Södra Östersjön – Dag 6

Den världskända porten till Leninvarvet i Gdansk. Det var härifrån som TV bilderna kablades ut att det fanns en fri fackförening bakom järnridån, Solidaritet.

Leninvarvet – Solidaritet och kampen mot kommunismen

Det var på morgonturen som vi siktade in oss på Gdansk och först och främst var målet Leninvarvet. Det var här som den landsomfattande strejken mot den polska regeringen inleddes den 31 augusti 1980. Till strejkledare hade en 36-årig varvselektriker valts, Lech Walesa. Utanför den nu världsberömda varvsporten nummer 2 stod han och framförde sina 17 000 kamraters krav om rätten att få bilda en fri fackföreningsrörelse – Solidaritet. För att komma ifrån den manipulation som de upplevde att maktmonopolet, kommunistpartiet hade, så ville de förhandla direkt med regeringen.

Ute i världen var det Kalla kriget på väg in med ny kyla från allt frostigare relationer mellan USA och Sovjetunionen. 24 år tidigare hade ungrarnas uppror kvävts av ryska stridsvagnar och tolv år tidigare hade samma sak skett i Tjeckoslovakien. Var det Polens tur nu? I stället för militärt ingripande gjorde den polske generalen Jaruzelski, på order från Moskva gissar vi, en statskupp och såg till att den kommunistiska ordningen återställdes. Solidaritets medlemmar förföljdes men regimen lyckades aldrig krossa frihetsrörelsen. Polen kastades in i en sträng regim men slapp de ryska stridsvagnarna. Nio år efter Walesas och hans kamraters strejk föll Berlinmuren ich kommunistregimerna störtades på löpande band. I Polens första fria presidentval valde de Walesa till sin president.

Vi hade en ganska vag uppfattning om var Leninvarvet låg men tyckte att så svårt kan det inte vara. Varvet hade gått i konkurs, det visste vi, och det var heller inte helt otroligt att ett varv skulle ligga vid vattnet. GPS:en ställdes in på något som skulle kunna vara rätt och så började vi rulla från vårt nattläger. Det var inte mycket trafik så här på helgen och vi fick åka förbi porten i alla fall tre gånger innan vi slutligen hittade in mellan ett par 15-våningars bostadshus på baksidan av en rondell. Då hade vi kört längs varvsmurarna och sett de gamla kranarna i olika stadier av förfall och husen såg ut som om de inte sett underhåll sedan Röda armén ”befriade”

området från nazismen. Detta liknade ett mycket nedgånget område som säkert skulle plats i Jan Jörnmarks serie om Övergivna platser om han skulle göra reportage utanför Sverige. Vi lyckads parkera bilen och började gå mot varvsport nummer 2. De gällde att snabbt hoppa undan när flera turistbussar välde in med turister som liksom vi ville se och känna på atmosfären av en så historisk plats.

Stora platser behöver ha stora monument och så även här. Det kändes lite som en antiklimax när plasten besöktes. Den anlades för många år sedan och det verkade snart vara dags att underhålla alla de gatstenar som lagts i mönster på marken. Obelisken, även den i granit, gjorde vad den kunde för att konkurera med bostadshusen. Muren mot varvet var fullt av minnesplaketter över olika arbetare. I hastigheten hade alla som protesterat mot kommunistregimen fått vara med även de som dog i strejkerna så tidigt som 1970. Det var svårt att som turist på egen hand få klarhet i vad det handlade om, allt stod på polska, ingen engelska eller tyska som kunde ge några ledtrådar till att fullt ut förstå innebörden av allt vi såg. Naturligtvis ska man besöka Leninvarvet när man befinner sig i Gdansk. Vi ska komma ihåg symbolen som bildandet av Solidaritet betydde för människor som levde under kommunismens ok. Vi ska heller inte glömma bort att på sidan av den politiska skalan står andra krafter som också vill begränsa människors möjligheter till att uttrycka sina åsikter eller organisera sig som man vill. Krafter som ser till andra aspekter än vem du är som människa, utan stirrar sig binda på hur många pigment man äger i sin hy. Leninvarvets arbetare valde att framföra sina åsikter för att få demokrati, trots de repressalier som hotade dem från en totalitär regim, det är ett budskap som vi aldrig, aldrig får glömma bort.

