Gott att vara på Gotland – dag 6

Vi tog det lite lugnare på morgonen än vi brukade och så for vi norrut. Det var Fårödagen.

Färjan till Fårö

Att köra i någon av de lite större vägarna som går ut som ekrar från Visby är ganska rakt på det man ska göra men att ta sig tvärs över ön och passera dessa lite större leder, de som har ett svenskt vägnummer och inte ett länsnummer, är lite mer utmanande. Det är mindre vägar som snirklar sig lite fram och tillbaka över landskapet. Från Ljugarn i öster blir lite tråcklande och så även denna dag. Det var soligt och det märktes för det var mer än en som skulle norrut precis som vi.

Slite passerades och vi fick en snabb blick på det enorma kalkbrottet som förser nästa hela Sverige med kalk till cement tillverkningen. Därför var det riksproblem när kalkföretaget inte fick tillstånd att fortsätta brytningen. Det var nästan ett, om det inte var det, mot landets framtid och utveckling. Det största problemet verkar ha varit riktigt dålig ansökningar till miljöprövningen. Det var kanske en dålig prioritering av de som tjänar sina pengar på kalken.

Det går en vägfärja från Fårösund över till Fårö och det märktes att vi närmade oss nordspetsen. Det kom till en fil till höger om vägen och det var färjekön. Första skylten vi såg förklarade att härifrån var det två timmars väntan på att få färja. För var 30:e minut fanns en skylt om hur länge det var kvar och vi kom fram till 30 minuters skylten innan vi kom ikapp ändan på raden av bilar.

Färjorna hade släppte turlistan och gick non-stopp, vilket vi var tacksamma för. Det tog inte 30 minuter, det tog 33. Det berodde i sin tur på att det finns fordon med förtur, ex vis matvaruleveransser och lokala hantverkare. Det är bra, för vem vill betala en hantverkare att sitta i bilkö i två timmar? Allt fungerade bra. Vi valde ytterfilen på färjan och kom av först när vi nådde fram till Fårö, som är Sveriges åttonde största ö. Gotland är den största.

Fårö fyr

Vi jobbar ofta med att åka längst bort först och sedan ta oss tillbaka i sakta mak och titta på det vi vill. Skulle vi inte hinna med allt och behöva komma tillbaka så blir det inte lika långt att åka. Med en jagande bilflock bakom oss satt vi fart norrut. 23 kilometer var det och vägen på slutet gick inte att köra som skyltarna anvisade, det var lite för smalt, lite för krokigt och vi kände inte till det. Men en parkeringsplats hittar vi på. Baxade in bilen på lämplig plats, det var inte inte mycket plats kvar men lite fanns det. Sedan tog vi en tur runt fyren. Fyrvaktarebostaden är numera i privat ägo och det var en del skyltar som talade om att man skulle hålla sig borta.

Fyren byggdes klar 1847 och är ett runt torn på 30 meters höjd. Det var bemannat i 130 år innan den sista fyrvaktaren lämnade 1977. Den är imponerande från strandkanten, när man tittar uppåt. Solen strålade, människor badade och det var varmt och vågorna kluckade mot stranden. En svensk sommar idyll. Ute vid horisonten gick det att se fartyg i någon av de farleder som passerar norr om Fårö. Tittade runt lite och mötte fler och fler människor som kom gående mot oss och mot stranden. Nu var det fullt på parkeringen, men vi gjorde en plats ledig i alla fall och en annan bilist blev glad.

Olof Palmes minnesplats

Den förre svenska statsministern hade Fårö som sin speciella sommarplats. Han kom dit tidigt i sitt liv och var platsen trogen på sommaren. Det passade Palme bra att hålla ett politiskt tal i Almedalen i Visby när han ändå var här. Det var grunden till det som idag är en av de största politiska händelserna i den svenska kalendern, Almedalsveckan. Här vid Sundersand finns en liten minnestavla över den förre statsministern och hans anknytning till Fårö.
Strax bakom minnestavlan fanns en lite gräsplätt som låg i halvskugga. Trots risken för en himla massa flugor så flyttade vi picknick borde till en bra plats, skuggig, riggade upp trangiaköket och brassade käk. Det var en riktigt bra måltid som var perfekt. Flugorna stannade hemma denna dag.

