Ekvatorpassagen – Dag 9

I augusti 1998 sprängdes den amerikanska ambassaden i Nairobi. Den låg på denna plats som nu är en minnespark. Den ligger mitt i centrala staden och det kostsamt för kenyanerna.

Sakta morgon som vanligt på södra halvklotet. Såg faktiskt på sista av snittet av Hell´s Kitchen på youtube en vecka efter att programmet sänts. Av de två som var i final, vann den som jag trodde mest på men å andra sidan tyckte jag inte nån av dem skulle vara i final. Idag skulle det bli lite annat att göra än att bara sitta ”hemma”. Det är inte fel att bara vila lite på semestern. Halv 10 var vi klara för att åka till stan, centrala Nairobi. Vem vill åka till stan frågade våra vänner, dit åker man ju bara om man jobbar där. Jo vi gör det. Idag är det shoppingdag. Gick ut till gatan och väntade, i knappt 30 sekunder så kommer en buss farande. Upp med fingret och vi får åka med. Matatus, minibussar som i Sverige tar nio personer inklusive förare tar här 14 passagerare plus förare och konduktör. De dominerade totalt trafiken har ersatts med en har mer ersatts av små bussar med plats för ca 40 passagerare. Det var en sådan buss som vi hoppade på för att få lite lokal färg på vår resa. Ca 8 kr för en resa på ca 8 km för två personer. De är något för Västtrafik att fundera över! Det var lite mer disciplin nu på bussarna. Säkerhetsbälten fanns det men de användes inte. Tidigare kunde det vara överfullt men nu var det en sittplats per passagerare. Via körde via trafikstockningen på Ngong Rd, som denna lördag faktisk var framkomlig. Via Kilimai Ring Rd till Yaya och vidare Ardwing Krodek till Valley Road. Sista utförsbacken ner mot Uhuru Park gick undan och så var vi framme vid GPO, General Post Office, där klev vi av.

Uhuru

Uhuru Kenyatta är landets president. Om honom har vi berättat tidigare. Uhuru är yngste sonen till Mzee Jomo Kenyatta, Kenyas landsfader. Han var ledaren som tog Kenya ur kolonialismen och in i självständigheten. Uhuru är det swahiliska ordet för frihet och det blev också namnet på den yngste sonen. Uhuru park ligger längs Uhuru highway och är genomfartsleden som delar centrala Nairobi. Parken är stor och används till mycket. För mindre än en månad sedan användes den till protestaktioner mot den sittande presidenten. Det befarades kravaller. Dessa uteblev men det krävdes en massiv insats av säkerhetsstyrkor som blockerade vägarna till presidentpalatset. På söndagarna är det platsen för många gudstjänster och som turist kunde man förr i världen kanske inte gå omkring i parken hur som helst. Det skulle man inte i centrala stan heller. Vi fortsatte vår promenad längs Kenyatta avenue. Målet för dagens övningar var Bishara street. Namnet blir översatt till svenska affärer och det är här som Nairobis indiska köpmän har ett av sina starka fästen. Det var bekanta affärer som vi passerade och så gick vi in i den första. Hade en lista över saker som vi var intresserade av. Vi hittade dessa till priser som är mera överens med plånbokens önskan om att var välfylld. Priserna var hör och häpna, fasta och det gick inte att pruta. Dock de var kanske 1/3 av vad vi sett tidigare på turistfällorna. Vi plockade ner i våra påsar det som fanns på listan. Juvelen i kronan var en trägiraff. Den fick vi till ett löjligt bra pris. Vi har letat under en veckas tid och inte hittat något som verkar lovande förrän nu. Vi mätte och mätte och så kom det mycket frestade erbjudandet och det blev till att slå till. Går den nu inte ner i resväskan så får vi antingen lämna den i Kenya eller hitta på något. Misstänker att anledningen till att vi fick den så billigt var att det är svårt att bli av med dem. Marknaden för träskulpturer är mättad. Ägaren blev av med något som knappt går och sälja, samlar damm i butiken och tar plats. Det verkar som om vi båda var nöjda. Ska inte hålla er på sträckbänken. Nej den gick inte ner i resväskan, det saknades 15 cm. Ja, den är med till Sverige.

