Blixtvisit i huvudstaden – Dag 2

Raoul Wallenberg har en särskild plats vid Nyborplan. Han har också en särskild plats i den svenska historien.

Junibacken

Vaknade på denna kalla marsmorgon. Gjorde oss i ordning för frukost och tog för oss av den rikligt uppdukade buffén. Dags att ge oss ut på det första av dagens kulturella evenemang. Genom att leta reda på vilka färdmedel som behövdes för att nå målet så tog vi först T-banan från Brommaplan till T-centralen. Tunnelbanan började byggas ut redan på 1930-talet med en tunnel under Södermalm. Det var efter Andra världskriget som byggandet tog fart. Linjer byggdes ut i olika vädersträck och med jämna mellanrum byggdes nya stadsdelar. Den del av tunnelbanan som vi åkte stod klar 1952 och gick till Vällingby. Fem år senare invigdes T-centralen.

Utbyggnaden har fortsatt under årens lopp och så sent som 2012 beslutades att göra en studie om att dra en tunnelbanelinje till Nacka. T-banan nyttjas av nära 310 miljoner passagerare varje år och denna dag även av tre från staden i väster. Det är tragiskt för Göteborg att staden inte byggde en tunnelbana på 1930-talet när de första planerna kom eller på 1950–60-talen när staten betalade för utbyggd tunnelbana. Det är bara att beklaga och konstatera att de som motsatte sig utvecklingen av detta transportmedel har ställt till med stora bekymmer för dagens moderna göteborgare. Västlänken är små och dyra plåster på såren för en missad chans.

Det blev byta på T-centralen och vid Sergels torg tog vi bussen till Djurgårdsbron. Det var tidigt på morgonen men bussen var full med folk, stora och små, och alla var det på väg till samma ställe som oss; Junibacken. En kort promenad ut på Djurgården, luktande på tinande hundbajs, nådde vi det gula huset vid vattnet. Kön var lång så det var bara ställa sig och vänta. Sommaren 1996 invigdes huset som uppkallats efter Astrid Lindgrens sagofigur Madicken. Hon bodde med sin syster och föräldrar på just Junibacken. Det är lätt att det blir ett Astrid Lindgren museum men Astrid själv ville bara vara med om andra kreatörer och sagoförfattare var med. Det var därför som vi kunde se utställningen och leklandet med Jan Lööf och hans skrothandlare. Vår medhavda expert på åtta var nog i äldsta laget, men det var svårt att se barnen mellan alla föräldrar som var där som vakter. Skrotupplaget och Villa Villekulla lektes av på någon timme. Den tredje avdelningen var Sagotåget i Astrid Lindgrens sagovärld. Det var en av Astrids sista uppgifter i livet att skriva texterna till de miljöer som Sagotåget passerade. Hon läste själv in texterna på band. För min generation som är van att höra en glad och rapp Astrid läsa sina egna sagor var det ett plågsamt konstaterade att hon blivit riktigt gammal när texterna lästes in, det hördes. Efter ett par timmar var det dags att lämna Djurgården och ta sig in mot city för en matbit.

Norrmalmstorg

Så hamnade vi på Norrmalmstorg. Torget fick sitt namn 1853 i samband med att området fylldes ut och Nybroviken fick sin nuvarande kontur. Torget låg innan vid en hamn och fungerade som upplag därav det gamla namnet Packaretorget. Området längst in i Nybroviken är annars känd från tiden före Stockholms grundande då byn Ekeby låg någonstans här och handlade livligt med omvärlden. Norrmalmstorg är en fin företags adress och den statliga Kreditbanken hade sitt huvudkontor i hörnet mot Berzelipark. Det var här som Janne Olsson en augustidag 1973 gjorde ett rån som gick snett. Han tog personalen som gisslan och krävde att få sällskap av Clark Olofsson. Polisen lyckads komma snabbt på platsen och sedan låste rånaren, med gisslan in sig i valvet. Efter sex dagar så fick gisslandramat ett lyckligt slut. Minns så väl att det var första nyheten på Rapport sändningen om det inte var för att Gustav VI Adolf som hastigt insjuknat. Han dog den 15 september samma år. Mitt under slutspurten för riksdagsvalet. Det var bara några få steg till nästa attraktion.

