Vinresan till Bordeaux – Dag 14

Världsarvet Mont Saint Michel

Sömnen hade inte varit bra och det blev också svaret när värdarna frågade hur natten varit. Vi åt vår frukost och packade bilen. Vi hade uppfattningen att turist Frankrike öppnar kl. 10 och det var nog det som gällde för Mont Saint Michel. Resmålet hade inte varit med på den ursprungliga planeringen, inte heller Avranches, men så blev det en möjlighet att komma till båda ställena och då tog vi den. Första etappen var inte lång. Tillbaka uppför klipporna, tanka bilen, bunkra lite snacks och så var vi på väg nedför berget igen. Färden söderut inleddes. Vår plan var att vara på plats mycket tidigt, långt före kl. 10 för att kunna ta den tid på oss som vi önskade. Körde av motorvägen och fortsatte på de mindre vägarna. Skyltar om en amerikansk krigskyrkogård följdes av skyltar om en tysk krigskyrkogård. Det var ett mycket vackert morgonljus där vi passerade över de gula fälten. När vi kommer på en raksträcka blir vi tvungna att stanna. Med fälten i förgrunden reser sig klippan Mont Saint Michel upp över allting. Korten talar för sig själva egentligen. Bilden etsar sig fast på näthinnan för alltid och det blir ett av resans bästa minnesbilder. Det passerar bra många bilar under tiden som vi har stannat och tittar på kloster ön, och vi är inte ensamma.

Mont Saint Michel

Detta är en turistattraktion av rang. Klockan är inte mer än nio på morgonen och det är redan gott om turister på plats. Anläggningen, för det är det numera, är redan öppen. Stället har anpassats till den moderna turismen och parkeringen har flyttats från klostret, en bra bit in på land. Det är en stor parkering och där ställde vi ifrån oss bilen på de ganska smala platserna. I andra änden på parkeringen gick en bred aveny i rak linje till den bro som tar besökarna över tidvattnet till själva ön. Den har tidigare endast varit tillgänglig när det är lågvatten, vilket det var när vi kom. Det var en bra bit att gå så för att göra världsarvet tillgängligt så gick det skyttelbussar från parkeringen till Mont Saint Michel. Kanske tyckte vi att parkeringen varit något åt det dyrare hållet, så insåg vi att bussresan ingick i priset och då måste vi säga att det var helt ok. Till och med att det var riktigt prisvärt.

Den naturliga fästningen som ön utgör, är känt långt tillbaka i tiden. Det var ett galliskt tillhåll redan under romartiden och de höll de galliska traditionerna vid liv. Det som gör att det är så svårt att anfalla och inta, är att det är en halvö under ebb men en ö under tidvatten. Vi såg skönheten under lågvatten, vilket var enastående vackert. En anfallare har några timmar på sig och sedan dränks han eller måste dra sig tillbaka. Det kan skilja upp till 14 meter mellan ebb och flod, så det är inget att leka med. Några år in på 700-talet grundades det första klostret. Den franske kungens oförmåga att förhindra vikingaräderna mot sitt lands kust gjorde att han gav bort land till bretagnarna. Detta inkluderade Mont Saint Michel vars kloster nu vuxit betydligt. Här ligger schismen mellan Normandie och Bretagne om vart ön egentligen tillhör. 933 var Bretagne försvagat och då passade Normandie på att ta tillbaka ön. Klostret finns också med på Bayeauxtapeten som en del av kampen mellan Wilhelm Erövraren och Harald Godwinson, långt innan slaget vid Hastings. Det finns en gränsflod mellan de båda landskapen och just nu rinner den ut så att ön tillhör Normandie. En titt på kartan visar att alla turistanläggningar ligger på Normandiesidan och det finns nästan ingenting på Bretagnesidan.

