Seglats på Östersjön – dag 8

Stockholms skärgård

Redan klockan tre på morgonen började vårt kryssningsfartyg att ta sig ner för det långa och smala inseglingen till Stockholms hamn. Det är fortfarande den gamla vägen men det har varit livliga diskussioner om att det ska byggas en ny inseglingsränna för att kunna ta in större och fler kryssningsfartyg i centrala Stockholm. Kommunen och näringslivet är för det hela men befolkningen i skärgården vill det INTE. Den senare har samlat på sig starka argument för sin sak. Det kommer att bli intressant att följa den debatten utifrån och se vad som händer. Stockholm behöver detta för sin utveckling,inte mist turistindustrin och den ökande kryssningsturismen men andra vill bevara SIN gamla miljö. Det är lite grand av argumentationen att vi ska ha utveckling för det allmännas bästa MEN det får inte drabba MIG, gärna andra, bara inte mig. Å andra sidan så finns det naturvärden i skärgården som vi måste bevaras så det är svårt att avgöra vad som ska ske. Tyvärr behöver vi politiker med framsynthet och visioner som vågar ta beslut om hur vi ska forma vårt framtida samhälle. De måste också stå för dem och inte pudla om kritiken blir för stark i social medier. Det utgör inte nödvändigtvis allas åsikt. Dessa beslut kan gå åt båda hållen. Exemplet med det brittiska utträdet ur EU är väl ett lysande exempel på när politiker inte vågar ta beslut och heller inte vågar stå för dessa när det inte blev som det ville. Låt oss hoppas att det finns politiker som kan ge förslaget en genomlysning för framtidens bästa, fatta ett beslut och stå för det.

Vi kom i alla fall i den norra inseglingsrännan och i höjd med Nacka tittade vi ut på skärgårdens öar och bostäder. På Telegrafbacken byggde HSB nya lägenheter, där det i princip kommer att gå och hänga ut en metrev från balkongen och plocka hem middagen 40 meter längre ner. Nu hade vi kommit till den intressanta frågan om var fartyget skulle lägga till. För fyra veckor sedan var det Värtahamnen och för fjorton dagar sedan ankrade hon upp på redden. Enligt Stockholm hamn skulle hon denna gång ligga still i Statsgården. Så blev det och det var bra för oss.

Fotografiska museet

Det var inte första gången vi kom till Stockholm och vi hade ganska olika intressen för dagen. För den som skulle till Fotografiska museet så var det 14 minuters promenad från båten och det gick bra efter det kaotiska förloppet när 2500 människor ska försöka tränga sig av båten genom två små hål i väggen samtidigt. Det tog tid men det gick, till slut.

Museet grundades 2010 som en möteplats och utsällningsplats för fotografier. Det var Jan och Per Brorman som grundade museet i den gamla Tullhuset i Stadsgårdshamnen. Det var 100 år sedan huset invigdes och det ritades av en av sin tids mest kända arkitekter, Ferdinand Boberg. Det står visserligen att det tillskrivs honom, vilket kanske kan betyda att någon annan gjorde det och att han var handledare.

Fotografiska museet erbjöd tre större utställningar, var och en med sin karaktär. Den som lockats mest under förberedelserna inför besöket var färgglada fotografier som vid närmare betraktande visade sig vara skräp. Det fick bli den första som fick besök. Mandy Bakers – Seas of Artifacts. Det är ett tema i tiden, inte minst för att vi denna sommar befinner oss resande på havet.