Det handlar mycket om tyger på Bishara street och sådant kommer vi hem med. Till dottern hittade vi en kenyansk flagga att sätta på scoutdräkten när hon blir så gammal nog för att visa var hon kommer ifrån. Nu kommer vi till dagens dyraste affär och till den roligaste. Vi blir medtagna till ett gäng hantverkare som säljer curios som det heter i Kenya. Vi plockade ihop ett par skålar, ett armband och en liten figur i täljsten. Tillsammans med ett par sandaler uppskattades värdet på varorna till ca 2 000 KSH. Nu börjar det som kan vara riktigt roligt, skriv priset på ett papper. De fyra herrarna hade utnyttjat alla försäljningstrixen i boken och gav ett pris på 12 500 KSH. Tanken med detta gigantiska överpris är att köparen ska komma tillbaka med ett pris som redan det ligger över kostnaden och sedan känna sig nöjd med att ha kunnat pruta bort ner hälften av det. Bjöd 400 KSH för varorna. Fyra herrar blev inte glada. Förklarade att om de ger mig ett pris ”djinga” (ett galet pris) så ger jag ett ”djinga” pris tillbaka. Allt är en del i förhandlingsspelet. Pratade lite fram och tillbaka och priset gick ner till 9 000 KSH och i andra änden höjde vi till 600 KSH. Nu missas lite. De plockar bort sandalerna och ber om mitt bästa pris och får svaret 1 500 KSH för alla sakerna inklusive sandalerna. Så blir det inte, utan mot priset, för allt utom sandalerna blir 3 500 KSH. Efter mycket diskuterande, till slut packar de helt enkelt ner sakerna i våra påsar och priset stannar på 2 500 KSH. Det är ett överpris, men inte ett farligt överpris. Vi har lite mer pengar än de och de behöver dem. Vilken match det var! Sambon var välkommen tillbaka, men inte er korrespondens i Nairobi. Du är duktigt på att pruta sa de, har lärt mig av kenyanerna svarade jag. Var vi arga på varandra, nej, de hade accepterat priset och jag också, detta är marknaden, där utbud och efterfrågan möts. Sandalerna blev det inte denna gång och killen som vill sälja dem var ledsen. Priset var inte riktigt det som fanns för detta och här och nu hade det inte gått att diskutera mer, eftersom de var fyra mot mig. Modellen var inte heller den som vi letade efter men skulle kunna accepteras om priset var det rätta.

Vi gick vidare, ut på Nairobis gator, förbi slaktmarknaden och vidare mot Kenyatta Avenue. Passerade in mot norra delen av centrum. Letade efter ett ställe att fika på och hamnade på en italiensk restaurang som besökts för tio år sedan. Den sedvanliga kroppsvisiteringen gjorde att vi kom in. Åt en sen frukost, tidig lunch och fortsatte vårt strosande bort mot Kenyas högsta domstol. Vek av öster ut mot Hilton och hamnade på Masai marknaden, en riktigt stor marknad. Eftersom vi bar på en, en meter lång giraff och med vita saftblandare på huvudet som skrek TURISTER, valde vi att gå förbi. Den var stor och det fanns mycket att se på och mycket att köpa, men inte idag. Flera försök gjordes att få in oss och bland annat frågades efter var vi köpt giraffen. Bishara var svaret och det gillades inte. Det finns en rivalitet, negativ sådan mellan den indiska kenyanska befolkningsgruppen och den afrikanska. Det märktes tydligt i de negativa svar som vi fick när vi svarade Biashara. Det var nu som vi kom ihåg 7 augusti memorial park.

