En skånelänga på Ven i ett rapsfält en vårdag som var som lite kallare sommardag.
Vi hade följt vädret under en tid innan resan. Idén hade kommit upp när vi inte hittade så mycket historiska platser i Malmö att söka upp och då tittade vi lite längre. Ven. Ingen av oss hade varit där och om det inte regnade och blåste så skulle det kunna vara ett alternativ. En av oss skulle köra bilen hem och den andre kunde ta taget tillbaka till Malmö. Som prognosen såg ut så skulle det bli bli knappt 10 grader, mulet men framför allt ingen blåst. Valet föll på den lilla ön mitt i Öresund och Tycho Brahes hemmaplan.
Det packades och bilen lastades och så for vi i väg mot Landskrona. Det gick att trassla sig igenom den lilla staden och komma fram till Venterminalen. Noterade att det fanns trådbussar som körde från centrum till kajen och så kunde vi se hur de for tillbaka igen hämtades sin energi från ledningar lika spårvagnar fast lite mer flexibelt. Marknadsföringen på sidan av de gröna bussarna var att det var 100 % förnybar energi. Med tanke på att precis läst att en elbil släpper ut mer växthusgaser än en dieselbil, lite beroende på hur vi producerar elen så gällde det att vara kritisk till ett sådant påstående. Å andra sidan så är det bra att någon vågar försöka hitta andra och förhoppningsvis bättre lösningar än det vi har.
Ventrafiken
Det var tvunget att ha en förköpt biljett för att få åka med Ventrafikens fartyg över halva Öresund. Allting i terminalen på landsidan var låst så det gick inte att få tag i de eftertraktade pappersbitarna men det gick också att konstatera att färjan näpperligen skulle bli fullsatt en dag som denna. Det var kallt denna morgon när vi varit ute i god tid på uppmaning av rederiets hemsida.
Ventrafiken har skött om transporterna till och från Ven sedan 1991 och förutom att det går att betala direkt till rederiet så ingår transporten också i Skånetrafikens biljettsystem. Tyvärr hade vi glömt vårt Jojo-kort hemma. Men å andra sidan så gick det inte att betala just nu. Vi fick avvakta tills det kom vanliga människor som kunde berätta hur det skulle gå till.
I listan över fartyg som trafikerat rutten Landskrona – Ven så är det första fartyget daterat till 1876 och det var en ångslup som hette Svea. I början var det ångfartyg inte sällan i kombination med isbrytarfunktion som gick över vattnet till Ven men moderna fartyg skulle komma. 1939 sattes bogserbåten M/S Ven in på traden och 1962 byggdes hon om till passagerarbåt och stannade på sin post ytterligare 40 år. Vi hade börjat kasta blickarna ut på havet där en vit och mörkblå farkost sakta satsade sin kraft på att komma närmare mot oss. Det var snart dags att gå ombord på M/S Uraniborg.
M/S Uraniborg
Det är flaggskeppet i Ventrafikens flotta och dess senaste tillskott som kom 2012. Det var den, lätt skandalomsusade, båten som la till vid Skeppsbron. Personalen nästan överfölls av det 20-talet resenärer som vill göra rätt för sig och betala sin resa till sundets lilla ö. En vänlig matros hjälpte oss in i terminalbyggnaden där biljettmaskinerna stod och sedan släppte han ut oss igen. De var stängda, söndagen till ära. Det är nu det är så skönt med praktiska människor. Åk med och betala på Ven, där fungerar biljettmaskinerna. Sagt och gjort, när bilarna hade kört ombord så följde vi gåendes efter och äntrade de branta lejdarna, det är så trappor heter på fartyg, och kom upp salongen där vi kunde sitta i lugn och ro och titta på havet under överresan.
M/S Uraniborg var ifrågasatt redan innan den blivit klar. Fartyg blev alldeles för dyrt och detta i kombination med att biljettsystemet inte fungerade resulterade i ökade utgifter och minskade intäkter. En kombination som kan knäcka företag och det var tunga år för Ventrafiken när gamla trotjänare på fartygssidan såldes för att täcka förlusterna. Uraniborg var och är inte heller så tillgänglighetsanpassade som ett modernt fartyg borde vara och det var en hård kritik även mot detta när fartyget startade upp sin trad över vattnet.