Under 11-1200-talen byggs klostret ut, men fortsätter även att vara en fästning. Engelsmännen försökte ett par gånger under hundraårskriget att inta Mont Saint Michel men efter två misslyckade belägringar gav de upp. Platsens strategiska läge gav Ludvig XI en idé att använda ön som fängelse för motståndare. Annars tillskrivs den franska revolutionen, att ha omvandlat byggnaderna till ett rent fängelse och passade då också på att lägga ner klostret. Fängelset verkade fram till 1863 och därefter hade det arbetats på att återställa ön. 1979 fick Mont Saint Michel status som världsarv av UNESCO och när vi gick av bussen ut på den bro som går över till ön, var vi två av de cirka 3 miljoner besökarna årligen.

Vi välkomnades av flera polisbilar med tungt beväpnade poliser och militärer. Frankrike är utsatt för terrordåd och världsarvet är ett högprofilerat objekt som behöver bevakas. Kände vi oss tryggare? Svårt att svara på. Vi kommer från Sverige där patrullerade poliser är lika sällsynta som midnattssol i december, så svaret är nog att det var obehagligt att se deras närvaro över hela ön, så påtagligt. Det blev många foton och så vandrade vi in i komplexet. Affärerna höll på att öppna och redan nu var det mycket människor i rörelse. Första tanken var att det nu är lättare att förstå Jesus, när han röjde upp bland månglarna i templet. Samtidigt var vi glada för att vi hade kommit så tidigt till platsen och hade chansen att ganska ostörda vandra upp bland trappor och gränder, för stora var inte passagerna. Vi kom upp en bit men det är svåra trappor att använda om man är lite stapplig och inga räcken att stödja sig på. Solen och värmen började kännas och vi valde att inte gå hela vägen upp till toppen. Upp är inte det värsta det är nedför som är det svåra. Ner kom vi i alla fall och vi fick i oss en dricka för att ha energi och vätska till sista biten tillbaka.

Det var klart många fler bussar som kom nu än när kom för ett par timmar sedan. Fler turister anlände och bussarna tillbaka var behagligt tomma. Betalde vår parkering/bussresa och så lämnade vi världsarvet bakom oss och tog oss de få kilometerna till nästa ställe.

Deutsche Kriegsgräberstätte Mont d’Huisnes

Vi följde skyltarna mot krigsgravsplatsen. Den ligger vackert på sin lilla kulle strax utanför by Huisnes-sus-mere. Tyskland och Frankrike utkämpade tre krig med varandra mellan 1870 och 1945. Totalt beräknas 1,2 miljoner tyska soldater har mist sitt liv på franska mark. De har begravts på olika platser. Valet av denna kulle hänger ihop med de fruktansvärda striderna som utkämpades i området i månadsskiftet juli-augusti 1944. Patton står hjältestaty som segrare och förlorarna ligger här. De amerikanska segrarna ligger längre norrut mot Avranches, om det finns några segrare på krigskyrkogårdar.

Det är intressant att titta på olika krigskyrkogårdar. Medan de amerikanska har kritvita kors och britterna vita upprättstående stenskivor så är den tyska dödens färg svart. Stenplattor i svart som ligger på marken. Därför var det inte överraskande att se det mörka röda teglet som mötte oss på på den lilla kullens topp men det var en överraskning att se det var ett mausoleum. Gravanläggningen är den enda av de tyska kyrkogårdarna som är byggt på detta sättet. Den runda tvåvåningsbyggnaden invigdes 1963. Den är 47 meter i diameter och består av 34 kryptor i varje etage. I varje krypta har 180 tyska soldater i sin sista vila. I de skyltar som vi läste vid ingången så berättas det att det totalt finns 11 956 krigsdöda som det står på skyltarna. Den tyska krigsgravskommissionen hade samlat ihop kvarlevorna från krigsgravar över hela Normandie och kanalöarna och samlat dem i denna större anläggning.

Portvalvet tog oss förbi en grav som var till minne av alla de som inte fått någon grav. Fortsatte in till gräsplanen och tittade på det jätte kors i sten som stod i solljuset, mitt i cirkeln som en ständig påminnelse om dödens närvaro. Så började vi att vandra runt i högervarv. Tog oss in till några kryptor och det är en tröstlös läsning. Ein deutches soldat, står det på alldeles för många bronsplaketter som visar vem det är som har sin sista vila på den här platsen. Ingen vet vem det var, men han ligger i alla fall inte ensam utan har sina kamrater med sig i döden. Det fanns även blommor på några gravar. Det får bli en gissning att detta är en människa, som trots att han varit död i snart 75 år fortfarande är ihågkommen. Det finns de som påstår att en människa dör först, när levande människa för sista gången har en tanke på honom eller henne. Uppenbarligen är inte alla soldaterna döda trots att de ligger här. Blommorna skvallrar om att de inte är glömda.