7 augusti memorial park

Den 7 augusti 1998 utförde al-Qaida sprängattentat mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar-e-Salam. Flyttade själv till Nairobi fyra år senare och händelsen fanns levande. Minnesparken ligger idag på platsen för den tidigare ambassadbyggnaden och ligger i hörnet av Moi Avenue och Hailie Selassie Avenue. Vi tog oss dit och betalde vårt inträde på 20 Ksh per person. Det är en fin liten park och där finns ett monument med alla de som dödats i sprängattentat fanns inristade på en sten. Sorgen över att se så många oskyldiga offer för människors missriktade energi är stor, vad har kenyanerna gjort för ont för att drabbas av detta? Minns en paus i FN-rollspelet på FN högkvarteret här i Nairobi för många år sedan. I grannhuset till ambassaden så fanns en vuxen skola. Där arbetade en av mina kollegor på eftermiddagsskiftet. Han bytte med en kollega på morgonskiftet, berättade han och hade lämnat skolan när bomben briserade. Han överlevde men inte hans kompis som han bytt skift med. En god vän berättade att han hade sin arbetsplats alldeles i närheten och tog sig till platsen för att hjälpa till. Blod rann längs väggarna på byggnaden när de skulle ta sig upp i huset för att leta efter skadade. Det blev en stilla stund framför monumentet innan vi fortsatte ut på stan.

Direkt utanför parken finns en rondell. I den rondellen har jag varit arresterad av kenyansk polis. Historien är lika hisnande som sann. Hade lämnat av en affärskontakt på ett hotell i centrala Nairobi och skulle åka hem, äta och gå till sängs. Vi kom fel på Moi Avenue och gjorde helt enkelt en 180 graders sväng. Efter ett tag blir vi prejade av en privatbil och ut hoppar en polis och arresterar mig eftersom det är olagligt att göra en u-sväng. Hade missat det. Passade på att skicka över allt av värde till dotterns mamma som var med i bilen, pengar, klocka ja allt som skulle försvinna i en natt i finkan. Polisen satte sig i baksätet på bilen och beordrade en ny u-sväng, den som tidigare varit olaglig, och så åkte vi till den rondell som vi nu stod vid. Vi fick köra två varv innan vi blev tillsagda att stanna mitt i rondellen. Körkortet togs i beslag och i radio tillkallade han någon som kunde eskortera oss till arresten. Det gick inte så lysande. Samtidigt blev jag varnad att han inte skulle ta mutor, så det var ingen idé att tänka i de banorna. Det var bara att bita i det sura äpplet och se fram emot en natt i en kenyansk arrest för att morgonen efter tas till domstol. Förmodligen ett lindrigare penningstraff och sedan åka hem. När polisen inte hittade någon som kunde eskortera oss började han med trakasserier. Ni hade bråttom förstås sa han och väntade på ett svar. Förlåt oss polisen men vi körde fel. Vi ska bara hem och äta och sedan lägga oss, svarade vi sanningsenligt. Ni vet att ni får mat i fängelset fortsatte han och fick svaret tillbaka att det var bra. Det blir soppa sa han, och jag svarade att soppa är ok. Det blir sukumawiki också fortsatte han och jag svarade att jag gillade denna kenyanska rätt som består av hackad spenat. Han fortsatte med lite till och jag kommenterade rätterna. Han tittade på mig och sa, du är en trevlig kille så jag släpper dig men ger dig en varning. Därmed fick jag tillbaka mitt körkort och tackade honom för hans vänlighet. Vi kom undan med blotta förskräckelsen, milt uttryckt.

Så gick vi Hailie Selassie Avenue västerut tillbaka mot Uhuru highway. Dotterns mamma hade ringt och de var i central Nairobi. Det skulle bli ett möte på ett större hotell, när vi väl kom dit. Vi passerade centralbanken och där var säkerhetszonen flyttad så att trottoaren var avstängd. Denna säkerhet som tyvärr behövs. Promenaden fortsatte och vi kom fram till Co-op building, där en av mina tidigare arbetsplatser varit. Inte långt därifrån låg det Kenyanska parlamentet. Innan dess slank vi in på Baden-Powell house och köpte lite scout saker till dottern att använda i Sverige.