Så kunde vi lämna Landskrona bakom oss och blicka norrut mot ett litet sträck på havsytan. Ju närmare vi kom ju högra växte det ur havet likt en vaknande jätte. Sakta började vi urskilja detaljer på landmassan och de gråa vi sett på håll ersattes av olika färger och detaljerna blev klarare. Båten saktade in för att lägga till vid terminalen i Bäckviken. Kustbevakningen hade ett fartyg vid kajen så det kändes tryggat att gå i land på Ven.
Ven
Det var inte många meter med land innan branta jordbackar reste sig upp mot himlen. De är de berömda Backafallen på Ven som med sin gräsbeväxta slänter lyfter ön över havets yta till en enorm utsiktsplats över Öresund och de omgivande länderna. Det är ett naturreservat, Backafallen då de har naturvärden som är värda att skydda. Det var dock ingenting som skyddade oss mot den branta stigningen upp längs Backafallet. Vi hade ratat Skånetrafikens erbjudande om såväl stadsbuss, den gröna, som regionbuss, den gula och faktiskt valt att gå. Svetten var nära att lacka när vi tagit oss de nästan 40 meterna upp till öns platå och cykeluthyrningen. Vi valde bort cyklarna idag. Det saknades inte trampapparater. På ett fält nästan lika stort som en fotbollsplan så stod de gula stålhästarna uppställda i rader lika paraderande soldater. Vackert att titta på men vi hade tiden på vår sida idag.
Ön har sin historia om än inte så dramatisk som man kanske skulle kunna tro vid en så orolig farled. Svolder, denna mystiska plats där Olav Tryggvarson stupade år 1000 har av vissa historiker tolkats som Ven, även om det inte är den allmänt vedertagna platsen. Dock finns det indikationer i Vens riktningen men de är inte så starka som man skulle önska. Ven var den del av Danmark när Skåne var det. Intressant nog så hamnade inte ön under svenskt styre i freden i Roskilde 1658, som vi besökte för några år sedan, men i freden i Köpenhamn två år senare var det dags att byta flagga på stängerna. Danskarna var missnöjda och hävdade att Ven tillhörde Danmark men svenskarna argumenterade framgångsrikt att ön tillhörde Skåne. Som bevis för sin sak visade de på att den danske kungen fört över ön från Kronoborgs län till Hälsingborgs län. Så fick det bli. En planerade svensk militarisering av ön uteblev. Danskarna satt på makten under det skånska kriget på 1670-talet men i övrigt hade det varit svenskt. Danmark som två gånger sedan dess varit ockuperat av utländska trupper, först Napoleons armén och sedan av Hitlers hejdukar, gjorde att den svenska militära närvaron ökade markant. Nu när vi var upp på nästan platt mark så satte vi den ena foten framför den andra och stegade mot Tycho Brahes marker.
Tycho Brahe
Tycho Brahe växte upp som dansk adelsman i Skåne. Redan som ung flyttade han till sin barnlöse farbror och kom att uppfostras där. När hans fosterfar flyttade till Danmark för att ha hand om ett slott på Själland följde Tycho med och han lärde sig latin innan han började studera på universitetet i Köpenhamn. Där var han med om solförmörkelsen 1560, 13 år gammal och fascinerades av att det gick att förutse vad som skulle hända. Han började, mot familjens vilja, studera astronomi. Han upptäckta ganska omgående ett par saker. De astronomiska kalendrarna stämde inte riktigt och att han hade för dåliga instrument att studera himlakropparna. Tycho var känd för att var noggrann och han började utveckla bygga astronomiska instrument. Dessa hade en annan funktion också, de var mycket användbara inom sjöfarten. Vid den här tiden fanns det ett enormt behov av att kunna navigera bättre. Nu fick han släktens välsignelse för nu rörde det sig om handel och sjöfart.