Med sitt stora miljöengagemang började Mandy Barker (f. 1964) från Hull i England först fotografera plastskräp på stränderna men ingen brydde sig. Då började hon istället göra vackra verk av det insamlade plastskräpet som hon gjort fantastiskt fotografi av. Plötsligt nådde hon fram med sitt livsviktiga budskap om nödvändig förändring: Vi måste alla inse hur farlig denna plast är. Hur den förstör vår planets natur, fisk-, djur- och fågelliv på så många sätt, bland annat genom att ätas då den misstas för föda. Hur plasten aldrig försvinner utan bara bryts ner i mindre och mindre delar – mikroplaster som letar sig in i våra kroppar genom det vi äter.
Den andra utställningen var av James Nachway. Han är amerikan. Han fick sina influenser från bilderna som kom från Vietnamkriget och bestämde sig för att bli fotograf. Året efter att Vietnamkriget var över började han som nyhetsfotograf på den största dagstidningen i New Mexico. Han stannade några år innan New York lockade och en ovissare tillvaro som frilansfotograf. Därifrån har arbetet bakom kameran tagit honom i stort sett över hela världen och inte minst har han bevakat konflikthärdar där människor dödat varandra. Han höll själv på att stryka med i Irak 2003 men överlevde. Även om det tog nästan ett år innan han var tillbaka. Nachway har sett mycket och på utställningen delade han med sig av sitt liv bakom kameran. Den omfattande utställningshallen var uppdelad i olika händelser, som Nachway dokumenterat, Det som berörde mig mest var rummet där ett stort antal svartvita foton från barnhem var samlade, grupperade efter plats i världen: Rumänien, Jemen osv. Mycket gripande bilder.

Turkiskfödda Refik Anadol är en mediakonstnär eller Media artist som det står. Hennes utställning på Fotografiska består av en projicering av fotografier på museets stora duk i hörsalen, 55 gånger 3,5 meter. Det blir en media show, där Stockholm presenteras i olika lager. Gamla fotografier har hämtats ur olika arkiv och digitaliserats och passats ihop till en bildupplevelse och åskådliggörande av Stockholm. Det var mäktigt att omges av ett konstverk som ständigt förändrades, under de 20-30 minuter som det varade. Refik Anadols arbete med denna utställningen har väckt uppmärksamhet och andra städer står i kö för att få en del av sin historia presenterats på det här viset, i verket Latent History.

När man ändå var där var det värt att passera, och att ta del av Scarlett Hooft Graaflands Vanishing Traces. Den holländska fotografen och konstnärens foton är mer arrangerade, och emellanåt underfundiga. Jag blir stående en stund, innan hjärnan kopplar vad det är som är så märkligt i bilden. Hennes konst för henne till platser som för oss är exotiska och avlägsna; Madagaskar, Bolivias saltöken och arktiska områden i Kanada.

Efter det var det dags att njuta av en kopp rättvisemärkt, ekologiskt kaffe med lika miljömedveten kanelbulle. Vila fötterna med en inbjudande utsikt över Djurgården med Gröna Lund i blickfånget. Nedanför passerade alla typer av fartyg på leden mellan skärgården och huvudstaden.

Gamla stan

Gamla stan är synonymt med turistfälla och mycket folk, särskilt som det inte finns några ytor för alla människor. Men, kan man stå ut med det så är det en fin och trevlig plats som väl lämpar sig för en promenad. Gamla stan är en turistfäll av en anledningen, det är en gammal och ganska mysig plats. Promenerade genom stan, gjorde vi förra gången vi var på besök här. Det finns så mycket historia i princip alla husen på det ena eller andra sättet. När turistattraktionen väl var insupen var det dags att ta sig tillbaka till båten. Åter till båten och en sen lunch med utsikt över Skansen och scenen där allsången kommer att sändas på TV-senare ikväll men då är vi på väg mot nästa huvudstad på resan.

Vasamuseet

Den andra halvans intressen låg åt ett annat håll. Två gånger har det gamla Vasa museet besökts och en gång det nya, för nästa 30 år sedan. Nu var det dags igen. En privat båt linje går från Hammarby sjöstad, via Sickla kanal till Djurgården och vidare till Nybroplan. Kajen låg tio meter från Poesias imponerande stäv. Undrar varför hon nästa alltid fotograferas från baken. Det var knappt hundra meter att gå och det var femton minuter till avgång och efter tio minuter segling över Saltsjön, förbi Beckholmen till Gröna Lund och så var vi framme efter knappt 10 minuter. En kortare promenad och Vasamuseets portar stod öppna för dagens del av de ca 1,5 miljoner turister som årligen besöker det gamla fartygets sista vila. Något som vi noterat under våra resor är att mycket populära turistattraktionen har en tendens att ha längre öppettider än de klassiska 10-17, eller något liknade. Ett tecken på Vasamuseets popularitet är att det öppnar redan kl 8:30 på morgon och stänger inte förrän sex på kvällen. Det är en välsignelse för de av oss som inte gillar knöfulla anläggningar. Vi hade samma tur på Mont Saint Michel förra sommaren och nu denna behagliga upplevelse av ett lagom öde Vasamuseum.