Det kenyanska parlamentet

Det finns mycket att säga om huset vid Uhuru Highway. Kenya började som en parlamentarisk demokrati med efter Westminster modell från Storbritannien. Under Kenyatta blev utrymmet för demokrati allt mindre och Kenya kom att kallas en enparti stat. Trycket mot demokratin ökade under Mois 25 år vid makten men det var demokratin som valde bort Moi 2002. Tanken på att politiskt få vara med och bestämma har inte dött och just nu blir demokratin starkare. Det största hotet mot parlamentet i Kenya är pengar. För lite pengar och medelklassen som oftast bär den parlamentariska demokratin förlorar sin försörjning och får mindre tid att tänka på andra saker än överlevnad. Hotet är också för lite pengar i skatte inkomster så att det som finns kan skickas dit de behövs. Ett annat hot är också för mycket pengar, till mutor eller att de ramlar ner i fel fickor i för stor omfattning.

Det var ingen idé att ta fram kameran och fotografera. Det är ett känsligt område i landet. Det fanns vad vi kunde se inget utryckligt förbud men det finns heller inget intresse av att ta ett kort. Det finns vykort att köpa om det behövs. Det blir heller inget problem med vakter eller polis. Efter det som hänt tidigare så vet man aldrig riktigt vad som kan hända heller. Vi gick Parlament Rd i riktning mot det hotell som vi skulle ses på. På höger sidan ligger KICC, Kenyatta International Conference Center. Även där har jag haft problem med polisen i det här landet. Fastnade i en kontroll med ett för gammalt ID-kort och fick träffa säkerhetstjänsten representant. Kom återigen undan med blotta förskräckelsen. Han trodde tydligen på mig och det gick bra den gången också. Lovade att ordna mina handlingar redan samma dag och det tog mig till Nyayo house.

Nyayo house

Nyayo house är känt för alla utlänningar som jobbat i landet. Här har det varit ett flertal besök. Huset stod klar 1983 och togs i bruk av immigrations- och passmyndigheterna. Polisen i Nairobi tog över delar av byggnaden och i källaren inreddes områden som var användbara för förhör, när det behövdes lite mer kraftfulla argument. Tortyrceller är det ord som används. De användes framför allt på president Mois tid men har funnit kvar fram till får något år sedan då huset renoverades. Det finns uppgifter om att cellerna finns kvar och är tillängliga för besök, men det har jag ingen lust att kolla.

Det kanske ser ut som en tanken med vi var faktiskt på väg till Nyayo house. Inte för att gå in där, det ska man undvika om man inte måste men för att passera det på vägen till vårt mål. På hotellet fanns dottern i poolen och det blev till att sätta sig och äta av den mycket goda buffén som serverades. Bl.a. fanns det nyoma choma, grillat kött, matoke, kokta bananer samt olika kenyanska specialiteter. Vi lät oss väl smaka och pratade bort eftermiddagen.

Det är dags att flytta och vi letar efter ett hotell att ta in på den andra veckan. Lite resplaner har gjorts upp och det blir en utflykt till Mt Kenya regionen i nästa vecka, vi ska kanske passera ekvatorn igen fast denna gång norrut. Det är svårt att på de kartor som finns se om det blir en ekvatorpassage eller inte. Meru ligger helt klart just precis norr om den linjen men vi ska strax söder om staden. På vägen tillbaka stannade vi till vid ett lägenhetshotell. En tvårummare med frukost, hur funkar det. Det så OK ut, men det blir hotell jakt i morgon. Lite planer på utflykter gjordes också.

En sak var det till att hinna med innan det blev mörkt och det gällde att skynda på. Handla frukost tills i morgon. Det hann vi med.