Påsk igen och det var inte tänkt att bli en resa i år. Förra årets handbolls cup i Prag skulle följas upp med en i Krakow, men den hamnade veckan efter påsken. Då föll det lite med en påskresa. Komma hem, gå i skolan en dag och sedan åka till Polen en vecka. Detta följt av att det var arbete på annan ort under veckan efter. Det blev lite mycket.
Tanken var inte att det skulle bli en påsk resan men en liten resa till släkten, den räknas ju knappt, men det blev det.
Riksväg 40
Den har vi rest flera gånger förut och i kylan och solskenet så började vi köra vägen österut. I den ganska tidiga timmen så var det trots allt lite trafik, främst till den svenska storflygplatsen som nu håller på att utvecklats till en liten egen stad. Fler och fler logistiskföretag hittar hit med stora hallar för lager. Inom ca 10 år så ska snabbanan mellan Göteborg och Stockholm, via Jönköping, passera under flygplatsen och det ska gå att ta rulltrappor rätt upp i avgångshallen. Det är tänkt att bli en köpstad som komplettera hela härligheten. Köpstad undrar man lite si så där, eftersom handeln allt mer flyttar från fysiska butiker till digitala varianter. Därav alla lager som tar hand om och förmedlar gods.
Vi lämnade funderingar och platsen bakom oss och tog oss vidare öster ut. Målet var den regionala huvudstaden i Knallebyggden, Borås. Vi skulle inte turista utan sköta om gamla släktingars sista viloplats. Innan vi kom till staden så har det kommit till en ganska ny väg. I stället för att dra trafiken igenom stadsmotorvägen och in på mindre genomfartsleder i Borås så har man byggt en väg som ska ta oss från Viared mot sydost för att komma på riksväg 41 mot Varberg men framför allt är det att Riksväg 27 mot Kalmar ska slippa köra igenom staden. Mycket praktiskt, inte minst för att det gör att vi själva slipper ta oss in i stan utan kan ta oss till den gamla Varbergsvägen och där ta oss norrut till det första etapp målet.
S:t Sigfrids griftegård
1940 började det nu 30 hektar, vilket motsvarar 3 x 1 km, stora begravningsplatsen att användas. Den är ritad av dåvarande stadsarkitekten Harald Ericson. Ericson blev den förste stadsarkitekten i Borås 1929, 39 år gammal, efter att ha arbetat ha arbetat i Stockholm och Västerås innan han kom till Göteborg och var inblandad i Göteborgsutställningen, 1922 öppnade han egen byrå, innan arbetet i Borås. Han kom att stanna där i 26 år innan han gick tillbaka till sin egen firma.
Griftegården är en skogskyrkogård, som bevarat den från början naturliga markens konturer. Kanske sneglade man på den nu världsarvs klassade Skogskyrkogården i Stockholm som stod klart 20 år tidigare. Den som Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz ritade. De tillhörde samma generation, så det vore inte konstigt om de hade skolats fram i samma anda. Å andra sidan så var de båda stockholmsarkitekterna väl före sin tid. 1940 byggde de kapellen och krematoriet på Skogskyrkogården i funktionalismens anda. 1944 byggdes Uppståndelsens kapell på kyrkogården i Borås och det finns viss likheter invändigt medan exteriören är olikt. Där det i Stockholm är pelare och flytande tak över stora öppna ytor som för tankarna till Afrika och byggnader som är till för att skapa svalka under en brännhet sol så är Ericson signum mer det som vi kanske mer förknippar med funktionalismen, strikta lådor, utan något eller väldigt lite avvikande utsmyckning eller absid konstruktioner.
I Uppståndelsens kapell på S:t Sigfrids kyrkogård i Borås har besökts vid tre tillfällen, tror jag. Minst två i alla fall och det är dessa två som är orsaken till att vi är här. Snabbt hittar vi till graven med mormor och morfar. Höstens granris ligger kvar och de små påskliljorna sticker upp ur den vintergröna granens barrstruktur. Ett snabbt kort på graven och så igång med att ta bort riset. I höstas satte vi fast granriset med markkremlor för att det inte skulle blåsa bort under någon av västkustens vinterstormar. Det fungerade. Marken krattades till och gjorde lite vår fin. Nytt kort, och så skickades korten till det enda kvarvarande barnet till Arthur och Greta, nu 82 år gammal. Det har blivit en lite grej att nyttja de nya telefonernas möjligheter. Plockade ihop vårt lilla kit med trädgårdsverktyg och tog oss tillbaka till 27:an.