Hallwylska palatset

Om förmiddagen var i den yngre generationens smak så var det de äldres intressen som inledde eftremiddagen. Hallwylska palatset byggdes på uppdrag av makarna Hallwyl 1893-1898. Han var av schweiziskt ursprung och hon var född av tysktalande föräldrar i Stockholm. Wilhelmina börjad redan som ung att samla på saker och fick med tiden en diger kollektion. När makarna beslutade att bygga huset på Hamngatan i Stockholm var det delvis för att få plats med sin fina samling.

Så vandrade vi in i denna stenbyggnad som först verkade vara en mindre kopia av några av alla de läroverk som finns i landet. Den kalla stenkänslan förstärkte intrycket. Entrépengen löstes men vi valde att inte ta en guidad tur som kostade lite mer. Vi tog en promenad på egen hand guidade av den digitala bandspelarens budskap. En trappa upp fanns matsalen och lilla och stora sällskapsrummet. Det senare en mindre kopia av de salar vi såg på Drottningholm dagen innan. Det fanns mycket att se på och med tanke på att huset byggdes från början för att vara en bostad och ett museum så fungerade det väl. Tyvärr visade det sig att vissa delar av huset endast visades i guiders sällskap så vi missade därför köket och biblioteket vilket skulle varit intressant. Konstigt upplägg egentligen att betala för ett Stockholmskort, med inträde till alla museum, och så gäller det bara valda delar av utställningarna. Det gäller att som konsument läsa det finstilta och det missade vi denna gång. Visst var det mycket vackert att titta på och nog märktes det att det var byggt som ett levande museum. På översta våningen fanns herrskapets gemak och där hade anordnats en utställning om det intima, det som man inte talade om runt förra sekelskiftet. Det som fanns innanför underkläderna.

Makarna Hallwyl beslutade sig tidigt att donera huset och innehållet till staten som museum och gjorde så genom ett testamente 1920. Året efter dog Walther och Wilhelmina levde kvar och passade på att katalogisera alla objekt i samlingarna. Hon dog 1930 och huset kunde 1938 öppna sim museum för allmänheten, i livrustkammarens regi. Alla avspärrningar och tanken bakom museet gjordes redan av fru Hallwyl innan hon dog. Ut i solen igen och en kort promenad till Nybroplan.

Nybroplan

Fick sitt namn så sent som 1936 och är den plats där Birger Jarlsgatan möter, Strandvägen, Hamngatan och Nybrogatan. Här ligger Kungliga Dramatiska Teatern och Berzelii park med Berns Salonger. Här finns en byst av en av Sveriges skickligaste ingenjörer, John Ericsson.

John Ericsson

Där finns en byst av John Ericsson. John var äldre bror till Nils Ericsson, men känd som ingenjören som byggde Sveriges järnvägar och gett namn åt Nils Ericsson Terminalen i Göteborg. John och Nils kom från Långbanshyttan i Värmland och deras vägar skildes tidigt åt. John konstruerade en ångmotor och ställde upp i en tävling med sitt lok the Novelty, Han var snabbast under flera dagars tävling men på den sista tävlingsdagen gick ångpannan sönder och George Stevensson och hans lok the Rocket vann tävlingen, och resten är som vi säger historia. Ericsson räknas som en av uppfinnarna av propellern och han fortsatte till USA. Han blev nästan nationalhjälte efter slaget vid Hampton Roads. Hans båt, Monitor, lyckades inte slå sydstaternas Merrimack men blev å andra sidan inte slagen, vilket var en stor framgång.