Hade en liten förväntning om slaviska namn. De tyska batterierna på Atlantkusten var mer garnisonstrupper än aktiva stridsdivisioner. Hit rekryterades människor från andra delar av Europa så det fanns en förväntan om slaviska namn på skyltarna. Så var det inte. Kanske de istället ligger vid stränderna på norra delen av halvön. En annan sak som också var lite förvånande, det var att officerare lyste med sin frånvaro, några enstaka men inte mer. Mitt emot ingången fanns en uppgång mellan kryptorna till en utsiktsplats. Vädret var inte lika intensivt vackert som i morse men utsikten över Mont Sanit Michel var otrolig. Det som saknades från i morse var färgerna. Det är med andra ord en vacker plats som soldaterna fått som sin, in i evigheten. Vi fortsatte vår vandring runt och funderade över människoödena som samlats här. Datum för deras död varierade från 1940 till 1945 och markerade hur striderna dragit fram över landet. Flygare dök upp på plaketterna samt en och annan sjöman. Platsen passade bra till det tyska och stenen i kryptorna var lite mörkare sandstensfärgat, så vi slapp den tynga svarta tystnaden.

Granville

Tid är alltid svår att planera och nu fick vi lite över. Granville är en by som ligger på Normandies södra kust drygt två mil från Avranches. Den finns med i alla guideböcker och den låg rätt gentemot den väg vi skulle vidare på. Det skulle bli en lagom resa innan det var dags för mat. Vi tog oss tillbaka till Avranches och tog den raka väg vi hade sett igår. Det tog oss åtta kilometer innan vi var tvungna att svängar, i en nyanlagd rondell och sedan tog vi oss runt byn innan vi kommer ut på den raka vägen igen. Raka vägen till Granville är mer än klyscha. När vi senare tittade på kartan så var vägen i princip spikrak de 22 km mellan Avransches och Granville. Detta som ett konstaterande att fransmännen gillar raka vägar.

Vi åkte som vanligt runt och letade parkeringsplats men gav upp och tog den varmaste och soligaste platsen vi kunde hitta, vilket var den enda som var kvar. Vi hittade en marockansk lunchrestaurang och efter det började vi strosa runt i stan. Hamnen är kanske ett bra mål i en hamnstad och där hamnade vi. Här ifrån går båtar över till Jersey som ligger drygt tre mil åt nordväst. När vi väl kom ner till hamnen kunde vi se land i fjärran. Det var inte Jersey utan Iles Chauses. I själva hamnbassängen, nu när det var ebb, hade två farbröder kört ner sina bilar via en ramp till botten. Fritidsbåtarna låg på sanden, på sidan eller med kölen ned i botten och så stod de upprätta. Farbröderna stod och grävde i marken och vad de höll på med var inte lätt att veta, men vi gissade på att de grävde efter musslor eller något annat skaldjur. När vi kom till bortersta ändan till hamnen tittade vi ut på havet och gick vi en annan väg tillbaka. Detta var inte ett turiststopp för att titta på historia utan mer lite avkoppling. Det hindrade inte att vi kom förbi borgen som låg på klippan och blickade över staden. Granville gavs i förläning av Wilhelm Erövraren till familjen Grant, för deras stöd till honom. Granville blev låset och försvaret för Mont Saint Michel bukten. Den militära sidan av staden skulle komma att dominera historien. Staden var omstridd under 100-årskriget och under 1600-talet utvecklade staden kaperiet som en del av krigföringen. Kanske kom det inte som en överraskning att den brittiska flottan flera gånger bombarderade Granville under de krig som utkämpades mellan länderna under 17- 0ch 1800-talen. 1793 kom 25 000 man från Vandée för att erövra borgen och möta den brittiska flottan som man trodde skulle komma. De förväntades ha med sig fransmän som flytt och ville komma tillbaka och strida mot den franska revolutionen. Det gick illa från folket från söder. Revolutionstrupper väntade på dem och de tvingades retirera. Revolutionstrupperna förföljde dem och kunde kämpa ner eftertruppen. Som vi lärt oss tidigare så var det ett blodigt uppror med väldigt många döda, främst på Vendée sidan.

