Det var en vacker söndag efter en väldigt lugna och stilla sittande lördag så något måste göras. Valet på destination för en promenad och upplevelse blev inte så svårt, botaniska trädgården i Göteborg.

Göteborgs botaniska trädgård

Parken ligger i det som idag är stadsdelen Änggården. Den är uppkallad efter ett kronohemman från 1600-talet som hette Änggården. Gården såldes i början på 1700-talet och i slutet på samma århundrade delades hemmanet upp i stora och lilla Änggården. 1807 köpte grosshandlaren Gabriel Gréen upp de bägge delarna och byggde upp sin bostad som kommit att få heta Stora Änggården, som stod klar 1812. 1840 anställdes en trädgårdsmästare och tillsammans med sonen Arvid Gréen, som var apotekare, så byggdes det upp en park. Den som skulle komma att bli grunden för Botaniska trädgården. Änggårdsbergen, som vi den här tiden var kala och inte alls den gröna lunga i Göteborg som vi kan njuta av idag, började planteras med träd och buskar. Särskilt under 1860- och 1870-talen ökades antalet träd och växter när planteringarna och parken växte.

Det var inte denna park som skulle ligga till grund för botaniska trädgården. Istället var det flera faktorer som påverkade att trädgården blev till och placerades i Änggården. Staden hade i slutet på 1800-talet köpt in marken och i stadsplanens skulle det bli bostäder. Samtidigt ville skolorna ha en undervisningsträdgård för växter och ansökte om att få lägga den i det närbelägna Slottsskogen. I mixen av allting så motionerades det till stadsfullmäktige att anlägga en botanisk trädgård. Alla önskemål kom att hamna i en utredning som till slut föreslog Änggården som det mest lämpliga stället, inte minst närheten till skolorna och då kanske främst universitetet.

1916 började naturparken att byggas och invigdes i maj 1919 och fyra år senare, i samband med Göteborgsutsällningen, invigdes även de så kallade kulturområdena. Det skulle dröja ytterligare ett par decennier innan parken ansågs som klar.

Vi betalade ingen entré även om det finns utrustning i grinden vid Dag Hammarskjöldsleden. Entrén började byggas 1961 och direkt innanför ligger den 30 meter långa spegeldammen. Det tog inte många steg innan det var dags för dagens första stopp. Kamerorna skulle plocka fram. Förutom en söndagspromenad var det en fotosafari och all tillgänglig utrustning till de två kamerorna som var med plockades fram och skulle de sättas ihop. Den yngre generationen fick sin kamera och så var det en överläggning om vilket objektiv som skulle passa till dagens utflykt. Det var dags att gå och så blev det nästa stopp 20 meter bort.

Fanny Gréens väg

stod det på den blå gatuskylten och det är klart att hon bör hänga ihop med grosshandlarfamiljen som köpte Änggården i början på 1800-talet. Hon är dotter till Arvid Gréen och tog över efter in far. Hon gifte sig med en lantbrukare trots att hon var ett hett villebråd bland stadens borgarsöner. Fanny har fått ge namn åt en nattvandring i botaniska eller en teaterpjäs eller om allt blandas ihop i version av sanning och fantasi. Stöd föreningen Botaniska vänner har varje under den ljusaste tiden på året vandringar i parken och där möter besökarna, parken i sin prakt och skådespelare som bjuder upp till en föreställning. Lite som den dramatiserade stadsvandringen i Strängnäs för ett antal semestrar sedan. Det var varken, kväll, eller juni eller väder för den delen heller så det blev ingen föreställning men vi tog oss längs Fannys väg vidare in i parkområdet.

Ganska snabbt kom vi fram till växthusen och framför dessa hade lökarna börjat trycka sig ur den svarta myllan. Det var nog för kallt för blommorna för de kurade ihop sig inne löken och stacka bara upp så mycket att de kände av vädret. Solen låg på bra över rabatten så inom kort när den gör marken varma och skön så är lökarna beredda att explodera och visa sin vackra kronblad. Synd bara att detta sker en månad innan insekterna är klara att göra sitt jobb. Växthusen var nästa attraktion, men vi bestämde oss för att ta dessa på tillbakavägen. Direkt efter växthusen till vänster låg ett stort gult hus som fungerar som prefektbostad sedan 1923.

Landeriträdgården

Så tittade vi in i det som kallas för Landeriträdgården. Definitionsmässigt är Stora Änggården inget av Göteborgs landerier, som t.ex. Stora Katrinelund, eller Utbynäs, som vi besökt tidigare. Men, det ser för den mer oinvigde så kan det bara uppfattas som ett landeri. Skillnaden skulle vara att Stora Änggården var en privatbostad medan landerierna ägdes av staden och hyrdes ut till förmenta medborgare. Det får vara hur det vill med den saken men det är en stor och imponerande 200 år gammal träbyggnad som målats i gult. Den ligger i sluttningen som och får då ett mer imponerande utseende denna soliga men lite bistra mars söndag. Hur många rum den skulle kunna ha är svårt att veta men det är många.

Det är en klassisk formell trädgård av det snittet som var på modet under 1800-talet. Korta klippta häckar bilder symmetriska och strikta mönster som avgränsar rabatterna där blommor av olika sorter har planteras, var och en i sin lilla hage. Trädgården var omgiven av en bokhäck som även den var strikt klippt i raka linjer, men även plats för parkbänkar som under sommarens hetta kan ge skugga och svalka.