Regalskeppet Vasa

PersSkriverier har skrivet som regalskeppet Vasen som fartyget egentligen hette. Örlogsfartyget beställdes av Gustav II Adolf för att komplettera den svenska flottan under en tid när Stormakten Sverige blev allt starkare. Beställningen av ett så stort fartyg var kanske inte så väl underbyggd och den som hade ansvar för att bygga fartyget avled under processen och det fanns ingen som riktigt kunde bringa reda i bygget. Redan i sin samtid så fanns det farhågor om Vasas stabilitet. Det gjordes tester där soldater fick springa fram och tillbaka över däcket för att kontrollera balansen. Testerna gjorde att hon lastades med mer ballast i kölsvinet. Det skulle inte räcka. Inför världens samlade diplomatkår i Stockholm skulle stormakten visa sin styrka när det var dags för jungfrufärd. Det gick inte så bra. Det kom en vindpust över Södermalm och trots att fartyg inte förde så mycket segel så kantrade hon och sjönk. Vilken nesa för stormakten.

Det skulle dröja 333 år innan Vasa återsåg dagens ljus. Med åren hade henne gravplats fallit i glömska men Andres Franzén lyckades lokalisera henne. Sedan följde ett arbete med att få tillstånd till att bärga henne. Det tog ett tag men till slut var alla tillstånd klara, allt förberedande arbete gjort och det var dags att lyfta henne ur Saltsjöns bräckta vatten. Leran, mörkret och vattnet hade skyddat skeppet från angrepp av trämask och parasiter så hon var i relativt gott skick men det ändrades snart när luften kom till och hon började torka. Detta hade man redan tänkt på och två innan skeppet lyftes så började man bygga Wasavarvet, en provisorisk byggnad som skulle härbärgera regalskeppet. Den skulle komma att bli hennes hem i 30 år, innan det var dags att flytta. Provisoriet i korrugerad aluminiumplåt läckte in och blev inte bra för fartyget. En utredning visade att den gamla galärvarvsdockan, från 1870-talet var det mest lämpliga. 300 meter skilde. En arkitekttävling utlystes och när den var klar började det byggas. Det är en intressant att se att museet kan visa hur höga masterna var. Skeppet vars master försvunnit har inte återskapats utan de ha satts på taket av museet och på något tar fartyget ur byggnaden och upp i luften. Det ger en intressant karaktär och bryter siktlinjen och skapar en bild av hur det såg ut i Stockholm för många hundra år sedan.

Det var i den byggnaden, med ombyggnaderna från 2013 som det var dags att besöka. Tack och lov var det lite besökare och det gick snabbt att bli av med entrépengarna. Rå grå betong är det som möter en besökare. Det är den stil som valts och det kanske passar in här, Det gör att det trä som används till utställningens och som finns i skeppet ger en klar värme mot den kalla stenen och lyfter fram dessa detaljer. Det var dags att fotografera båten men det var inte lätt. Det går att vara närgången, men det gör det svårare att få en bra överblick över helheten. Dessutom är hela skrovet synligt, även den delar som normalt är under vatten och då blir fartyget mycket större.

Trappor och hissar gör att man kan ta sig från botten vid kölen, ända upp till den rikt dekorerade akterspegeln, 19 meter över kölen. Det är lätt att glömma bort det är vackra, alla handgjorda träskulpturer som visas upp. De är ofärgade och det gör att vi inte får samma intryck som moderna verk där färg är en viktigt del av helheten. Det går att komma när och se olika delar av fartygen från sex-sju olika våningarna där det gjorts i ordning sittplatser och åskådarterrasser för besökarna. På olika våningar visar olika utställningar upp och i takt med att forskningen gå framåt så kan fler uppgifter som krigsskeppet och dessa besättning på ca 450 personer starka besättning visas upp. Detta är en annan upplevelse än att gå och titta på de föremål som plockats upp från havets botten, från regalskeppet Kronan som sprängdes i biter utanför Öland under en strid med danskarna. 

