Strandhugg runt Mälaren – Dag 5

Förväntningarna på Birka var stora. De infriades inte. Det regnade för mycket. Ansgars korset på Björkö visar var Birka låg.

Trots att det var semester tvingade den lilla klockans ilskna tjutande oss från sängens varma och gosiga täcke. Sakta skakade vi liv i de gamla knotorna. Det var till att sätta lite fart, vi hade en tid att passa. Morgonbestyren klarades av om inte ett huj så i alla fall raskt och med två minuters marginal var vi redo att resa till Mariefred. Den resan gick fortare än beräknat så det vi hade god marginal när vi parkerade bilen i hamnen. Paraplyerna plockades fram för att skydda oss mot ett tungt och envetet sommarregn. M/S Evert Taube låg vid kajen och vi äntrade ombord, det var dags att börja sjöresan till sommarens höjdpunkt.

Birka

1993 fördes Birka och Hovmansgården på Adelsö upp på UNESCOS världsarvslista. Birka anses vara Sveriges första stad. Den första staden kallas för vikingastad eftersom den var aktiv under vikingatiden i svensk historia. UNESCOS motivering löd: ”Området som omfattar Birka och Hovgården är ett exceptionellt välbevarat vittnesbörd om de omfattande handelsförbindelser som vikingarna etablerade under två århundraden och som vittnar om en anmärkningsvärd ekonomisk och politisk expansion. Birka är ett unikt, komplett och oförstört exempel på en vikingatida handelsstad från tiden 700 – 900 e. Kr.” Genom utgrävningarna 1990-95 under ledning av Björn Ambrosiani har mycket intressanta fakta kommit fram och förståelsen om vad som skett på Björkö i Mälaren ökat. Nästa utgrävning kommer om kanske 30-50 år, för att vänta på mer kunskap och bättre metoder att undersöka det som finns i marken. Vi satte oss i båtens salong och handlade var sin kopp med varmt te. Det regnade och blåste men trots det hade närmare 30 personer betalt avgiften för att resa till Birka. Ombord på båten hade Birka, eller båtbolaget, eller Riksantikvarieämbetet placerat en guide. Eller skulle han bara ut till Birka? I alla fall så fick vi en guidning på båten som var mycket intressant. Han var kunnig, och intresserad av sitt ämne och hade det lilla extra som en duktig berättare har. Det var en njutning att lyssna till hans kunskaper. Han berättade om runstenar och två av de främsta runstenarna i Sverige är dels Rökstenen i Östergötland och dels en av stenarna som stod utanför Gripsholm, som vi besökte för ett par dagar sedan.

Det var samma guide som skulle ta den första guidningen på Birka, direkt efter ankomsten och vi hängde på. Regnet hade tilltagit och paraplyerna vinklades i 45 grader för att skydda både mot regn och vind. Det var nästan som att vara på Västkusten men det var inte riktigt samma elaka vind som där. Blötare och blötare blev vi för varje stopp som gjordes ibland gravhögarna och vid svarta jorden där själva staden Birka legat. Det var knappt det gick att se under paraplyet och till slut så blåste det också sönder. Det var en blöt och tapper skara som var med still sista stationen, den gamla porten in till borgen, dit människorna i Birka kunde ta sin tillflykt vid orostider. Där huserade också kungens hird, en tungt beväpnad styrka om ca 40 man. Tillsammans med kungens livvakt på Adelsö en kort båtresa över Mälaren så var det 60 krigare. En styrka att räkna med.

Guiden slog fast att Birka var en av fyra vikingatida städer. Städerna innebar att människorna inte levde av jordbruk utan av andra saker. Hedeby, Ribe i Danmark och Kaupang i Norge. Frågan var tvungen att ställas; Var kommer Uppåkra in i detta? Uppåkra var, förklarade guiden en samlings- och handelsplats men ingen stad. Det är nu som vår guide kommer med en för mig ny förklaring varför Birka tappar som stad och ersätts av Sigtuna. De förklaringar som hörts tidigare är landhöjningen och ändrade handelsmönster i dagens Ryssland. Guiden påpekade att hans förklaring inte kan beläggas ordentligt, men det är en teori. Det blir en maktkamp i Sveariket och utmanaren till kung Erik Segersäll, hans brorson, Styrbjörn Starke, åker till Danmark för att hämta stöd och krigare i sin ambition att ta kungatronen i Uppsala. När de på väg till Uppsala passerar de Birka och som guiden sa, det är ingen mening att ha 60 fientliga elitsoldater i ryggen. Han menade på att hirden anfölls och nedkämpades av den danska flottan. Som bevis anförde han att de hittat pilspetsar som stack ner i jorden, ett tecken på strid. Danskarna och Styrbjörn fortsatte till Fyrisvallarna utanför Uppsala där de mötte kung Erik i ett slag på 980-talet, som de förlorade. Erik som antog kristendomen som sin religion valde att flytta staden från den hedniska Birka till den nya kristna staden Sigtuna. Detta skulle i så fall vara en direkt parallell till Uppåkra i Skåne som i stort sett övergavs över en natt och folket flyttade från den hedniska kultplatsen till den nya staden Lund en mil bort där kyrkan och kungen lierat sig och börjat bygga en ny stad. Med tanke på de många kyrkorna i Sigtuna så är det inte en dålig förklaring till vad som kan ha hänt.

