Paa tur i Noreg – Dag 3

”Pippivägen” i världsarvet Röros. Den gamla gruvstaden är ett fint exempel på gruvbrytning. Det var på denna gata som Pippi Långstrump skickade en stor snöboll mot tjuvarna som tagit hennes guldpengar.

Så lämnade vi Lillehammer tillsammans med en grupp japanska turister. De hade hyrt en lite större minibuss i Tyskland och bilade till Norge. Om de var på väg söderut eller norrut kunde vi inte räkna ut men vi visste att vi skulle åt höger, norrut! Ner till sjön och ut på den stora Europaleden. Det var vackert och vi kunde inte minnas att vi sett ett sådant här landskap innan. Det var återigen en bompeng och det med anledning av att vi passerade en längre tunnel, 3,9 km. Det var långt och den bör ha kostat en slant. Vi höll god fart norrut och passerade avfarten till Kvittfjäll där de olympiska alpina backarna låg. Planeringen var att resa mot Röros och då skulle vi ta av åt öster vid Ringebu Där finns också en stavkyrka.

Ringebu stavkyrka

Det är en av Norges största stavkyrkor och av att döma av det vi såg, en av de vackraste. Det ser ut som kyrkan är målad med tjära eller mycket mörkbrun färg. Det är vackert tillsammans med det röda tornet som sitter ovanpå kyrkan. De sommarfagra gröna omgivningarna och en blå himmel med de norska bergen i bakgrunden gav ett första intryck som smakade mera. Mycket mera. Den stavkyrka som vi ser idag byggdes ca 1220, när Norge var katolskt kristet. Vid senare utgrävningar har det konstaterats att kyrkan byggdes på grunden av en kyrka från 1100-talet. Det är beräknat att ungefär 1000 stavkyrkor byggdes vid den här tiden och idag finns det knappt 30 kvar. I Sverige finns en stavkyrka kvar i Hedared mellan Borås och Alingsås. Stavkyrkorna är väl omhändertagna då den kulturhistoriska vikten av dessa är välkänd. Namnet kommer från byggtekniken. Stavar eller som vi kanske skulle sagt idag, pålar restes rakt upp och ovanpå dessa las balkar. På så vis kunde man få ut den volym som behövdes för att få till en kyrka. Byggtekniken är förmodligen gammal och en gissning är att de gamla vikingahusen använde denna teknik. Stavarna i Ringebu är imponerande. Omkretsen är större än att det går att lägga armarna om den. Det var gigantiska träd som fälldes, kvistades, transporterades och restes för att få ihop en kyrka av den här storleken. Sedan står den i den branta sluttningen ner mot Gudbrandsdalen. En stock som kom i rullning, mejade ner allt i sin väg och hamnade i älven 50 meter längre ner, i höjdled. Interiören var minst lika vacker som exteriören. Vi gick och tittade på de vackra sniderierna, på trä i konstruktionerna som målats i harmoniska färger. Vi tittade på själva konstruktionen och på bänkarna och på ljuset som föll in. Med det vackra på näthinnan var det dags att åka vidare.

Vi hade en tanke att återvända till huvudleden och sedan svänga av i själva Ringebu. GPS:en valde en annan väg och det var bara att tacka och ta emot. Istället för att åka ner så åkte vi upp på sluttningen en bit till och på en liten väg, delvis asfalterad och delvis grusad, klängde bilen sig fast på bergssluttningen och vi fick en bedövande vacker utsikt över dalgången nedanför oss levererad rakt in i framrutan. Största problemet var att hålla sig på vägen, för någon skenande stock i form av en bil ingick inte i planerna. Så mycket hade vi läst på att vi visste att vi skulle klättra över berget för att nå vidare mot Röros som var första etappmålet för dagens resa.

 

Rondane Nationalpark

Visst fick den lilla motorn bekänna färg i stigningarna uppför. Det gick längre och längre uppför. Naturen började ändra form, sakta började barrskogen ge vika för en mindre vegetation av fjällbjörk för att slutligen bli nästan befriad från all vegetation över några decimeter. Vi hade kommit upp på kalfjället. Vägen slingrade sig längs kanten på nationalparken som öppnades 1962 och var Norges första Nationalpark. Vi kunde se fritidshus som norrmännen gillar och som de kan ta sin tillflykt till när de vill gå på tur, både sommar och vinter.