Langhammars raukområde

Första stoppet efter maten var på campingens souvenirbutik. Vi hittade ingen magnet men man kommer aldrig ifrån en lite shop utan att man måste dra kortet innan man går ut. Det absurda med dagens köp var det enkla faktum att det som köptes var en plånbok, och numera finns det inga kontanter i det. Kostnaden var inom vad som är rimligt och det har stått på inköpslistan i några månader. Det blev bra faktiskt.

Det var en bra bit att köra bort från allfartsvägen över fårhagar, färister och en mycket gotländsk natur. Med gårdarna bakom sig var det nästan ett kenyanska kust landskap som öppnade sig. Vägen var något som kändes igen från Afrika, liksom naturen. Det som var den stora skillnaden var havet. Indiska oceanen är tropiskt varmt och turkosfärgat men Östersjön mera åt det gråa hållet.

Vägen gick på toppen av strandbogen kanske 20-30 meter över vattnet och det gav en magnifik utsikt över vattnet ända bort till horisonten. En Stenabåt tuffade fram på horisontlinjen och marintraffic appen avslöjade att den var på väg till Baltikum från Nynäshamn. Det stämde inte, den verkade gå åt fel håll. Efter en stunds spanande på horisonten, precis så att den gick att se hittade vi det fartyget. Det första var på väg till Nynäshamn från Baltikum. Med rätt fartyg på rätt plats kunde vi parkera på den improviserade parkeringsplatsen som innehåll ett trettiotal bilar.

Det är här och nu när vi kommit ur bilen och tittar ut över raukarna några etage längre ner och ser vattnet gnistra i solen stekande strålar, se människor bada, den vidunderliga utsikten, som Fårö kommer upp på listan över platsen som man är glad att ha besökt. Fårö, dit behöver vi nog komma tillbaka till igen. Så finns var det. Förståelsen för att Palme hade detta som sin speciella plats, liksom Ingmar Bergman, var lätt att förstå.

Vi promenerade Strandbogen bort till slutet av raukarna innan vi tog oss ner ett par nivåer och kunde gå bland de gamla stenarna, som sett millennier rulla förbi, utsatta för sol, vid och vatten som mejslat bort det mjukare berget i klipporna och skapat naturens egen skulpturpark.

Det var gott om sådana om vi, turister. Det gav lite liv men kunde inte hindra oss från att titta på den olika stenformationerna. Tog våra kort och drog oss sakta tillbaka till bilen, passerades de olika skulpturerna. Knatade upp för strandbogen och de flata, havsslipade stenarna som är den del av naturområdet, man svåra att gå på. Packade in oss i fordonet och tog ut riktningen mot Ingmar Bergman museet. Vi kom inte dit, en skylt gjorde att vi tog en omväg.

Helgumannens fiskläge

Har man sett bilder från Fårö så är det stora möjlighet att man sett bilder från Helgumannens lilla fiskeläge. Det var inte många kilometer att ta sig dit när vi väl kommit fram till själva by Langhammar. Den syntes på långt håll över bukten. De lilla skaran av tjärade träväggar och tak, utan något skydd för elementen, svarta mot den gnistrande vita klapperstens stranden. Bilen parkerades och så plockade kameran fram och promenaden tog inte mer än några minuter. Återigen kommer tankarna till det kenyanska landskapet. Vitt, kargt och en slösande sol.

Fiskebyn har troligtvis gamla anor men det vi kan se har anor från 1800-talet. När trålfisket tog över övergavs bönderna sina fiskelägen vid kusten. De användes bara periodvis på året när fisket var gynnsamt. Byn är bevarad som någon form av museum. Husen finns kvar och måste troligtvis underhållas, liksom båtar och vinschar som finns kvar på stranden. Det ser ut som det gjorde när det var en aktiv by. Efter att ha insupit allt detta tog vi oss tillbaka till bilen och Fårö fick en stjärna till i sin lilla bok.