Guiden lämnade oss och sprang tillbaka i det envetna regnet för att hinna med nästa tur och guida. Det är nu vi är här, och vi klättrade igenom den gamla porten och i borgen. Rakt fram såg vi Ansgars monumentet och det var dit vi siktade även om det var svårt att se något bakom paraplyet. Vi kom inte ända upp till toppen. De kala gråa klipporna var för hala i regent och det var bättre att backa hem än att riskera att ramla och bryta sig fördärvad. Monumentet är välkänt och kallas för Ansgars monumentet, till ära för Nordens apostel. Guiden hade lite andra förklaringar till Ansgars närvaro i Birka. Kungen ville ha en kristen representant för att blidka sina kristna handelskontakter. Ansgars mission var aldrig att kristna Birka eller Sverige utan att ge tröst och stöd åt de handelsmän som var kristna och besökte Birka. Det skulle dröja till ca 1000-talets slut innan det vi i dag kallar Sverige ansågs som kristnat.

Regnet piskade på bra. Paraplyet blåste sönder igen, skorna var genomvåta och jeansen vägde minst ett par tre kilo för mycket runt benen. Det var dags att retirera in under ett tak. Vi tog oss ut genom hålet i muren, traskade över gravkullarna och ner mot hamnen och museet som erbjöd både värme och regnskydd. Vi hade medvetet valt en mulen dag på Birka för att slippa att traska omkring i 25 gradig värme. Att det var mulet var rätt men regnet var mycket fel, just idag. Matsäcken plockades fram och intogs under museets stora entrétak där bord och stolar ställts upp till skydd mot regn och sol. Det började ljusna i väster under tiden som vi satt och åt och regnet började sakta avta. Det blev en tur ner till den rekonstruerade byn och hamnen. Lite märkligt var det och se riktiga och fullstora vikingafartyg ligga där i den gröna vassen guppande på Mälarens vatten. Fartygen var svarta av tjära och det blev en speciell kontrast.

Det lilla museet fick sig en genomgång. Guiden var nu inne och guidade som en extra föreställning eftersom det regnade så mycket, snacka om service och intresse. Strax innan guidningen var klar ringde telefonen. Kommer om två minuter sa han och avslutade turen och gick i väg till barnens runskola. Museet är litet, det finns inte mycket fynd från Birka, framför allt inte skatterna som finns på historiska museet i Stockholm. Orsaken är enkel, brandrisken och inbrottsriken från september till maj när arkeologerna överger ön är uppenbar. Trots sin litenhet så är det en mycket fin utställning som vi får se. Det har byggts ett flertal olika modeller av olika delar av nordbornas liv under vikingatid. Guiden uttrycket sig så här; Vikingarna är ett dansband. För att förtydliga sig ytterligare var vikingarna ingen etnisk grupp, den etniska gruppen var nordbor. Vikingar var ett yrke som kanske 5 % av befolkningen hade. Han berättade vidare att utländska besökare frågar om vilka som kom och ersatte vikingarna eftersom de bara försvinner ur historien. Svaret är enkelt nordborna som alltid har bott här. En av modellerna visade en båt som gjorts efter modell av en av de fartyg som finns på museet i Roskilde. Guiden lyfte fram en annan intressant aspekt på vikingatiden. En jämförelse med andra delar av Europa där människor bodde i stenhus och hade gjort det länge. Vi behövde inte bygga i sten för vi hade så mycket trä. Trä är varmare att bo i än stenhus så varför bygga med något som var dyrare och sämre? I stället var vi världsledande på navigation och tillverkning av smycken – det var vi i norden bra på. Dagen på Birka började lida mot sitt slut. Regnet hade gjort besökt till ett litet antiklimax och det måste nog till en resa till ganska snart för att se mer av det som finns i terrängen. Regnet hade nästa upphört när vi masade oss ner till bryggan för att ta båten tillbaka till Mariefred.

Väl framme var vi fortfarande blöta men inte trötta på mer upplevelser. Det blev en resa till Åkers styckebruk.

Åkers styckebruk

Det finns saker som kommer som en överraskning och besöket på hembygdsmuseet i Åkers styckebruk var en. Det var mycket lärorikt på många sätt. Det som mest gjorde intryck var i vilken omfattning bergshantering förekommit i Sörmland, det som alltid uppfattats som jordbruksland. Den fördomen kom på skam. Det var hertig Karl, son till Gustav Vasa som i sitt hertigdöme såg till att starta upp bergshantering och Södermanland ingick i hans domäner. Närheten till Stockholm har säkert spelat in.