Vi stannade till och tittade på de enorma ytorna. Kikaren kom fram och långt bort i fjärran kunde vi se en karakteristisk topp, Högronden hette toppen som är 2115 m ö h, den tredje högsta toppen i området. Lavarna som klättrade längs bergen gav en mycket karakteristisk grön färg. Solen lyste och det var kallt. Det blev ett frosseri i njutning av utsikten och då har vi ändå de norska fjordarna kvar. Sakta började vägen falla av nedåt och det blev riktigt brant. 12 % påstod en skylt och det var läge att testa att köra i branta nedförsbackar. Det blev till att se upp med får som tyckte att vägen var en jämn och bra viloplats innan vi återigen kom ner under trädgränsen. Vid en T-korsning var vi tvungna att svänga höger mot Röros och därmed bort från Nationalparken. Fortsättningen blev inte mindre naturskön. Djupa branta raviner med stor barrskog som för glatta livet klängde sig fast i de branta sluttningarna. Älvar och sjöar som strömmade fram mellan blankpolerade stenar. Väg och järnväg som samsades med bondgårdar utspridda i dalgångar och på sluttningar och allt vatten som kom forsande från höjderna och rann i dalgångarna. WOW!

 

Tolga gamla bro

Norge är stort och vägarna är långa. Tolga heter en liten ort som ligger tre mil sydväst om Röros. Klockan hade passerat lunch sedan länge och här passade det bra att stanna till och laga till lunch. Det blev burkravioli som hastigt värmdes upp på ett trangiakök. Bron visade tydligt på flera saker. Dels hur lite plats det fanns i botten på dalarna och dels hur de möjligheter som funnit har utnyttjas. Från vägen var det några mindre serpentiner. Sedan kom brofästet som svängde tvärt 90 grader för att ta sig över älven. Brofästet fick inte plats rakt ut från bron. Om brofundamentet var byggt av stabil sten så var brobana byggd av plank. En kombination av två material som användes där de passade bäst. Färden fortsatte mot en av resans mest intressanta platser. På vägen dit blev vi bjudna på en syn som alltid är lika trevlig. En älgko och hennes kalv stod oberörda och betade fem meter från vägen!

 

Världsarvet Röros

En av resans planerade attraktioner var världsarvet gruvstaden Röros. Det var hit som vi äntligen hade kommit efter en lång och vacker resa från Lillehammer, mätta och belåtna. GPS:en navigerade in oss i hjärtat av gruvstaden, museet.

1644 började kopparbrytning i Röros i mellersta Norge. Koppar var en viktig metall och värdefull metall under 1600-talet. Det präglades mynt av kopparn, den änvändes till förhydning av fartygsskrov, det göts kanoner av metallen. Koppar var efter guld och järn den tredje metallen som människorna lärde sig att bruka, redan så tidigt som 9000 år f.kr. Kopparn är också formbar och renässansmänniskorna använde den till statyer. I Sverige fanns Falu koppargruva som tillsammans med Sala silvergruva gav rikedomen som betalade för den svenska stormaktstiden. Norge var en del av Danmark och kunde leverera den viktiga metallen till militären att använda i krigen mot Sverige.

Runt gruvbrytningen byggdes det ut en industri som tog hand om malmen och utvann metallerna ur den. Detta var energikrävande, dels att elda i berget för att spräcka den och dels för att värma upp ugnarna för att smälta malmen. Sedan behövdes det kraft att ta upp malmen ur gruvorna och se till att grundvattnet kunde pumpas upp så att arbetarna inte drunknade i de trånga och mörka orterna. Till detta krävdes arbetskraft och mitt ute i obygden så drog den nya staden till sig människor som ville arbeta och för dessa skulle det organiseras bostäder och mat. En hel stad bildades runt brytningen. En stad i sin tidsanda med små och låga stugor för att spara på material och uppvärmning, längs trånga gränder.

Ekonomisk krigföring är inget nytt. 1678 kom svenska trupper marscherande under det skånska kriget och brände och förstörde staden. Den fick senare lämnas tillbaka till norrmännen som byggde upp den igen i samma stil. Brytningen skulle komma att pågå till 1977 när gruvan lades ner. Motiveringen till Röros som världsarv är att det är en tidig industrianläggning som etablerats i ett väglöst, lång bort liggande landskap som anpassat sig till det hårda klimatet där det ligger. Helheten gör att Röros är unikt och värt att bevara. För bevarat är det. Bilen trasslar sig igenom de trånga gatorna upp på gårdstunet där det finns parkering för sådana som oss, turister. Bilen parkeras och i den mörkbruna träbyggnaden, från 1960-talet, återuppbyggt efter en brand, så gick vi in och orienterade oss. Steg 1, betala för en biljett, steg 2, ta sig ner i museet längs den ojämna trappan. Där började vi med att titta på nationaldräkterna som fanns på utställning, Dessa dräkter är viktiga i Norge och tas på ett helt annat allvar är i Sverige där den kanske kommer fram till midsommar. Här är det mycket viktigare. Sedan var det dags för gruvbrytningen. Ytterligare en trappa ner kom vi in i rummen där det byggts upp modeller från de olika skedena i bergshanteringen. Det fanns betongblock som huggits ut för att visa gruvgångar och i dessa hade det dragits in belysning och dockor hade placerats ut för att vi hur det såg ut under jorden. Andra modeller visade hur kraft producerades, utan el, och transporterades långa väger till gruvorna. Christofer Polhem hade en variant på stånggångar och här i Röros såg kraftöverföringen ganska lika ut. Allt byggt av trä. Det gick åt mycket virke till byggnader och bränsle.