Länsväg 154
Det var inte svårt att ta sig vidare på leden genom Knallebygden mot det mörka Småland. Vi skulle visserligen till Varberg men eftersom vi hade ett ärende på vägen så hoppade vi över Riks 41:an och fortsatte 27:an, förbi Målsryd och Aplared, ställen som vi passerade på en av våra första påskresor. Vi kom fram till en rondell där skyltarna visade mot Falkenberg, länsväg 154. Här började länsvägen, som 1963 fick sitt nuvarande namn. Den hade tidigare gått hela vägen in till Borås men nu är börjar den i rondellen mitt ute skogen med lite öppna åkrar runt omkring. Den närmsta timmen kom vi att köra på vägen. Vi passerade samhällena med den tillåtna farten, Sexdrega, Svenljunga, Karkashult, Holsljunga, Överlida, som med sitt läge lockade oss med camping och paddling. Vi fortsatte mellan sjöarna till Tokabo och Mjöbäck, passerade Älvsered och vidare förbi Fridhemsberg innan vi var framme vid etappmålet i den lilla halländska orten som är känd över nästa hela världen. Ullared.
Gekås i Ullared
Ullared är en lite ort i mellersta Halland inte långt i från den gemensamma gränsen mot Småland och Västergötland. Vi hade själva kommit den senare vägen och nått fram till knutpunkten i Falkenbergs inland. Namnet Ullared går att dela på i det två stavelserna Ulla och red. Ulla anses härstamma från namnet Ulli och att han röjde marken, stavelsens red. Han eftersom den gamla kyrkan är ifrån 1200-talet, medeltida och dansk, den är numer ersatt av en svensk från 1800-talet. Väg 154 kom vi åkande på och härifrån skulle det gå att åka väg 153 mot Varberg, så orten är en knutpunkt i den här delen av Halland. Det var hit som runt förra sekelskiftet två järnvägar drogs. En från Falkenberg mot Limmared och några år senare en bana från Varberg genom Ullared till Ätran, 20 km österut mot Smålandsgränsen. Från Ätran gick en bibana till Fegen där Halmstad – Nässjö järnvägen passerade.
Järnvägen var bra för Ullared. Varor lastades om och orten blev mer ekonomiskt attraktiv. 1961 lades järnvägarna ner och det är kanske lite konstigt nog, då som det börjar bli fart på orten. Det började byggas bostäder, inte så märkligt med tanke på bostadsbristen i Sverige under 1950-talet och servicen börjar byggas ut, inte heller så konstigt eftersom länsvägarna mot Falkenberg och Varberg ger god möjligheter till arbetspendling med bilen som börjar slå igenom. Kanske är Göran Karlsson etablering av manufakturaffären GeKås 1963, i källaren på sitt hus ett typiskt tecken på den omvandling som orten genomgår under den här tiden.
Verksamheten har ökat, från enstaka kunder som dök upp i huset till dagens ca 5 miljoner besökare per år, halva Sveriges befolkning. Rekorden är på närmre 30 000 besökare på en dag, vilket motsvarar ca 2/3 av hela Falkenbergs kommuns befolkning. Under de senaste årtionde har Gekås byggt ut i en sällan skådad omfattning och nyligen blev ett nytt parkeringshus klart för 500 bilar. Också det var fullt när vi anlända strax före lunch. Vi cirklade runt på våra vanliga platser letande efter de kvadratmeter som behövdes för att bli av med bilen. Till slut hittade vi en lite undanskymd vrå, bakom det nya p-huset med plats för 15 bilar, behagligt nog i skuggan. Vår solen har börjat göra sig gällande och den är lagom skön, men inte när bilen stått i den halva dagen.
Det var mycket av allting, bilar och människor, men något det var ont om var kundvagnar. Vi gick helt enkelt fram till en familj som lastade in sina gula kassar i bilen och frågade om vi kunde ta vagnen, det fick vi. Direkt till lunch och så in i det gula varuhuset med de röda prislapparna.