När vi kom fram till fästningens port så hittade vi en minnestavla som firade revolutionens seger över de trupper som belägrade borgen. Vi kunde från en plats högre upp på sidan se ner i hamnen och under den knappa halvtimme som vi promenerat i värmen så kunde vi se att tidvattnet var på väg in i hamnen. Hoppas att gubbarna hann undan för vi hade visserligen hört hur fort det går men det är skillnad på att höra om tidvattnet och att se det röra sig. Vi rörde oss mot den bil som vi fruktade var fruktansvärt varm och beredde oss på att åka vidare, norrut genom Normandie. Det blev en oväntad erfarenhet. Hela tiden när vi for fram på motorvägen genom det franska landskapet så for tankarna ständigt till de strider som utkämpades här sommaren 1944. Tyskarna stred med en intensitet som kanske till och med är imponerande, när de borde förstått att de inte skulle kunna vinna. De hade fortfarande ett övertag när de satt på höjderna och kunde se fienden på långt håll, nere i dalarna. De utnyttjade detta till att leda det egna artilleriet, vilket försvårade för amerikanarna. Bocagen som vi såg för första gången, var svårforcerade häckar som var perfekta för bakhåll och de två fördelarna som tyskarna hade, använde de sig av och ställde till kaos och höga dödsiffror bland anfallarna.

Det var kaos när vi i hög fart på motorvägen passerade runt en krök i omkörningsfilen. Bilar saktade ner, en lastbil stod stilla på högerkanten och mitträcket var tryckt nästa ut till körbana på vår fil. Det var kaos på den mötande vägbana. Man vill gärna titta vad som har hänt men det är ännu viktigare att sätta ett starkt fokus på vad som händer runt bilen just nu, så att vi inte blir indragna i någon olycka på denna sidan också. Olyckan hade precis skett och hade vi kommit någon eller ett par minuter tidigare hade vi kanske sett vad som hade hänt. Det stod flera bilar över hela körbanan. Människor höll på att plocka upp rester från bilarna från vägen som var effektivt blockerad för alla fordon. Köerna sträckte sig flera hundra meter, redan. Det var en obehaglig syn. Vi satte fart igen efter påminnelsen om vad som kan hända. Strax började det dyka upp skyltar om en by som skrivit in sig i krigshistorien. Hjältarna i denna historia är tyskarna. Klockan talade om att vi skulle hinna med ett extra stopp.

Villers-Bocage

Orten låg en bit ifrån allfarvägen så det tog några minuter att ta sig in. Det hade gått drygt tio minuter sedan vi sett olyckan och nu mötte vi ambulansen på väg ut. Som många andra franska små städer så finns det en turistbyrå och i den stegades det in. Med tanke på hur jag såg ut så plockade de fram ett kopieringspapper, utan att jag frågat, på engelska som handlade som slaget i Villers-Bocage.

Montgomery hade fått uppgiften att inta Caen på de allierades vänstra flank. Det hade inte gått bra och tyskarna bjöd ett fanatiskt motstånd. Det var starka och stridsvana enheter som tyskarna kastade in och de klarade sig bra, trots den allierade överlägsenheten, i manskap, material och flygunderstöd. En mycket stark tysk stridsvagnsenhet, Panzer Lehr, spärrade vägen och Montgomery satsade på en inringningsmanöver. Tanken var att anfalla norr om Caen för att omringa staden. Det gick inte bra. Han hade större förhoppningar på det södra anfallet. Britterna hade hittat ett glapp i det tyska försvaret och den 12 juni ryckte de fram i luckan. Förhoppningen var att komma runt i ryggen på Panzer Lehr så att de blev tvungna att retirera. Dagen efter den 13 juni fortsatte britterna sitt anfall mot Villers-Bocage. Klockan åtta på morgonen kom de till byn och hyllades som befriare av invånarna. Men, britternas intåg hade setts av tyska spaningsfordon.