Vi packade in oss i bilen igen och for mot centrala Gdansk. Turen var med oss och vi hittade en parkeringsplats i gamla stan, i centralt läge.

Gdansk – Danzig – staden mellan polacker och tyskar

Det var dags att göra Gdansk. Vi hade stora bekymmer med att hitta in till den gamla Hansastaden men efter ett antal fel körningar så var vi på rätt väg. Husen var återställda i sin medeltida prakt.Vi lyckades hitta en parkeringsplats på de smala gatorna och eftersom det var helgdag slapp vi bidra till Gdansks inkomster. Det pågick ett husbygge och det avslöjade hur husen kunnat återställas som elegant, de byggs helt enligt moderna principer, ett kvarter i taget och sedan byggs en fasad utanpå som ser ut som de var medeltida. En perfekt kombination av gammal prakt och moderna bekvämlighet.

Vi sökte oss ner mot hamnen och där var det fullfart. Baltic Sail var på ett strandhugg och vi frotterade oss på de överbefolkade kajerna. Polackerna har återigen lagt ner så mycket energi på att återställa Gdansk till sin forna prakt. De blir lite paradoxsalt att det är polackerna som återuppbygger den tyska staden. Vi fortsatte vår promenad och tittade på allt det vackra. På sina ställen verkade det som om ruinerna efter Andra världskriget fortfarande stod kvar eller så var det rester från kommunisttiden som ännu inte restaurerats. Vi når fram porten som leder Dlugi Targ som är huvudgatan. Vi tar oss igenom porten och där öppnar sig en helt ny stad. Återigen är det så otroligt väl restaurerat, eller om det är nybyggt och klätt med tidsenliga fasader. Staden är inspirerat av den holländska arkitekturen. Det spelar ingen roll, egentligen, för det visar hur det såg ut och det är vackert. Exklusiva butiker trängs med otaliga restauranger och gatuförsäljare. Ur ett öppnat fönster i markhöjd kunde vi få mjukglass i olika smaker, och det behövdes i värmen. Det här är det som vi typiskt skulle kategorisera som en turistfälla. Långsam promenad vad det som gällde och vi passerar den helrenoverade Neptunus fontänen, ett mästerverk av en holländsk arkitekt.

Nästa port uppenbarade sig och den var lika vacker den, mängden av turister började sakta avta och en titt på klockan sa att det var dags att ta sig tillbaka till bilen. Men var hade vi parkerat den? Efter en del letande och utnyttjande av skoltidens orienteringskunskaper kunde vi hamna på rätt gata och väl där stod bilen där, som vi lämnade den. Kampen om den lediga luckan bland parkerade bilar var hård och vi hade tur som kom därifrån innan platsen övertogs av en polsk familj som tyckte att de hade tur som fick platsen.

År 999 låter staden höra tala om sig för första gången i skrivna källorna. Under senare delen av 1100-talet grundläggs klostret i Oliwa. Stadsprivilegierna erhålls ca 50 år senare. Tyska riddarorden koloniserade området efter att ha tagit över detta runt 1310. Under århundradena har staden bytt ägare mellan tyskar och polacker vartefter krigslyckan förändras. Krigen var tyvärr många. Svenskarna krigade i området under 1600-talet och hade varierande krigslycka. Under 1700-talet fortsatte krigen i den här delen av världen och det påverkade staden som tappade i konkurrenskraft. Preussen annekterade staden i slutet av 1700-talet och när Napoleon dök upp med sin stora armé blev Danzig en fristad. Efter att fransmännen lämnat området blev det tyskt och 1871 gick staden upp i det tyska kejsardömet. Efter freden i Versailles 1919 blev Danzig återigen en fristat och platsen där de första skotten i Andra världskriget avlossades. Efter 1945 kom staden till Polen och blev känt under sitt polska namn, Gdansk.