Det hade varit lätt att vända tillbaka och nå vårt mål. Det gjorde vi inte. Vi fortsatte istället söderut längs Kustväg raukfält. Vi var inte ensamma. Det var turister, precis som vi som färdades längs vägen. Vidunderlig utsikt över ett sommar varmt och gnistrande hav. Raukar och stenformationer som låg nedanför i sluttningen mot havet. Parkeringsplatser som var upptagna och så körde vi förbi Digerhuvud naturreservat och utsiktsplatsen. Strax innan Lautershamn var det över. Vi fick börja ta oss i kragen samtidigt som vi stoppade in allt vi sett i långtidsminnet.

Vägen tillbaka till stora vägen, på den östra sidan, var krokig och det var tryck i trafiken, kändes det som. Andra hade andra prioriteringar än oss, sås lite långsamt och titta på omgivningarna ungefär som tjuren Ferdinand som luktar på sin blommor. Passerade Fårö kyrka och tog norrut till ett dubbelmuseum.

Ingmar Bergman center

Ingmar Bergman räknas som en av de största konstnärerna in om sitt skrå. För en som inte begriper vad det handlar om så är Bergmans filmer lite lagom röriga och ointressanta. I Sverige är vi kanske inte så uppskattande av hans framgångar. Kommer vi utanför rikets gränser så har namnet en annan klang och respekt.

Bergman var en annan som kom att göra Fårö till sitt. Vi tog oss in på museet och började titta på utställningen. Opålästa som vi var hade vi inte någon riktig koll på vad den handlade om, men det var en väl vald inriktning, Bergmans filmskapande på Fårö. Han kom hit första gången i samband med en film som skulle utspela sig på Shetlandsöarna. Det skulle bli dyrt resonerade filmbolaget och letade efter ett billigare alternativ. När Bergman väl kommit till ön, stannade han kvar. Vi förstår både honom och Palme efter dagens besök.

Det var lagom intressant att titta på utställningen, vi kunde se några skådespelare ur Bergmans mer eller mindre stående ensemble. Harriet Andersson, Liv Ullman och Max von Sydow. Alla som också gjorde internationella filmkarriärer. Här fanns även Fåröbor som kommit att agera statister i en eller flera filmer. Något var också ägnat åt det boende som Bergman lät bygga åt sig och sitt skapande. Det fanns en del tidstypisk rekvisita, som vi glatt kände igen från vår barndom.

Fiket var öppet och det gick att få den gotländska specialiteten saffranspannkaka som sedan avnjöts i trädgården. Fikat var en välbehövlig vila i värmen men klockan tickade på. Det gick obevekligt mot en tidpunkt som just här förkunnade att nästa museum skulle stänga.

Fårömuseum

Namnet Fårö fick vi lära oss på museet kommer i från ordet fara, som i åka eller resa. Man åkte norr om ön. Det skulle därmed inte ha något det boskapsdjuret får att göra som på den lokala dialekten heter lamm och de har lammungar. Utställningen var väldigt lokal och följer i stort det vi redan sett lite av på Gotland. Men det var goa gubbar som stod i entrén. Lite äldre frivilliga och så någon som bara är där för att prata med kompisarna och turisterna.

Det kanske mest intressant vi lärde oss var att gubbarna gått i skola i det som idag är Bergman centret och museet. Nu var det inte byggt som en skola, utan som ett epidemisjukhus/krigssjukhus och det användes som skola när det inte behövdes. Det kanske inte vare en ovanliga kombination då jag själv gått på utbildning i något som var ett krigssjukhus. Inte helt optimalt till utbildning var det heller. Det var dagas att packa in sig i den varma bilen, slå AC:n, sikta mot söder och leta redan på Engelska kyrkogården på Ryssnäs.