Konserveringen

I en särskild utställning visades hur Vasa konserverats. Eketrät hade överlevt när vatten trängt i alla porer under tiden på botten. När hon kom upp började hon att torka. För den som har hållit på med trä, så är det ett levande material och dess egenskaper varierar beroende på hur stor andel vatten som det innehåller. Risken fanns nu, när Vasa kommit upp till ytan att hon skulle torka och spricka. För att motverka detta hade arkeologerna letat efter ett medel som skulle kunna bevara trät, skydda det mot torka men ändå bevara henne i det skick hon var. Valet föll på Polyetylenglykol (PEG). Det används förutom för att konservera trä, även som laxermedel och som ingrediens i kosmetika. Under 17 år sprejade PEG på fartygets, så att medlet kunde ersätta vatten i cellerna. Det bevarade fuktigheten och förhindrade angrepp av bakterier på trät. När detta moment var klart började nästa steg, att långsamt torka fartyget, vilket tog sju år. Konserveringen fortsätter och det går att hitta delar som går att förbättra. För att Vasa inte skulle falla isär så användes järnankare som drevs i fartyget. Idag har dessa börjat rosta och trät mår inte bra av järnoxiden. Tillsammans med ett större företag i branschen håller arkeologer och metallurger på att ta fram nya och bättre material för att kunna bevara Vasa för framtiden. Tanken är att ersätta de gamla rostande bultarna med de nya och bättre ankarna. Det är inte bara den vanliga nedbrytning av naturliga ämnen som är ett långsiktigt bekymmer.

Ett fartyg av Vasas storlek behöver vara i vatten för att hålla ihop. Vattnets tryck på skrovet är en kraft som motverkar kraften i trät att vilja plana ut alla runda ytor, vilket är ganska många. Precis som på vanliga fritidsbåtar vintertid,  så är regalskeppet uppstagat med punkt visa stöttor. Detta räcker inte på sikt, kunde vi läsa på skyltar på utställningen. Vasa håller sakta på att pressa skrovet utåt. Det är så mycket att det går att mäta. Det är inte särskilt många millimeter det rör sig om, men får det fortsätta så blir det inte bra. Arkeologerna håller, tillsammans med behövlig expertis på att titta på lösningar för att på sikt kunna bevara fartyg i framtiden. Hur lågt i framtiden är osäkert. Det finns antydningar att det inte går att stoppa åldrandet, bara att förlänga det. Samtidigt så är det säkert inte gratis och det finns en anledning till att inträdet är ett väl balanserat belopp.

Krigföringen

Vasa är ett krigsskepp och det visades upp flera olika utställningar på denna funktionen. Dels hade man byggt upp modeller av Vasa kanondäck för att visa hur det såg ut i verkligheten, hur trångt och instängt det var, allting som fanns runt omkring kanonerna som var våldsmedlet på fartyget, dels fanns det en särskilt utställning som beskrev hur krigföringen gick till och vilka utstuderade metoder det fanns, på den tiden för att förstöra och döda. Samtidigt gick det att konstatera att Vasa aldrig varit i strid, hon han inte dit. Skillnaden mot Regalskeppet Kronan i Kalmar är ännu mera slående när denna delen av utställningen studeras. Museet visade också upp fler av fartygets kanoner och som alltid så är de imponerande. Det blir lite tid till att fundera över kanonernas utveckling. Från att under 1500-talet varit gigantiska till Gustav II Adolf teori om små och lätta kanoner som kunde manövreras på slagfältet, till Karolinertidens syn där det var blankvapen som var det viktiga. En av orsakerna till det svenska till korta kommandet i Poltava kanske skulle kunna beskrivas i termer av det ryska artilleriet som slog upp stora hål i det svenska infanteriet innan blankvapen kom fram. Vidare till övergången till bakladdare och spränggranater istället för massiva järnkulor. Sjöstriderna handlade mer om att bygga upp så stor skjutkraft som möjligt för att skjuta motståndarens fartyg i sank. Britterna utvecklade en taktik som gick ut på att skjuta sönder masterna på motståndarens fartyg för då kunde de inte manövrera längre. Den stora ändringen i sjökrigföringen tar nog sin början under amerikanska inbördeskriget när sydstaterna skickade ett monitor liknande fartyg i stål mot de nordstaterna segelskepp i trä. Den utvecklingen fick sin höjdpunkt i Skagerrakslaget 1915 för att i inledningen av andra världskriget ersättas av hangarfartyg i strider via flygplan. Så modernt är bara museet och inte dessa innehåll.