Raul Wallenbergs torg

En bit av Nybroplan heter numera Raul Wallenbergs torg. 2001 invigdes torget och ett monument över minnet av den svenske diplomaten som i andra världskriget slutskede arbetade i Budapest med att rädda judar undan förintelsen. För detta fick han plikta med sitt eget liv när Röda armén i januari 1945 återtog Budapest från nazisterna. Hans försvinnande och det frostiga förhållandet till Sovjetunionen under det Kalla kriget gjorde att fallet låg som en ständigt återkommande stötesten i relationerna mellan länderna, där Sverige vägrade acceptera det sovjetiska svaret. Långt in på 1980-talet eftersöktes han i olika gulagläger efter mer eller mindre trovärdiga tips från före detta lägerfångar. Finner det svårt att tro att Sovjetunionen ljög om vad som skett och det får i min värld bli slutet på den historien.

Polismuseet

Det blev en ny buss ut på Ladugårdsgärde. Passerade Berwaldhallen och USA:s ambassad i diplomatstaden, som nästan verkade större än det svenska regeringshögkvarteret Rosenbad.

Det tog inte många minuter att komma till ett kluster av museum som ligger vid Djurgårdsbrunnskanalen. Sjöhistoriska, Riksidrottsmuseet, Tekniska museet och så Polismuseet. Det var med stora förväntningar som entrédörren öppnades. Hade hört historierna om det hemliga polismuseet där alla brottsattiraljerna förvarades i uppbyggda montrar över brott i den svenska kriminalhistorien, Yngsjömordet, Norrmalmstorgsdramat, Salaligan och vad mer det nu kan vara. Förväntningarna var att polisen skulle visa upp sina fordon genom tiderna, Porsche, Plymouth och så vidare. Det blev till att bli mer än grundligt besviken. Vid en noggrannare genomgång av museet så visade det sig vara en utställning för barn och ungdomar om polisens arbete, dvs ren propaganda för en polis som idag inte klarar av de uppgifter som den är ålagd att göra. De gånger under de senaste åren som det funnits anledning att ha med ordningsmakten att göra så har det varit mer förnedrande att som brottsoffer tvingats möta polisen och deras konsekventa attityd, skriv en anmälan, lägg ner åtalet i brist på bevis och konstatera att det är ytterligare ett fall som är löst. Kommer i alla fall att tänka mig för både en och två gånger innan polisen får någon mer hjälp. Kanske dags för privata initiativ på den fronten. Glömde att den allt mer floreranden väktarmarknaden är för polisen inte har resurser att upprätthålla ordning på allmänna platser utan är mer inriktad på att skriva fakturor till idrottsbolag som vill tjäna pengar på att samla huliganer på ett och samma ställe.

Utställning på museet kunde jag klara mig utan. Behållningen var att det fanns ett fiktivt brott för barnen att lösa och dottern var med på noterna. Hennes orubbliga sätt att hävda att personalen var inblandad som brottslingar trots deras envisa förnekande var en uppvisning i ett självförtroende som bådar gott för en åtta-årig tjej och illa för pappa som ska tampas med henne i andra frågor. Polismuseet – spara din energi till annat! Åter färd till hotellet.

Orminge

Vi hade blivit hembjudna till en bekant på påskmiddag på kvällen. Knappt hann vi ladda om innan det var dags att ta fordonet och ge sig ut på vägarna. Söderut över Essingeleden och sedan österut genom de nya tunnlarna under Hammarby, det som kallas söderlänken. Det var riktigt stora tunnlar, breda och väl tilltagna. De var dessutom långa. Vid Årsta gick vi ner under jorden och kom ut i Nacka. Orminge är en stadsdel i kommundelen Boo i Nacka kommun. Området domineras av miljonprogrammets framfart med tvåvåningshus i naken betong byggda efter dåtidens principer att vi går vid husen, tar in bilen vid vissa punkter och tar oss via matar vägar ut till matarleder. Ett praktexempel på 1970-talets stadsplanering som i grund och botten är riktigt sund men lite lagom tråkig.

Det blev en trevlig kväll och alltför sent återvände vi till hotellet. Lillan somnade i bilen och tur var väl det för hon borde ha sovit för flera timmar sedan. En lapsus som skulle få återverkningar dagen efter.