Innan det var dags att lämna denna del av den polska Östersjökusten återstod ett besök på ett fort som ligger strax utanför centrum, på kullen ovanför järnvägsstationen. Vi hade flera gånger sett det enorma korset uppe på höjden och nu var det dags att ta sig dit. GPS:en visade en väg som skulle leda till målet och nu var det upp till oss att tolka kartan till verkligheten. Det gick bra, bara ett par felkörningar, innan vi kunde hitta en plats för bilen. Fotpromenaden tog över och som alltid när det fäller fästningar på kullar så gick det uppför. Fortet var ganska okänt. Enligt de magra uppgifter som den polska turistguiden gett oss på ett språk som vi förstod så hade fästningen belägrats av svenska trupper i fem år innan den intogs och sedan följde freden i Oliwa. Om det var mödosamt att ta sig upp för slänterna så var vi i alla fall tacksamma för att det inte stod någon uppe på krönet och kastade saker på oss, saker som gjorde ont om de träffade eller exploderade om de kom för nära. Av någon anledning tycker inte vissa personer om att andra personer ska ta ifrån dem deras mark, fort eller andra saker. Utsikten uppifrån var magnifik. Det gick att se Leninvarvets övergivna mastodontkranar, som bildande förgrund till havet bakom. Centrala Gdansk låg för våra fötter och vi kunde vagt urskilja de gator som vi nyligen hade nött våra skosulor mot. Fortet är ett pågående reparationsarbete. De har renoverat flera skyddsrum och i varje skyddsrum beskriver en liten utställning de krigshärar som dragit fram i området, svenska, tyska, ryska och franska trupper har torkat sina fötter på polackerna här. Det var ett stort område att gå över och det var fint. Återigen var informationen på polska och det var svårt att kunna ta till sig informationen. Allt var heller inte klart, det var mycket uppenbart men arbetena fortskrider.

Det har också varit väldigt svårt att få fram information om den svenska belägringen, som trots allt var orsaken varför vi kom hit från början. Det blir till att forska mer och kanske återkomma i ämnet. Fästningen är kanske inte värt ett besök just nu, om Ni inte vill beundra utsikten, men det är förmodligen värt att komma hit lite senare och då förbereda sig ordentligt. Det verkar som om det byggs en turistattraktion och den blir troligtvis sevärd som det går att ta till sig området.

Dags att kliva ner från kullen och återigen bege sig ut på vägarna. Siktet ställdes in på den norra Östersjökusten och ett par dagar med sol och bad. Den smala krogiga och farlig E22 averkades och fram på kvällen kom vi till staden Slupsk. Den hade ingenting att erbjuda oss här och nu eftersom turistbyrån var stängd och det gick inte att snabbt att se om det fanns ett hotell i närheten. Vi stannade tillräckligt länge på torget för att titta på rådhuset och konstatera att de borgmästare som funnits här hade omväxlnade polska och tyska namn. Det som var glädjande var att ingen hade försökt radera ut den andres namn. Slupsk grundades på 800-talet av västslaver som kom invandrande. Rådhuset hade redan avslöjat att staden växlat ägare mellan polacker och tyskar. Idag har staden en relativt stark tillväxt genom att Scania etablerat sig här för att tillverka karosser till sina bussar.

Vi valde att ta den polska vägen 21 norrut mot kusten för att hitta ett boende och i badorten Utska hittade vi ett ledigt rum. Staden grundades en gång som en fiskarby och liksom många andra städer i området skiftat mellan tyskar och polacker. Efter Första världskriget hamnade staden i den så kallade polska korridoren vilket i praktiken isolerade tyska ostpreussen från övriga Tyskland.

VI gick ner och tittad på stranden och i den nedåtgågende solens sken lovade det att bli en bra dag på stranden i denna moderna badort vid Östersjöns södra kant.

Södra Östersjön – Dag 1 & 2 – Karlskrona

Södra Östersjön – Dag 3 – Gdynia – Rekowo Górne

Södra Östersjön – Dag 4 – Marlbork/Marienburg – Westerplatte – Sopot

Södra Östersjön – Dag 5 – Hel – Oliwa

Södra Östersjön – Dag 6 – Leninvarvet – Gdansk/Danzig

Södra Östersjön – Dag 7 – Greifswald

Södra Östersjön – Dag 8 – Peenemünde

Södra Östersjön – Dag 9 – Rügen – Stralsund

Södra Östersjön – Dag 10 – Rostock

PersSkriverier har skrivit om händelserna i Gdansk 1980.