1566 hamnade han i en duell i Rostock och fin delar av näsan avhuggen. Tycho hade förmodligen gjort sig ett namn. Den danske kungen Fredrik II valde att ge honom Ven som förläning för att han skulle stanna i Danmark. Det var där som astronomen Brahe byggde upp sitt slott, Uraniborg, som gett namn åt det fartyg som åkte med hit och här byggde han också Stjerneborg där han genomförde sin astronomiska observationer. Det var till denna plats som vi siktade på i slutet på den långa raka vägen som vi vandrade tvärs genom Ven. Lite ner och lite upp. Vi stannade till och beundrade utsikten över de knallgula rapsfälten som stod i full blom, ner mot Öresund. Den skickas till det lilla företag som bland annat tillverkar Vens rapsolja. 300 kr per liter kostar det, och åtgången är säkert stor under turistsäsongen. Vi var på besök utanför vilket skulle visa sig ha sina sidor. Det var vackert och när vi tittade åt andra hållet så såg vi ett lika gult rapsfält med Öresund i bakgrunden, men där låg en pittoresk Skånelänga bredvid några gamla och väl tuktade pilträd.
Så fortsatte vi över den lilla puckeln och tro det eller ej men vägen gjorde en lit krök, som knappt märktes på krönet och vi fick in Allhelgonakyrkan i målsökaren och det är där som museet är inrymt.
Tycho Brahe museet
Klockan 11 skulle det öppna enligt hemsidan så vi hade tagit det lite lugnt över åkrarna. Det såg stängt ut och det var det. Snopet men är ingen där så blir det ingenting att titta på, inomhus. Men utomhus, fanns det en del. Visst märktes det att det inte är sommar och att säsongen ännu inte kommit igång. Vi tittade ut över Öresund där borta och kunde se de vita färjorna i Helsingör och tinnarna på Kronborgs slott. Färjorna hade vi åkt några gånger nu men bara stannat till vi slottet en gång. På den motsatta sidan av sundet ligger den andra H-staden, Helsingborg. Vi tittade runt lite i Uraniborg slottsträdgård, tittade på statyn av Brahe själv som invigdes 1946, där han står och tittar uppåt mot himlen. Brahe kom inte tillbaka till Ven efter sin sista resa. Han hade kommit till Prag och var med på en bankett, men ville inte bryta etiketten genom att gå på toaletten. Istället drabbades han av urinförgiftning och dog i plågor elva dagar senare. Hans vetenskapliga arv gick vidare till Johannes Kepler.
Brahe hade räknat ut mycket av astronomin men han satte jorden som centrum u universum, trots att han inte fick ihop planeternas omloppsbanor som han lyckats beräkna bra, bl.a. de var ellipsformade. När Kepler satte solen i centrum och placerade planeterna runt solen så stämde plötsligt Brahes beräkningar. Kepler hade skapat den Heliocentriska världsbilden, tvär emot var som sas från katolska kyrkan i Rom. I vår världsbild så fanns att vi bara kommit halvvägs över Ven och att Sankt Ibbs kyrka vid Kyrkbacken skulle vara en trevlig upptäckt. Sagt och gjort vi fortsatte norrut och hittade först en fasan som sakta gick och strosade på den mycket vår gröna åkern. Det blev riktigt bra kort och något annat som också blev riktigt bra och dessutom var öppet, det var lanthandeln. Vi fick vätska och en förmiddagsbulle som vi tog med oss.
Vägen sluttade nedåt när vi gick igenom huvudorten på Ven, Tuna by. Vi arbetade oss till slutet på byn och där hittade vi fyra saker som var värda att notera. Först var det busshållplatsen och viss var det frestande att vänta på den, men det gjorde vi inte. Vi väntade, med det var på att krafterna skulle återkomma när vi satt på lekplatsen och fikade. Haren stod en bit bort och brydde sig inte om galningarna som gjort intrång på hans marker och så slutligen så gjorde vägen en 90 graders sväng och nu visste vi var vi var.