Det var mycket riktigt Karl IX som anlade styckebruket, kanongjuteriet, i den gamla kyrkbyn. 1588 började bruket leverera kanoner och verksamheten höll på i nästan 300 år. Orten levde upp kring industrin. Malmen kom från den närbelägna Skottvångs gruva eller andra Sörmlandsgruvor som Älgsjöbacken och Bredsjönäs. I mitten på 1700-talet köptes bruket av tyska invandrare som utvecklade gjutjärnsprodukterna ytterligare, bl.a. infördes den kända Åkersplogen. Produkterna utvecklades ytterligare och idag finns det ett modernt fungerande internationellt exportföretag i de gamla brukslokalerna. Åkers Sweden. 350 anställda och 85 % går på export. Företaget tillverkar valsar till kallvalsning av plåt, bilplåt och fartygsplåt bl.a.

Det lilla museets problem är parkeringen, det fanns ingenstans att göra sig av med fordonet. Tillslut fick bilen ställas upp på halva vägen och halva gräsmattan. I det gamla sädesmagasinet hade det gjorts i ordning utställningar med gamla saker och fotografier. Fotona mer för Åkersborna än för turister. Vi började på andra våning där en TV visade en film om brukets historia på ca tio minuter och den är värd att titta på. Föredömligt kort och informativ. Andra våningen var annars mest för de inbitna lokalpatrioterna men det fanns två hockeytröjor upphängda i taket på transatlantiskt maner. Kjell Svensson, Södertäljes och Tre Kronors duktige målvakt kom ursprungligen från Åkers styckebruk och det är klart att hans OS tröjor ska hänga i taket på ett hembygdsmuseum. På entrévåningen finns mycket av företagets produktion genom åren, kanonerna, mallar och provgjutningar till Riddarholmskyrkans torn i Stockholm. Där fanns köksredskap, valsar, plogar, ledningsrör, ja allt som styckebruket tillverkat under sin 425 år som tillverkningsindustri.

En modell som jag fann mycket intressant var hur man borrade en kanon. Tidigt hade eldröret gjutits i ett stycke med något som skulle tas bort för att eldröret skulle fungera. Det var svårt och omständigt att först ha en stör och sedan linda hampa rep runt stören, dels så att den blev rak och dels så att det blev jämn. Materialet skulle slutligen även hålla för det varma järnet vid gjutningen. Det kom order på att gjuta kanonröret i ett stycke och sedan borra eldröret i efterhand. Något som verkade mycket svårt, men modellen var mycket pedagogisk, så gick det till. I den fuktiga källaren fann vi ytterligare verktyg och grejer som använts vid produktionen. En stensamling för att visa på olika mineraler. Kanske var utställningen klar, kanske inte, men det var intressant att titta på vad de hade i sina samlingar. Saker som var så nära vardagen för en gammal bruksort. När vi kommit iväg igen kunde vi se hur bruksmiljön anpassat väldigt lite till den moderna tiden. Bilarna har kommit till och en och annan modern gatlampa men annars så finns uppdelningen där och det går att tydligt se var arbetarbostäderna finns och vad som hörde till vad. Det var ett fint besök, inte bara på ett museum utan även i ett gammaldags brukssamhälle i en modern tid.

Skottvångs gruva

Klockan hade inte snurrat så många varv än och det påträngande regnet hade taget en kaffepaus eller något. Det stod skyltar till Skottvångs gruva och eftersom vi hört talas om denna ort så passade vi på att göra den dryga milen långa resan genom trollik sörmländsk tallmoskog. Vägen slingrade sig fram och det enklaste sättet att njuta av färden var att släppa förbi de lokala infödingarna som kände vägen och hade bråttom, vi njöt av vägen och skogen.

Skottvångsgruva var mer än vad det gick att tro. Mitt ute i den sörmländska skogen fanns en gammal gruva, en kanon från Åkers styckebruk, en stockborr, en restaurang och ett aktivitetscenter. Några timmar senare var det grillkväll på restaurangen och något hundra tal meter från parkeringen höll några farbröder på att förbereda en kolmila. På något sätt måste de komma fram bränsle till masugnen i Åkers styckebruk. Skottvångsgruva finns i skriftliga källor sedan 1500-talet men troligtvis har brytning skett sedan medeltiden. Malmen bestod av ca 50 % järnmalm och nästan hela produktionen transporterades till Åkers styckebruk. Det har funnits en smalspårig järnväg den dryga milen mellan gruva och masugn. Runt om går det att se spåren av gruvbrytningen som höll på fram till 1920-talet och verksamheten upphörde inte förrän på 1940-talet då de sista transporterna gick härifrån. Vi nöjde oss med Ettans gruvgång men runt om finns spår efter fler gruvhål. Dagens längd började ta ut sin rätt och det var dags att tänka på återfärden och se till att vi fick lite mat i oss. Vi körde inte tillbaka utan fortsatte framåt, utan att veta var vi skulle hamna. Sörmland är stort men inte större än att alla små vägar leder till en större väg som leder till en ännu större väg där det finns skyltar. Vi körde genom skogen och kom ut på slättlandet igen och det var så vackert nu när regnet gett sig av och solen började titta fram. Sankt började det sjunka in att Sörmland är väldigt vackert landskap. Det blev ytterligare en av alla dessa underbara sommarkvällar.