På ett fält som heter Montbrocq, 2 km nordöst om byn befinner sig fem tyska Tigerstridsvagnar. De fick spaningsstyrkans rapport. De insåg att britterna var på väg att besätta den dominerande höjden i området, kallad 213, och det skulle inte vara bra för tyskarna. Chefen för Tigerstridsvagnarna var en mycket känd stridsvagnschef, en av krigets skickligaste, Michael Wittmann. Han ger sin förare order om att starta motorn. Det går inte, så han hoppar ur, kastar ut nästa stridsvagnschef och hoppar själv in. De kör de tre hundra meterna ner till huvudvägen och så sätter de fart nerför backen mot själva byn. Britterna som stannat för en te paus överrumplas av stridsvagnen som kommer farande. Den skjuter på alla fordon den kan hitta och tar sig in i byn. Wittmann tvingas retirera när de stöter på en Sherman Firefly stridsvagn. Det är samma vanliga stridsvagn som de allierade använt hela tiden men Fireflyen har en kanon som kan skjuta söder Tigrarna, vilket den vanliga inte kan. Under reträtten får en brittisk kanon in en träff i tyskarnas sida och förstör drivanordningen. Besättningen överger sin stridsvagn och tar sig till fots tillbaka till fältet och de andra vagnarna. Senare på resan kunde vi läsa på ett museum att den brittiska framryckningen stoppades av lokala motanfall. Vilket motanfall sedan!

Brittiska sjunde stridsvagnsdivisionens anfall kom av sig och chansen att bryta igenom den tyska luckan gick om intet. Tyskarna försökte sig på ytterligare ett anfall senare under dagen men nu gick det inte att överraska britterna. Britterna förlorade knappt 30 fordon och över två hundra man, döda och skadade. Den största förlusten för britterna var dock att divisionens stridsmoral sjönk kraftigt. De ansvariga befälen byttes ut strax efteråt. För tyskarna som trots allt förlorade sex av sina värdefulla stridsvagnar var det stor framgång. De hade stoppat det brittiska genombrottet och vunnit en stor propaganda seger. Redan samma kväll berättade Wittmann i den tyska radion om framgångarna i Villers-Bocage. Han fick befordran och tilldelades Riddarkorset med eklöv och svärd. Tydligen ganska imponerande säger de som håller koll på medaljer och grejor. Knappt två månader senare stupade Wittmann när han körde in i ett bakhåll, när kanadensiska stridsvagnar sköt sönder hans stridsvagn.

Vi parkerade på huvudgatan och började med en varm macka på ett café. Sedan tog vi oss igenom huvudgatan uppför backen på vägen mot Caen. På toppen hittade vi lite monument och följde vi den väg som Wittmann kommit farande på så många år tidigare. Vi hittade till slut fältet där han startat ifrån. Det gick inte att se in på fältet för de tjocka häckarna, bocagen, var ordentligt planterade i vägen. Så hade vi fått se vad som hände och där det hände. Klockan hade tickat på och vi hade en bit kvar till hotellet. Vår vän i GPS världen talade om att det var långa köer på den naturliga stora vägen och drog iväg oss över allehanda tassemarken, fält, åkrar, skogar och frågan är om vi åkte över några ladugårdsbackar också. Vägen ville aldrig ta slut. Med det hade sina fördelar!

Fontenay-le-Pesnel

Vid vägen ser vi ett krigsmonument över den 49:th West riding division. Divisionen var inblandad i hårda strider från dagen D och en bit in i augusti. Divisionen har också ett minnesmärke i Boezinge i belgiska Flandern för de strider som den deltog i under första världskriget. Divisionen kallades för isbjörnarna, efter att ha ockuperat Island mellan 1940-42 och sedan kallades de tillbaka till England för att förbereda sig för operation Overlord. De landsattes i Normandie och kom precis till Villers-Bocage och striderna där. De var i högsta grad delaktiga i de fruktansvärda striderna för att erövra Caen i juli och augusti 1944. Ett av divisionens regementen förlorade 30 % av sina soldater under en dags strider. Kanske några ligger på den brittiska krigskyrkogården 200 meter ut bland åkrarna.