Utvecklingen av museet

Vasamuseet har genom gått förändringar under årens lopp. Från det första Wasavarvet till det nya Vasamuseet och sedan ombyggnaden 2013 där ytterligare en utställningshall kom till. Fler fartyg har hamnat under museets ansvar och ligger förtöjda i anslutning till den nuvarande byggnaden. Ett fyrskepp, en motortorpedbåt, en isbrytare och en sjöräddningskryssare. Det är kanske början på ett fartygsmuseum i stil med det som finna i Flensburg eller som Maritiman i Göteborg.

Nordiska museet

Efter tiden i det ganska mörka Vasamuseet så var det skönt att komma ut i solljuset igen. Den senaste veckans värme höll inte i sig och det var kallt, riktigt kallat i blåsten. Relativt. Lä och sol och det var skönt men det blåst lite väl mycket i byarna. Tur att det inte var långt till nästa turist attraktion, Nordiska museet.

Det tog tid att få fram en ritning som blev accepterad men 1888 kunde det börja byggas, Huset skulle byggas i renässansstil och tog sin inspiration från Vadstena slott och Frederiksborg i Köpenhamn. Lagom till konst- och industriutställningen 1897 på Djurgården var den norra delen klar. Arbetena fortsatte och 1907 kunde hela byggnaden invigas på Lejonslätten på Djurgården. Det är ett passande läge då det var Arthur Hazelius, skansens skapare som också låg bakom Nordiska museet. De två kom att vara en enhet tills de delade på sig 1963.

Hazelius fick redan i sin uppväxt känsla för det svenska. Han skickades runt till olika släktingar i Sverige och fick uppleva hela det avlånga landets kultur. Hazelius kom att vilja bevara det svenska i en tid där industrialismen sakta sköt fart, så är det inte så konstigt. Han började samla in allmoge föremål som han ställde ut i egen paviljong. Föremålen flyttade senare över till Nordiska museet.

Det var från början tänkt att vara fyra gånger så stor. Fyra flyglar runt en innergård. Pengar räckte inte till mer än en länga och byggnaden är, om vi räknar bort, idrottsarenor och kyrkor, den som har det största rummet i landet, 126 m långt. Det var hit som man kom när man betalt sitt inträde. Tvärs över satt han Gustav Vasa i sin tron som en gigantisk staty, Sveriges landsfader och han som grundade det moderna Sverige. Någon trevlig figur lär han inte ha varit och krigsförbrytartribunalen en i Haag hade nog haft åtskilliga anledningar att syna Gustav Ericsson i sömmarna. Det är Carl Milles som gjort statyn, först i gips till utställningen och senare den trästaty som sitter på sin tron idag.

Första utställningen var en lägenhet i 1940-tals utförande. Det var mycket som kändes igen från lägenheten i Kortedala, som var ett museum över 1950-talet. Den var spartanskt möblerad och inte alls så välinredd som museet i Kortedala. Ur radion kunde det höras en sändning från TT, som berättade om flygkraschen på Kastrup som tog livet av den svensk prinsen och tronarvingen, far till dagens kung, prins Gustav Adolf. Därefter var det dags att ta sig en titt på utställningarna. Hissen togs till översta våningen och så började rundgången i den stora byggnaden,