Vi fortsatte den stora vägen uppåt, för botaniska ligger i sluttning upp mot Änggårdsbergen, vars högsta punkt är 91 m över havet, vilket är imponerande. Vi drog oss sakta mot alprosorna och följde en mindre stig längs kanten mot utlöparen till Änggårdsbergen. En samling av barrträd, tuja träd tonade upp sig och där hittade vi en parkbänk som vi placerade oss på medan vi blev fotomodeller när de yngre generationen med sin självklara instinkt hittade ett motiv som ingen annan såg. Ett litet gott råd på väg och så klickade det till några gånger i kameran. Även om motivet inte blev bra så var det en intressant vinkel och en bra tanke bakom kompositionen. Helt ok att jobba vidare med.

0121-1110=116045

Jaehyo Lee är en koreansk konstnär som gjort sig känd för sina geometriska installationer. Här på botaniska har han gjort konstverket 0121-1110=116046. Det är putsad kastanj som skruvats ihop till en perfekt ring flera meter hög. Det är inte ofta som konstverk, så enkla saker som enen träring gör ett sådant intryck. Hur får man ihop allting så att det blir, ja perfekt? Vi kunde bara beundra den enkla ringen och dess komplexa struktur med en fascination av vad som gjorts. Den står bra på sin plats, en tydligt verk som syns från vägen, en bit upp i slänten, om man väljer att titta , i fond av mörkgröna taggiga barrträd som kontrasterar mot det polerade träts ljusa och harmoniska struktur. Som en lite kontrast så kunde vi se en ensam flicka, kvinna i brons som stod på en gräsmatta som antagit sin vårgröna färg. Hon stod där så ensam på den stora mattan och kunde titta ner mot ännu större gräsytor som bredde ut sig mot barnens botaniska. Det senare passade inte den yngre generationen denna gången, men förra gången, då var det höjdpunkten att få leka med de trädjur som skulpteras fram i lekparken. Nu var det mobilen och kameran som gällde, så långt från den äldre generationen som möjligt.

Vi tog det lite lugnt. Även om solen slösade med sina strålar så var det inte varmt. Nedåt var riktningen och då hamnade vi i Perennträdgården. Det var inte mycket att se så här års, mer än en trädgård i vinterdvala. Dvala och dvala det är kanske inte så lätt säga den så milda vinter. Kom snabbt igenom och lyckades ta oss förbi avspärrningarna och nå fram till fiket. Det blev inget idag utan vi fortsatte upp mot Änggårdsbergen. Det vi kommer fram till är ett träd, en bok, med en skylt som är provocerande. Mycket provocerande för yngre människor. DET ÄR INTE TILLÅTET ATT KLÄTTRA I TRÄDET. Den yngre generationen som var med idag tog det som en personlig förolämpning att man inte skulle få hänga i grenarna i ett så perfekt klätterträd. Hon var nog inte den första som tyckte så och förmodligen inte den sista. Granne med trädet är en liten damm. Där stannade vi till och fick många trevliga kort på naturen som vars tidiga växter sakta började sträcka på sig. Två yngre kvinnor marscherade förbi, vilt diskuterande om allting. Plötsligt säger den ena, ”Det är väl inte för tidigt med fika”. Unga vän, det är ALDRIG för tidigt med fika. Vi stannade till ett tag och tittade på naturprakten. Vi stod i vägskälet om vi skulle fortsätta upp mot Rhododendrondalen, Japandalen och Klippträdgården och vidare in i Änggården eller om det var dags att vända tillbaka och gå in i växthusen. Vi valde växthusen och sparade de andra delarna av botansiska trädgården till en annan dag.

Växthusen

1923 stod växthuset eller växthusen klara. De som vi idag kan besöka är från 1981 då det gjordes en omfattande renovering. Nu är det dags igen. Redan nästa år ska det börja byggas och om tre år så ska de nya växthusen stå klara. Redan i dag innehåller samlingarna ca 4000 växter rån olika tropiska zoner och på Botaniska är dessa indelade i elva olika miljöer. Detta är Sveriges största samling av tropiska växter.

Vi vandrade rakt in i den tropiska regnskogen dör värmen och fukten gjorde oss och våra kameror blida med imma. Inte konstig att det kallas för tropikhuset. En pool med karpar eller guldfiskar fångade genast intresset och dessa är fiskar är nu förevigade på ett knappt hundratal kort. För att kunna se något tog vi oss vidare in i klimat zon sam var både kallare och torrare. En skylt upplyste oss om att detta var en miljö frön södra halvklotet. Så fortsatte vår vandring genom de olika växtmiljöerna och det visades upp fina växter. Tyvärr var det svårt att ta till sig då kunskapen om naturens gröna underverk är undermålig.

Suckulent huset kändes igen. Där fanns växter, kaktusar för en oinvigd, som kändes igen. Några sådan hade köpts för länge sedan med kommentaren att de går inte att ta död på. De gjorde det… Nu var det andra som skötte växterna, proffs, och då blir det skillnad. Orkidéhuset visade upp vackra blommor och så hamnade vi bland de köttätande växterna och det gällde att håll koll på att men inte blev av med någon del. Vi klarade oss men värre är det nog för de flugor som irrar sig i, för dem, denna dödszon. Det fanns på något ställa växter som var inlåsta i glas burar då de kunde vara farliga för människor, särskilt de som har fått lite för lite förnuft och ska kolla om det som står på varningsskyltar verkligen stämmer.

Till slut var vi tillbaka till tropikhuset och hämtade upp den yngre generationen som lagt sitt krut på fiskarna och så var det dags att ge sig ut. Det var kallt, efter vår korta tid i tropikerna. Vi vandrade tillbaka på Fanny Gréens väg för att komma ut på de gator som har bilar på sig. Där stod våran inklämd på en minimal P-plats, dagen till ära mitt utanför entrén och så bra det av hemåt, en attraktion i Göteborg rikare.