Engelska kyrkogården

Krimkriget är i första hand, the charge of the light brigade, ett exempel på undermåliga officerare som meningslös slaktar sina egna män. Det är också Florence Nightengale. Kvinnan som la grunden till den moderna krigssjukvården. Omsorgen om soldaterna på sjukhuset och förbättra hygien gjorde att allt fler överlevde. Tidigare dog de flesta soldaterna av sina skador och sjukdomar, på sjukhus och inte direkt på slagfältet. Det ändrades. Vi varit vid Florence Nightengale monumentet i London.

Vad få kanske är medvetna om är Krimkriget också fördes i Östersjön. Ryssland har under många hundra år haft en strävan om att expandera. I börja av 1800-talet tog den Finland från den falnande svenska stormakten. Ryssland hade som ambition att erövra Konstantinopel. Tyvärr har inte den ryska expansionslustan tagit slut utan nu håller de på i Ukraina.

Turkiet, med sina allierades Frankrike och Storbritannien och några till, bl.a. Sverige-Norge vald att stå upp mot erövringslustan. Sverige övergav sin ryssvänliga politik som de inledde med freden efter Napoleonkrigen 40 år tidigare. Därför kunde en brittisk-fransk eskader husera i Östersjön. Som bas hade de Fårö och Fårösund. Det var härifrån som de bombarderade Bomarsunds fästning på Åland som tillhörde det ryska imperiet, bl.a. PersResor har i en resa som ligger utanför reseberättelserna besökt Bomarsunds fästning eller ruinerna efter den. Hålen efter kanonkulorna fanns fortfarande kvar. Britterna hade ett krigssjukhus på Fårö och i samband med en koleraepidemi 1854 så dog ett antal britter. Dessa ligger nu begravda på den engelska kyrkogården.

Vi fick svänga av stora vägen in mot Ryssnäs naturreservat som är den sydöstra delen av Fårö. Bilen parkerades på anvisad plats och därifrån var det inte många steg till den lilla utan som skuggades effektivt under tallarna på strand mon. Granitpelare stod med jämna mellanrum och dessa bands samma av en kraftig ankarkätting. Det var stilla men vågornas eviga attack på ständerna hördes rofyllt. De har en vacker sista vila dessa brittiska sjökrigare. Väl nere vi havet, trettio meter bort var det otroligt vackert, kargt, sten hela vägen och inte ett grönt strandblad i sikte. Först när momarken tar över blir det också tallarna som presterar grönskan. Återigen fick ci sätta en stjärna i boken för Fårö.

På platsen fanns också en permanent lambgift. Det är en byggnad där utegångsfår kan söka skydd och få lite mat från höloftet ovan på. Översatt till svenska, från gotländska betyder det att ge en gåva till fåren, eller utfodra dem. Det är lite av en Fårö specialitet, även om det finns på själva Gotland också.

Nästa utmaning var att komma med färjan. Med tanke på hur mycket fordons om skulle över till Fårö i morse var vi lite oroliga för att det var lika många som skulle med tillbaka nu på eftermiddagen. Men, man ska ha tur. Färjan kom precis in och vi kunde precis smita förbi mellan ett par fordon på väg norrut så att vi hamnade sist i kön. En billängd från utfartsvägen. Sedan kom fler bilar bakifrån. Hade de kommit tidigare eller vi senare hade vi fått köra norrut och vända för att kunna rätta in oss i ledet. Det slapp vi och det betydde att vi kunde flytta över bilen till Gotland utan problem, eller längre väntetid.

Slite

Det är inga långa avstånd på Gotland, men det tar i alla fall en dryg timma att ta sig tillbaka. För att sedan få något att äta så tänkte vi stanna till i Slite och handla lite mat. Slite är alltid förknippat med cementindustrin och nu kunde vi se anläggningen på nära håll när vi navigerade oss in den lilla staden eller stora orten, hur man nu ser på saken. Det stora matföretaget hade platsen som var lättast att ta sig till och de hade skugga att parkera i. Lite bröd, någon salladsröra så klarar vi oss ikväll.

Väl tillbaka åt vi vår mat och satt ute och hade det skönt.