I gallerierna runt det stora centrala rummet ligger utställningshallarna. Det är hit som Hazelius samlingar har använts för att beskriva olika delar av det svenska samhället. Det är många utställningar och det blev till att sovra, för allt gick inte att ta in. Den första blev Hem och Bostad. Den beskriver olika svenska hem från olika tider under ett halvt millennium. Vi få kika in i historien som möblerats upp som det såg ut på den tiden det var moderna. Lite åt samma håll som vi såg i Växjö och Kulturparken Småland för några år sedan, där man inrett vindskontor från olika årtionden. Där var kanske tidsperioden ca 70 så lite skillnad är det. Här fanns också möbler utställda i långa led och mer än en gång kom ett igenkänningens leende när olika designade stolar passerade revy. Detta var en av de utställningar som varit intressanta från början. En annan som också rönte ett visst intresse var utställningen över dukade bord. Hur såg det ut, och vad åt folk under olika århundraden. Det var lite samma sätt att hantera utställningen med rum som dukats upp bakom glaspartier. Tur är väl det för det finns lite väl klåfingriga museibesökare ibland och det är svårt att ha vakter över allt.

Samma upplägg var det på utställningen om fest och tradition. Vad ligger bakom de högtider som vi firar i Sverige och hur såg det ut förr i tiden. Det var intressant och tänkvärt. Vi lever idag i det mångkulturella samhället där det finns flera, nyare och annorlunda traditioner än de traditionella. Samtidigt ska vi inte glömma bort att det är de gamla traditionerna, och vi kan tycka vad vi vill om dem, som var med och grundade det samhälle som vi lever i idag. Traditionen är en del av de normer och idéer som tagit fram Sverige och det svenska till det vi är idag. Det betyder å andra sidan inte att vi ska sätta oss ner och vara nöjda med det. Tvärt om, står vi stilla så går vi tillbaka, går vi så står vi stilla och springer vi så går vi framåt. Mot vad? Visste jag det så skulle jag vara rik! Nu har jag blivit rik på intryck och museet har så mycket mer att erbjuda.

Tyvärr är det inte möjligt att ta till sig allting och det blev en hel del som fick stå tillbaka. Smyckena, brittisk så in i norden, folkkonst och några till. Den ännu inte öppnade utställningen om arktisk skymtade på botten av den ena flygeln med det var en utställning till som trots allt lämnade en del intryck. Utställningen att fånga ögonblicket. Den handlade om fotografen Kerstin Bernhard, som jag givetvis inte hört talas om, men som var en kvinnlig pionjär fotograf inom mode och inte minst mat. Som alltid när det vankas svartvita foton på menyn så blir det en lite fest. Fotografiska var bortvalt men att få del av lite fotografier är alltid lite roligt och tänkvärt. För det första är de frustrerande att se på dessa för det är så bra. Ögonblicket fångades så exakt. Har själv försökt många gånger och det har blivit lite lättare med åren, erfarenhet och framför allt digitaltekniken som gör att det går att bränna av tiotalet kort på samma motiv och sedan köpa en lott och hoppas att något blev bra. Jo, visst är de så att det bara är det bästa av alla foton som fotograferas som visas. Samtidigt så kräver ett bra kort en stor känsla för motivet, kompositionen och det kanske svåraste av allt, ljuset. Med den gamla tekniken med filmrullar, framkallning och kopiering så gick det att göra lite med dessa men, jag vill tro att det krävdes mer. Å andra sidan så har dagens fotografer det inte lätt heller, för det som krävs av proffsen är klart mer än av oss mycket glada amatörer.

Tröttheten satte in och det blev till att ta sig ut ur huset och placera sig på en parkbänk i det trots allt lite kyliga vädret. Relativt. Hade det inte varit en så kraftig värmebölja så hade det varit bra väder. Lite eftertanke och en portion av betraktande av människor och de spårvagnar som numera åter trafikerar Stockholm gator mellan Norrmalmstorg och Djurgården. Sedan var det dags att ta sig till Nybroviken för där skulle den privata båtlinjen kunna skeppa oss över till vårt kryssningsfartyg.