Sankt Ibbs kyrka
Vi lämnade Tuna by och gick i rask marsch efter vilan österut, mot Danmark. Under den blå skyddsväven kunde vi se kyrkan som fått sitt namn efter aposteln Jakob, som danska blir Ibb, stolt balansera på Backafallskanten blinkandes utöver Öresund. Vi kom fram till slut med en tunn hinna av kylmedel på kroppen, svett. En toalett gjorde stunden fullkomlig innan vi kunde knata upp under byggnadsställningarna och fram till själva murens om skyddade besökare från att ramla över kanten. Det var en makalös utsikt över den västra delen av Öresund och Danmark. En trålare körde mönster över vattenspegeln och försökte föda sig själva och en växande världsbefolkning. Vi kunde tydligt se sundets tvillingstäder norrut och Köpenhamn och Malmö söderut. Trots avståndet kunde vi bara konstatera att vi var i skuggan av Turning Torso.
Vi blev sittande på en vindpinad bänk som snabbt kylde ner oss vilket inte var bra, men det var ändå värt att sitta stilla och titta ut över havet. Varför har havet en så rogivande effekt? När vi reste oss kunde vi se en av öns tre hamnar, Kyrkbacken. Den första riktiga hamn som byggdes var Bäckviken och den byggdes samma år som Ventrafiken inleddes i mitten på 1800-talet. Den tredje och sista hamnen är Norreborgs hamn på öns nordöst sida.
Tanken att ta oss ner för Backafall till havet slog oss aldrig för vi hade redan klättrat upp för den en gång och tänkte inte göra om det. Så hade vi kommit till vägens ände på den här resan och när vi sett oss mätta och kontrasterat att klocka var tillräckligt lite för att vi skulle hinna tillbaka till färjan i lagom takt så började vi de fyra kilometer långa vandringen tillbaka till Bäckviken och Venfärjans terminal.
Bäckviken
Av någon anledning är det lättare att gå en väg som vi man gått innan. Helt plötsligt finns det kända landmärken som går att relatera till, vägen känns kortare. Det är också en trevlighet att det som vi sett på ett håll nu kommer i blicken på ett annat håll. Samma saker syns i nya vinklar och ger en kompletterade upplevelse. Det var inte en fosforiserad marsch som vi gjorde. God fart ja, men vi stannade till och tittade på mer saker som var intressanta eller vackra utsikter. Så kom vi fram till cykeluthyrningen och den fortfarande bemannad, och så tog vi de sista stapplande stegen ner för Backafallet till den lilla byn på öns östra sida. Bäckviken fick sitt namn av en bäck som tidigare rann ut i sundet på platsen. Inte längre. Detta var en naturlig plats för båtar att ta sig in till land och det var hit som Ventrafiken från Landskrona inleddes 1876. På 1880-talet satsades det ordentlig på en hamn vilket underlättade för Oscar II när han skulle hit på harjakt. Kanske var det mer för att Ventrafiken utvecklades bra i början och det behövdes en bättre hamn. 40 år senare kom nästa stora översyn av hamnen och den senaste gången som det byggdes här var för sju år sedan då hamnen i Bäckviken fick sitt nuvarande utseende. Vi var glada för det även om vi misstänkte att den öppna restaurangen var äldre än så. Det kändes bra att efter alla stängda matställen, eller ställen som inte serverade lunch så strax utanför turistsäsongen så fann vi slutligen ett ställe som var öppet och med god aptit fick vi i oss fish-n-chips och en dricka. Det var bilkörning som gällde på landbacken senare så något mer lämpligt att dricka var inte att tänka på. Biljetter införskaffades, tur och retur eftersom vi inte kunde köpa båda vägarna i morse. Ett uppklistrat meddelande kungjorde att prissättningen var uppe i domstol, så det kanske skulle kunna gå att få tillbaka pengar senare så biljetterna sparades. Resan tillbaka var händelselös förutom alla fartyg som på söndag eftermiddag passerade öster om Ven på väg till nästa hamn.
