Dagsutflykter i närområdet – dag 12 – Ytterby

Den dagen vi besökte Kongahälla så insåg vi att det fanns så mycket att se en bit bort, i Ytterby. Idag skulle det ske. Det var inte mycket att packa i bilen, mer än oss själva och säkerställa att vi hade rätt kläder med oss.

Det finns två vägar att nå Ytterby, utanför Kungälv, det ena är den stora motorleden till Norge och den andra är via en liten vägfärja över Nordre älv. Det är alltid kul att färja så det blev den lilla vägen. Det var inte fel och vi kunde komma nästa rakt på Västra Porten – Stora smällen

Stora smällen

Det är Bohusläns största gravfält från järnåldern. Det rör sig om ca 160 gravar av olika typer. De mesta är högar i landskapet. Det var hit vi kom efter att ha tagit hjälp av GPS:en för att ta oss av stora vägen och in på en liten grusväg som leder till en fram till en gård. Men, det fanns något som vi välvilligt tolkade som en parkeringsplats. Där fick bilen stå en stund meden benen förde oss in i fornlämningsområdet. Det var en vacker och vidsträckt utsikt över landet fram till Nodre älv. Med lite god vilja kunde vi skymta Kongahälla och Ragnhildsholmen. Vädret var kanske inte helt på vår sida så vi valde att inte gå till Västra porten i andra ändan.

Vi lät GPS:en guida oss runt den moderna bebyggelsen till något som ledde oss in på en väg som talade om att den var endast till för behörig trafik. Vi ansåg att vi var behörig trafik. Men inte länge, det fanns ingenstans att parkera och en stig mellan hästhagarna lockade inte när vattnet började komma uppifrån. Det blir kanske en annan dag att vi tar den turen.

Sankt Halvards kyrkoruin

Ytterby kyrka uppfördes på 1100-talet i romansk stil. Troligtvis på platsen för en äldre träkyrka vilket vi upptäckt verkar ganska vanligt. Stilen vittnar om att missionen kom söder ifrån, troligtvis Bremen men vi är lite osäkra på den norska kyrkohistorien. För Ytterby kyrka var norsk. Bohuslän var en del av Norge vid den här tiden. Därför kom kyrkan också att tillägnas ett norskt helgon, Sankt Halvard. Han var sjöfararnas helgon, väldigt passande.

Detta gör i alla fall, om det fanns en träkyrka på platsen, den samtida med Kongahälla, en dryg kilometer fågelvägen uppströms. Kan det vara så att träkyrkan brändes av Venderna när de anföll 1135? En ledtråd kan vara att Kongahälla flyttades mera västerut och en av två fylkes kyrkor kallades för Kongahälla Yti. Vi vet naturligtvis inte, kanske några forskare sitter på mer uppgifter men det är lite kul att spekulera. Detta är heller inte ett otroligt scenario, men inte säkert.

Kyrkoruinen är välbevarad och underhållen. Inte ens regnet kunde hindra oss från att gå ut och titta på platsen. Att det är ruin idag, bottnar i förändringar i samhället under mitten av 1800-talet. Befolkningsökningen gjorde att kyrkan blev för liten och en ny byggdes 1870, längre in i landet, en dryg kilometer norrut. Det var hit som Bohusbanan anlade en station 1907. Den gamla kyrkan fick förfalla och idag är den ruin och en påminnelse om många andra tider i historien.

Kolerakyrkogården

Under koleraepidemi 1834 så avled inte mindre än 62 personer i socknen, berättar en skylt vid kolerakyrkogården. Från Ytterby gamla kyrka körde vi under järnvägen och upp för backen på andra sidan. Första avtagsvägen till vänster och uppåt igen. Där låg den, väl omgiven av skog.

Utbrottet av kolera hade börjat i Indien 1826 och spritt sig över världen. 26 juli 1834 kom den till Göteborg med de första dödsfallen. Totalt dog 2462 personer eller ca 10% av stadens invånare. Två veckor senare var det dags för Ytterby. Från augusti till oktober fick man begrava 62 av socknens invånare på en särskild kyrkogård. Man antog att detta var nödvändigt för att smittan inte skulle sprida sig. Men från mitten av oktober så var epidemin över. Det är nästan för tvåhundra år sedan detta skedde.

Skärmarna vid Ormo

Göta älv delar sig längre upp i två utlopp mot havet, Göta älv och Nordre älv vid Bohus fästning. Mellan sig har de Sveriges femte största ö, Hisingen. I Göta älv vid Alelyckan, ligger Göteborg stads vattenintag. Här från förses Sveriges andra största stad med färskvatten. Vid ogynnsamma väder förhållanden kan saltvatten tränga upp i Nordre älv och rinna över i Göta älv och därmed hota stadens vattenförsörjning.

Redan på 1930-talet hade man insett detta och började därför bygga Ormo skärmanläggning. Tekniken är att, en av förutsättningarna för att saltvatten ska tränga upp i älven är att det är lågt vattenstånd i Göta älv, samtidigt som det är högt vattenstånd i havet. Genom att i princip dämma upp Nordre älv så ökas flödet i Göta älv och saltvattnet kan inte nå färskvatten intaget.

Tack och lov för en GPS för det var över gårdsplaner och smala vägar som vi till slut hittade ner till anläggningen vid älven. Idag ett skyddsobjekt och nu är det lite kinkigt med att fota anläggningen även om det måste finns åtskilliga bilder att söka på internet. Men, inte från vår kamera. Som uppväxt under det Kalla kriget och alla historier som hörts om Andra världskriget så, i nuvarande världsläge, ska vi hålla på våra hemligheter så mycket vi kan.

Nu var det dags att åka hem och denna gången blev det den stora leden, hur kul det än är att åka färja.