Gott att vara på Gotland – dag 5

Det var hot om regn, ca 30% chans sa prognosen. Det var bra odds i vår favör tyckte vi, satte oss i bilen och knappade in nästa semestermål.

Ardrestenenarna

För drygt hundra år sedan återupptäcktes ett antal stenar i Ardre kyrka. De är idag placerade på historiska museet i Stockholm. Den sten som vi åkte till står på den gamla bygdegården och är en replika. Det är den åttonde stenen den så kallade Völundstenen. Det är en bildsten och visar hästen Sleipner med sina åtta ben och en scen ur Völundskvädet, där smeden Völund flyr från kung Nidung. Detta är föregångare till de lite senare runstenarna. Sparlösa stenen i Västergötland är både en bildsten och en runsten, vilket är ett intressant mellan steg.

Vid kyrkan vände vi och kunde konstatera att den liksom de andra som vi sett är ganska liten.

Torsborgen

Skyltarna hade vi sett i några dagar när vi passerade runt i området. Torsborgen väckte vår nyfikenhet. Det har blivit en del besök på fornborgar under våra resor. Det var intressant att ta sig dit. En skylt visade in på en dammig kalkväg och sedan fanns det inga fler skyltar, egentligen, kilometer efter kilometer passerades och till slut hittade vi en port till borgen, som inte låg högt ovan för vägen på en bergskant.

Vi tittade på kartorna och valde att gå mot själva slottet som skulle ligga nån kilometer bort. Sagt och gjort. Torsburgen är idag skog innanför murarna. Men under tiden som den användes såg det kanske annorlunda ut. Utgrävningar har visat att den kan dateras till tiden för Kristi födelse och att den slutade användas ungefär när vikingatiden börjar ca 7-800 år senare. Det är den tredje största fornborgen i Norden och den andra i Sverige. Halleberg i Västergötland är större.

När vi kom fram till det som vi trodde var slottet så hade vi en otrolig utsikt mellan tallarna. Till vägen nedan för kan det vara upp till 70 meter och det är mycket det. Det gick inte att få en över blick av hela anläggningen som det kan gå på andra ställen. En som hade översikt över oss var var gamla antagonist regnet. När vi var som längst bort från bilen så sattes det igång med vatten från ovan. Vi kände oss tillbaka till resan från syd till nord i öst, där det nästan regnade konstant när vi var ur bilen, om det inte var läge för värmerekord.

Det var bara att knalla tillbaka till bilen och byta om till torra kläder innan vi kunde fortsätta. Ungefär då slutade regnet. 30 % chans och vi förlorade.

Russparken

Dagen var inte så noga planerad och en sen aktivitet som kommit till var Russparken i på Lojsta hed. Det var tvärs över hela Gotland men å andra sidan är det inte särskilt långt någonstans på ön.

Vi passerade öns högsta punkt innan vi kom fram till parken. Det släpps ut russ i parken varje sommar och så samlas de in på hösten. En utvald hingst släpps också in. Det fanns möjlighet att åka med inne i parken men det fanns inga garantier att få se några hästar. Efter en kort överläggning så bestämde vi oss för att fortsätta men hålla koll på skogen åt vänster där det skulle kunna finnas hästar. Vi trodde inhägnaden var över när vi såg två personer så vid vägen med en kamera i högsta hugg och visst gick det att se lite brun häst färg. Bilen stannades och så ut och titta på russen. Det var som att vara på safari i Kenya.

Kameran plockade fram och vi fick lite bilder och kunde titta på de ca tio hästarna. Några vid staketet men de flesta lite längre in i skogen. Det var göör kul att vi fick till det och fick se hästarna. Glada och upprymde fortsatte vi.

Klintehamn

Bilen tog oss igenom den lilla staden. Trafikomläggningar gjorde resan mer komplicerad men utan att egentligen veta så letade vi oss mot hamnen och en eventuell restaurang. Det gick bra. Hamnplan hade gott om parkeringar och ett färjeläge. Det var, visade det sig, färjan till Karlsöarna. Det fanns också en välbesökt lunchservering. Dagens lunch var flygande Jakob, utan jordnötter så det var ett lätt val, och gott.

Det var läge att sitta utomhus och titta på havet. Segel som dök upp som vita trekanter över horisonten. Inloppet till hamnen var inte kav lugnt men det var stilla och farledens markörer i rött och grönt snitslade in de större fartygens rutt till hamnen och den mycket stora träindustrin som ligger på kajkanten. Det är lite mulet idag men det ligger en badbrygga vid restaurangen och det något knappt tiotal som ger sig ned i det våta. Inte vi!

Det var lite ostrukturerat och energi fanns inte i kroppen. Vi försökte i alla fall ge oss i kast med nästa gotländska attraktion som vi ville se.

Skeppssättningen i Gannarve

Den var inte svår att hitta. Följ stora vägen söderut en långt stenkast från havet i väster och passa på att stanna vid en P-skylt vid sidan av vägen där alla andra bilister också tryckt in sina fordon. Vi fick en plats och tryckte upp bilen så lång in i buskaget som vi vågade för att andra också skulle få plats och kunna ta sig förbi. Det var trångt och alla är inte så nogräknade. En Stockholmsbilist tyckte att tre decimeter räcker att passera andra människor med. Det var obehagligt, i den farten också.
Det var en av den mest intakta skeppssättningar som vi sett. Det såg verkligen ut som ett skepp med en bordläggning i sten som med lite murbruk mellan de tätt satt stenarna, rent av skulle kunna fungera som fartyg på havet. Det ligger ca 500 meter bort nerför backen och det är en väldig fin utsikt. Men, som vi säger om någonting är för bra för att vara sann så är det förmodligen det och denna skeppssättningen är en rekonstruktion. Med tanke på de antal skeppssättningar som vi sett så kanske det inte lyckades riktigt. Men det var en fin plats.

Fröjle en kyrka, en labyrint och en kastal

Nästa stopp var tre i ett. Hamnade bakom stockholmarna och höll ett bra avstånd, de var inte riktigt att lite på, efter vad de gjorde på parkeringen. Tyvärr skulle vi till samma ställe så vi blev inte av med dem, men vi valde att parkera en bit bort.

Kyrkan såg ut som de flesta andra kyrkor som vi sett på Gotland, byggda ungefär samtidigt, i ungefär samma material. Det som stod ut vid denna kyrka var den lummiga omgivningen. Skuggan gick att knuta av när solen tittade fram. Vi tog oss över kyrkogården och tog en titt på labyrinten. Man vet egentligen inte varför det gjordes labyrinter får så länge sedan.

Ett hundra tal meter från kyrkan låg en kastal. Det är, enkelt förklarat, ett bastant stentorn, där dörren sitter tre-fyra meter över marken, och det finns ingen trappa. Kastalerna, är till för att människor ska kunna fly hit, klättra upp på stegar och komma undan angripare. Vi är fortfarande inte mer än ca 500 m från havet och förr i världen när det skulle ut på härjningståg så var kustbefolkningen ett mål. De ligger också oftast i anslutning till kyrkor.

Vi tog en paus som blev till en rast, men det hjälte inte. Kroppen hade satt ner foten och vägra samarbete. Tröttheten var rent besvärande, den gick inte att övervinna på resa. Detta fick bli det sist av dagens stopp. Chaufförsbyte till den minst trötta och så körde vi den timme som det tog att komma till natthärbärget. Vilade på rygg i nån eller att par timmar och sedan tillbringades kvällen, återigen i trädgården, med minimalt med aktivitet. Våren har varit tuff och stressnivån har varit hög under lång tid. Inte konstigt att kroppen säger ifrån.