra hållet som skulle ta oss till centrum. Det var försenat på grund av banarbete. Så mycket för att vara lite smartare.
När tåget väl var på gång så var det till att resa snabbaste vägen till hotellet för en välbehövlig vila. En senare promenad till affären hjälpte till att klara kvällen, främst för att ersätta vätskeförlusten från dagens ansträngning.
Dag 6 – Ingen oktoberfest i München – Hemresan