Karlslundsbadet
Dagen var inte slut. Vi skulle visserligen dela på oss. En skulle ta bilen tillbaka till hemmet och den andre skulle till Karlslundsbadet för att simma. Landskrona är inte så stort så det gick att navigera på känsla. Vi kom fram och badet så väldigt stängt ut. Det skulle vara öppet till 17, vilket var 75 minuter bort, så visst skulle det gå att hinna simma några längder på kilometermärket. Första missen var att badet stängde 16:30. Ok det är fortfarande värt att simma en liten stund men en längre hade varit bättre. Konstigt att det var olika tider i verkligheten och på hemsidan. Andra missen var att motionsbassängen var upptagen av simklubbar. Inte heller detta stod på hemsidan. Motionsimningen gällde bara vissa tider vissa dagar. Inte så bra kanske. Karlslundsbadet är en äldre anläggningen som kompletterats med ett äventyrsbad. I den delen fanns det tre banor i en 25 m bassäng så det blev till att ta sig an äventyret med att simma sick sack mellan alla äventyrsbadare. Det gick bra, faktiskt. Det var sent och strax före stängningstid så antalet guppande huvuden på vatten ytan minskade under tiden. Det fick bli så många längder det gick och så var det några hundra meter mindre till målet, en simhall till på meritlistan och så var det dags att åka till Malmö. Det var en konstig tidtabell som gällde mellan Landskrona och Malmö. Tre tåg på 20 minuter och så 40 minuter till nästa avgång. Mysko planering men så var verkligheten. Därför tog det inte så lång tid att göra sig klar i badet och börja den 2 km långa promenaden till den nybyggda stationen. Det första som passerades var Landskrona IP.
Landskrona IP
Det går fortfarande att höra Åke Brolins röst när han rapporterade i sportextra om den allsvenska fotbollen på Landskrona IP under klubbens storhetstid på 1970-talet. Landskrona BOIS är en av de klassiska klubbarna i svensk fotboll. De var med i den första allsvenskan på 1930-talet och har gjort 34 säsonger i den högsta serien, de senaste i början på 2000-talet. Nu spelar de i division ett och hoppas på att avancera upp till Superettan, som de åkte ur för fem år sedan. BOISarnas träningar kan omöjligt vara lika hårda som det som behövdes för att g sista sträckan till stationen. Siktet var inställt på ett tåg men det såg ut som om det skulle gå att få ett tidigare, och det lyckades. Med svetten som trängde fram var det knappt två minuter till godo innan tåget skulle gå. Hann inte ordna med biljett i appen men chansade på att det skulle fungera och köpte biljetten ombord på tåget. Pling sa det i telefonen när den kom och hej sa Pågatågskonduktören ungefär samtidigt när han kom in i vagnen. Resan till Malmö blev händelselös och så var det dags att förbereda sig på en veckas jobb i Sverige tredje största stad.
Dag 1 – Laxbutiken
Dag 2 – Falsterbokanalen – Falsterbo golfklubb – Falsterbo fyr – Kolarbacken – Falsterbo museum – Falsterbo kyrka – Falsterbo hus – Skånemarkanden – Skanör – Skanörs borg – Lilla Torg – Sankt Petri kyrka – Turning Torso – Zlatan Court
Dag 3 – Ventrafiken – M/S Uraniborg – Ven – Tycho Brahe – Tycho Brahe museet – Sankt Ibbs kyrka – Bäckviken – Karlslundsbadet – Landskrona IP
Dag 4 – Malmö live – Västra stationen – Malmö Saluhall – Malmö innerstad – World Maritime University
Dag 5 – Fiskhoddorna – Museispåvägen i Malmö – Teknikens och Sjöfartenshus – Kalas på + 55 boende -Pildammsparken – Malmö IP -Sankt Petri läroverk
Dag 6 – Kockums – Klaffbron – Torrdockan – Spetsbunkern – Gängtappen – Ubåtshallen – Bockkranen – Universitetsholmen
Dag 7 – Amathadådet
Dag 8 – Malmö centralstation