Strandvägen

Sakta promenerades det bort mot Djurgårdsbron och där var det en vacker, till och med mycket vacker vy över Strandvägen. Strandvägen är laddad med fördomar. Det är en av Stockholm gräddhyllor och här bor inga av oss vanliga människor, det har lägenhets- och fastighetspriserna sett till. Det är svårt att tro idag att området var svårtillgängligt. Skulle du vidare fick du ro för på gatan/vägen kom du inte fram. Det var nedgånget och ruffigt. I mitten på 1800-talet beslutades att rusta upp området och bygga en gata vars like inte skådats i Europa. Man siktade in sig på en bred trädplanerad Esplanad som skulle bli huvudstadens paradgata. Det lyckades man med efter en byggtid på nära 40 år stod den klar till Stockholms utställningen 1897. Då hade man även byggt en kaj hela vägen från Nybroviken till Djurgårdsbron och det var den sträckan som stod för den sista promenadvägen i Stockholm för den här gången. Nu tog det sin lilla tid för det har kommit till vattenhål längs vägen och en klok vandrare ser till att håll vätskebalansen i sommarvärmen. Det hade blivit lite varmare nu när solen kunde gassa på alla stenarna utanför trädens skyddande parasoll. Då snubblas det över en lite historisk raritet.

OS i Stockholm 1912

Det är nu 107 år sedan solskenolympiaden gick av stapeln i Stockholm. Två och en halv månad höll olympiaden på och det var den femte tävlingen sedan starten i Aten 1896. Det var också den sista innan den inställde, till följd av slakten av människor under första världskriget. Stockholm är allt mer medveten om sin status som OS-stad och har flera gånger senare försökt att återfå idrottslekarna till den svenska huvudstaden. Hur mycket lekar det är och hur mycket det är stenhårda affären får var och en avgöra. Staden hade satt upp en skyllt mitt på Strandvägen som förkunnade att, det var här som målgången i roddtävlingarna i sommar OS 1912 låg. Tänka sig att historien finns så när och att stenarna i kajen såg Ture Rosvall som en del av den skånska besättning som tävlade för Sverige som tog silver i fyra med styrman. Danmark vann. Britter och tyskar tog de övriga guldmedaljerna. Kvinnorna rodde inte på den här tiden i så viktiga sammanhang. En milsvid skillnad till de roddarmadammer som P A Fogelström beskriver i sin Stockholms svit och som skötte taxiverksamheten över vattnet i Stockholm.

Det var dags att ta sig till färjeläget vid Nybroviken som såg ut som det gjorde förra gången vi besökte den här delen av Stockholm. Båten kom och vi fick en njutningsfylld resa över Stockholms vatten över till Södermalm där ett helt kvarter i vitt var förtöjt. Det är riktigt stora båtar som tar in kryssningsgäster till centrala stan. Hoppade av vid rätt kaj tillsammans med ett trettiotal andra kryssningsgäster och gick till fartygets landgång. Det var rikligt med kö från alla bussar som kom tillbaka från utflykterna i stan. Efter myckna kontroller från nitiska och stenansikten till säkerhets ansvariga så kom vi ombord. Det hade inte blivit någon lunch idag så vi gick nästan raka vägen till lunchrestaurangen ombord och såg till att vi inte gick ner i vikt. Från vårt fönster kunde vi se hur det riggades på Soliden på Skansen, en Hazelius skapelser, för kvällens direktsända allsång.

Avresa från Sverige igen

Det är en lång inseglingsränna från Saltsjön till Stockholm city. Vägen är lika lång tillbaka. Den vita jätten ska först manövrera sig förbi Djurgården och sedan segla åt nordost mellan Lidingö och Nacka i söder. Så dyker Värmdö upp mitt i farleden och blir den som delar sjöfarten mellan den södra inseglingen och den norra. Det är här som Poesia girar norrut och passerar genom det smala gattet mellan Rindö och Värmdö som vi kallar för Oxdjupet.

Oxdjupet

Redan Gustav Vasa såg värdet av det strategiska sundet, endast 180 meter brett. Han beordrade att det skulle byggas förskansningar för att säkra inloppet och leda om fartyget t mot Vaxholms sidan för att, gissningsvis kunna ta upp skatt. Han gillade inkomster Gustav. Det gick inte helt lysande och under stormaktstiden blev situationen än mer angelägen. Oxdjupet kom att bli en kyrkogård för gamla uttjänta örlogsfartyg för att proppa igen försvaret leden mot Stockholm och hindra eventuella fiender att nå maktens centrum. Det lyckades inte. När ryssarna i slutet av Stormaktstiden kom på besök och härjade den svenska kusten tog de sig fram till Oxdjupet. Vi har tidigare stött på rysshärjningarna i Lövsta bruk i Uppland och i Norrköping i Östergötland. Ryssarna funderade över om de skulle anfalla Vaxholm men de valde, klokt nog ur rysk synvinkel att, att inte anfalla militära anläggningar.