Vi parkerade lite på sidan av den lilla grusvägen och stannade kvar i bilen medan en bonde med sin enorma traktor och hela flaket fullt av nyskördad säd rullade förbi. Marken skakade när den tunga traktorn drog fram. Marken skakade säkert här också när britterna desperat försökte besegra tyskarna och nå fram och erövra Caen. Gravplatsen iordningställdes redan 1944 vilket indikerar att det är soldater från striderna söder om Caen som ligger begravda här. Det blir ännu tydligare när vi ser tyska gravar. Vi läste oss senare till att det är 59 tyskar, tolv av dessa kommer från pansarregementet Hitler Jugend, fem kanadensare och 456 britter ligger begravda här. Redan när vi läste på gravarna gjorde vi bedrövande upptäckter. De brittiskt vita stenarna, där skrivas soldatens ålder ut, var åldrarna mellan 20 och 29 år i huvudsak. De stupade i huvudsak i juni och juli 1944. Vi tyckte också att det var ovanligt många soldater från Durham light infantry. När vi senare läste på så var våra konstaterande mer eller mindre korrekta. Det är tre regementen som haft särskilt svåra förluster här, varav Durham är ett.

Regementet skapades 1881 när den brittiska armén genomförde en regementesreform. DLI som den kallades hade två bataljoner som kunde utökas vid behov. Regementet skickade totalt fyra bataljoner till Boerkriget, där den första var med i flera av de mest kända slagen. Under första världskriget ökades regementet till 42 bataljoner och de flesta skickades till västfronten. Totalt förlorade regementet ca 12 500 soldater, inklusive officerare. När andra världskriget bröt ut skapades 21 bataljoner av Durhamn Light Infantry. Bataljonerna spreds över världens krigsskådeplatser, Burma, Nordafrika, Grekiska övärlden, Italien och Västeuropa. Regementet deltog i landstigningen på stränderna den 6 juni och var med och avancerade in i Normandie. Olika bataljoner tillhörde 49:e (Isbjörnarna) och 50:e divisionerna som ingick den XXX:e kåren. De båda divisionerna stred i terrängen söder Caen för att ta sig förbi staden och omringa den så att tyskarna tvingades lämna ifrån sig de ruiner, som britterna bombat staden till. Tyskarna försvarade sig med starka divisioner med erfaret manskap. Den ena brittiska offensiven efter den andra sköts i sank. Trots det kunde britterna sakta ta sig framåt. Priset tittade vi ut över när vi gick in på kyrkogården. Solen hade lämnat sin höga position och var på väg att gå och lägga sig om några timmar så ljuset bildade långa skuggor mellan träden som omgav begravningsplatsen.

Alla soldater har inte namn på sina stenar. A Soldier, kan det stå på stenen. Ibland även ett regemente om det gått att tyda uniformens märken. Även här så finns det människor som inte glömt sina förfäder. Det fanns färska blommor på några gravar och med en liten hälsning. Vi tog en liten stund och funderade över vad vi såg innan vi var tvungna att ta oss vidare. Vi ville inte komma för sent till hotellet och lite mat i magen skulle heller inte skada. Det var en lång väg kvar att köra över alla små vägar för att slippa sitta i motorvägsköer. Till slut kunde vi hitta hotellet som låg i ett industriområde nån dryg halvmil utanför Bayeux. Det blev till att checka in och trots att det vara samma budget kedja som i Nantes så var detta ett mycket fräschare hotell. Släpade in alla våra väskor till vårt hem de kommande fyra nätterna och sedan pustade vi ut innan det var dags att leta upp en matvaruaffär. Där skaffade vi lite grejor som skulle hålla oss glada på kvällen och som skulle bli frukost till morgonen. En dag som skulle kunna bli den längsta dagen.