Det var inga röda prislappar att komma in, det var fullpris för det var en konstantström av människor som ville dela med sig av sin pengar till Gekås, som omsatte 5,4 miljarder 2018. Något besöksrekord var det inte denna dag, men har varit med om ett och det var lite avtändande. Det gick inte att ta sig fram i gångarna den dagen. De gjorde det idag men det var mycket människor. En som var där var Glenn Strömberg som visade upp sin kollektion och skrev autografer. Vi valde en annan strategi och försökte stöka över besöket så fort det gick. Kanske inte så enkelt med ung tonåring som tycker att shopping är det roligaste som finns, särskilt i Ullared. Det blev en dyr extra pålaga på familjens noggrant nedskrivna shoppinglista. Just då var vi glada över att vi ätit innan vi gick in i varuhuset.
Vi fick ihop alldeles för mycket billiga saker så det blev inte så billigt som vi hoppats. Den nya avdelningen med heminredning fick släppa ifrån sig ett par planerade saker men annars var det väldigt stort och det gick inte att gå igenom allting denna gång. Av någon anledning så väljer kunderna att tävla om att besöka en kassa med så lågt nummer som möjligt. Inte vi. Vi säker upp den med ett så högt numer som möjligt, vilket, av någon anledning gör att det går fortare att komma ut, vilket vi gillar. In med våra medhavda väskor i bilen, för denna gången tänkte vi inte öka kostnaderna med att handla påsar, det blev ett par i alla fall men de var i minoritet.
Det hade gått med bra fart genom affären och det var vi nöjda med, vilket också innebar att vi skulle bli väldigt tidiga till övernattningen. Det blev till att göra en liten extra tur och sköta om familjens affärer.
Fortsättningen på väg länsväg 154
För att fördriva tiden valde vi att köra väg 154 till slutet i Falkenberg. Köinge passerades och sedan Hakestad. Vi hoppade alltså över högersvängen mot Tvååker och fortsatte mot Ljungby och Bergagård. Här ligger Sveriges snabbaste racerbana, Falkenbergs motorbana. Byggd 1967 med Reine Wisell som första segrare. Äldre motorentusiaster kommer ihåg den hårda kampen mellan två av Sveriges bästa racerförare, Wisell och den mer kände Ronnie Petersson. Av någon underlig anledning har racerintresset inte gjort att vi kommit hit. Inte denna gången heller utan vi fortsatte vägen fram, aktade oss för farbror plåtpolis, passerade Vinberg och korsade E6 innan vi kom fram till Tångarondellen som är slutet, eller början på länsvägen. Vi för vår del följde de bruna skyltarna som lovade en vacker kustväg, tog oss igenom Falkenbergs centrum, här liksom överallt annars i Sverige byggs det. Den gamla E6:an väckte en ström av minnen från en äldre tid när detta var livsnerven för transporter längs västkusten, från Skåne till Norge. Många är de gånger som vägen åkts. Numera är det en landsväg som är lite mer stillsam, bred och fin för sin trafik, men den känns lite övergiven. Det var inte långt till nästa stopp.
Tre toppar på Lejet
Glasskaféet Tre toppar i Träslövsläge, eller Lejet på lokalmålet var vårt mål. Innan vi kom dit stannade vi till hos en släkting som var och åkte pulka i snön, medan vi tittade på vårsolen och årets gröna färg som spirade ur alla gräsmattor. En snabb tur runt ett för tillfället övergivet hus för att kolla att inge pinnar eller stenar låg på fel ställe. Det inbrottsligor som härjar planerar sin verksamhet och rekar sin mål. En lite oskyldig pinne mot garagedörren som inte tas bort tyder på att någon är bortrest. Stenar på trappen eller på soptunnan. Retsamma saker som garanterat tas bort. Vi tog inte bort något, för vi hittade inget misstänkt. Glass nästa efter vårt viktiga arbete.
Tre toppar har funnit på i över 30 år. De tillverkar ingen egen glass utan använder de stora tillverkarnas sortiment. Sedan gör de egna glass kreationer som de säljer till glassugna spekulanter, det vill säga, OSS! Kanske inte lika avancerade som i Söderköping, där vi varit ett par gånger, men mer än full tillräckligt. Vi fick det vi ville ha och satte oss och njöt av smakerna ur rånet, med grädde och sylt. När det var tomt på bordet så var det dags att besöka släkten över påsk.
Dag 1 – Riksväg 40 – S:t Sigfrids griftegård – Länsväg 154 – Gekås i Ullared – Fortsättningen på länsväg 154 – Tre toppar på Lejet
Dag 2 – En betong väg genom Halland – Halmstad Arena
Dag 3 – Frillesås