Problemen var uppenbara och Stockholm var hotat. Ryssarna försökte sig på att nå staden via den södra inseglingsrännan men hindrades av den svenska flottan vid Baggensstäket. De försökte sig på att ta sig i Mälaren från Södertälje men där stod en svensk styrka som slog tillbaka den åtta gånger större anfallande ryska. Något som uppmärksammandes i stadsvandringen i Strängnäs när vi var dör. I slutet på härjningssäsongen gjorde ryssarna återigen ett försök att slå sig fram till Stockholm via Baggensstäket, inte heller denna gången lyckades de.

Svenskarna atog lärdom av detta och byggde upp försvarsborgar runt om i Stockholm skärgård och längs ostkusten. Vid Oxdjupet byggdes Frederiksborgs fästning. Den blev omodern under 1800-talet och ersattes och kompletterades med Oscar-Frederiksborgs fästning. Den var placerade längre ner mot strandlinjen och det går att se delar av befästningsverket från båten. Samtidigt fortsatte arbetena med ett proppa igen Oxdjupet för att förhindra främmande krigsfartyg att använda rännan.

Det var inte bara krigsfartyg som hindrades utan även handelsfartyg. Kodjupet förbi Vaxholm blev för litet när handelsfartygen blev större och kanske vi kan gissa, landhöjningen bidragit till ett minskat seglingsdjup. Efter att i nära 300 år försökt stoppa fartyg via Oxdjupet började man att rensa upp så att Stockholm kunde få sin eminenta inseglingsränna.

För vår del fortsatte färden norrut genom skärgården och vi kom ut på lite mer öppna fjärdar. Ljusterö passerades och då hade vi ”bara” knappt fem kilometer till Wira bruk. Vi besökte platsen för några år sedan och de var ett första klassens mål för de ryska styrkorna som härjade den svenska kusten. Kanske största vapen producenten till den svenska stormaktsarmén. Även svenskarna såg betydelsen och placerade tillräckligt med soldater till dess försvar för att hindra ryssarna från att försöka. Så fick i vi södra Yxlan i sikte. Yxlan ligger som en skyddande skärm mot nästa ö, Blidö. Där har en av kollegorna ett sommarviste så vi ställde oss och vinkade och skickade ett SMS att vi vinkade till dem när vi passerade. Ett meddelande kom tillbaka; Känner ni hur det blåser, det är vi som vinkar allt vad vi kan!

Furusund och Kapellskär

Det märktes att vi på väg ut ur skärgården. Det började bli lite kallare på däck, dels av blåsten men också, tror vi att fartyget ökade farten lite. Sträckan förbi Yxlan upp mot Furusund och Kapellskär är nästan rak och vi kunde se ett kryssningsfartyg framför oss och ett bakom. Det var som en kö av stora fartyg. Avståndet var dock betryggande och vi pratat om kilometer inte entals meter som är populärt bland dagens bilister.

Furusund. Det bästa minnet från platsen är sena kvällar då Bertil Perolf höll uppesittarkvällar och rapporterade direkt från platsen han var på. Furusund var en liksom han även var på Gotland. Namnet kommer igen från Evert Taubes visor från Roslagen. Plasten i sig var inte mycket, ett lite större gästgiveri, en hel del båtar, lite hus och en vägverksfärja som gick över till Yxlan och vidare till Blidö.

Den sista plasten som gjorde att vi stannade upp i den tilltagande kylan och den sakta försvinnande dagen var Kapellskär. Det var härifrån som familjen reste till Åland, för fyra decennier sedan. Kapellskär är idag en modern terminal för godstrafik i första hand till Åland men även Finland. Passagerartrafiken verkar ha försvunnit från plasten som varit en hamn för Ålandstrafiken sedan 1500-talet, vad vi känner till. Kapellskär är väl vald för det är nära till havet och Åland och det märktes. Vinden och kylan tvingade in oss och det var dags att göra kväll.