I den sista hallen visades det hur det gick till att producera koppar. Det fanns en ugn och det gjorde lite gjutningar inför publik. Utställningen gav ett bestående intryck. Efter produktionen var det dags att titta på staden. Det var här i Röros som vinterscenerna till Pippi Långstrump spelades in. Under parollen, det är nu vi är här så letade vi oss genom gränderna och de små husen, som fortfarande bebos, till den gatstump som heter Slaggvägen men kallas för Pippivägen. Museet äger de sista husen på gatan och där satt de guider och berättade om husens historia. Anledningen till att det kallas för Slaggvägen är att den går rakt upp i slagghögarna. Där uppe på toppen stod Pippi när Dunder Karlsson och Blom kom och visade henne att de tagit hennes guldpengar. Pippi gjorde en snöboll av stor snögubbe storlek och uppifrån slagghögen rullade hon ner den för gatan. Tjuvarna fick all snö över sig och Pippi kom och tog tillbaka sin kappsäck med pengar igen.

Upp på slagghögarna och beundra utsikten över det vackra fjällandskapet. Promenera runt och titta på de olika produktionsanläggningarna. Över ån och titta på hur vattenkraft användes. Hela stan ger ett gammalt intryck, antingen för att den är gammal eller för att det används tjära eller brunfärg för att skydda trät och det i sig ger ett mycket gammalt intryck. Vi hade nått fram till parkeringen och i det tilltagande duggregnet lastades turistens alla tillbehör in i bilen och trötta kroppar placerade i sätena för det var tid att fara vidare mot nästa ställe i Norge.

 

Resan mot Trondheim

Det var två timmar kvar och det var lång väg att köra. Samma typ av vägar som vi kört på hela dagen och samma dramatiska landskap på vägen ner mot kusten. Sträckan tog över två timmar. Klockan var efter sex på kvällen efter över nio timmar på resande fot. Med tanke på allt som hänt så var den ganska händelselös, men lika vacker och intressant.

Paa tur i Noreg – Dag 1 – Steneheds gravfält – Blå-gröna vägen – Olsborg – Naverstads gravfält – Älgafallet – Fredrikstens fästning – Höytorps Fästning – Eidsvoll – Eidsvolls Jernverk

Paa tur i Noreg – Dag 2 – Gjövik – Hakonshallen och olympiskt OS guld – Norges Olympiska museum – LIllehammer

Paa tur i Noreg – Dag 3 – Ringebu stavkyrka – Rondane nationalpark – Tolga gamla bro – Världsarvet Röros – Resan mot Trondheim

Paa tur i Noreg – Dag 4 – Nidarosdomen – Biskopsgården – Slaget på Kalvskinnet – Den gamla bron – Cykelbanan – Kristianstens fästning – Trondheim

Paa tur i Noreg – Dag 5 – Slaget vid Rastaklev – Kvalviks fortet – Kristiansund – Atlanterhavsvägen – Båttur på fjorden – Ålesund

Paa tur i Noreg – Dag 6 – Åndalsnes – Trollstigen – Geiranger – Jotunheimen – Urnes stavkyrka

Paa tur i Noreg – Dag 7 – Sognefjorden – Slaget vid Fimreite – Resa längs fjorden – Balderssteinen – Höyanger – Björn Vest i Matre

Paa tur i Noreg – Dag 8 – Fiskmarknaden – Hakonhallen igen – Bryggans museum – Världsarvet Bryggan – Linbanan Flöyen – Bergen

Paa tur i Noreg – Dag 9 – Turistvägen längs Hardangerfjorden – Turistvägen över Hardangervidda – Världsarvet Rjukan – Vattenkraftverket i Vermork – Sabotaget mot tungvattnet – D/S Amonia

Paa tur i Noreg – Dag 10 – Heddals stavkyrka – Notodden – Kaupang eller Skiringssal – Oscarsborgs fästning