Ekvatorpassagen – Dag 14

En typisk afrikansk kliché som stämmer med verkligheten. Den bördiga röda jorden som odlas i terrasser längs de branta sluttningarna i högländerna. Kaffe, te och bananer trivs gott här.

Det blev morgon även på en kenyanska shamba i Meru. Det hade regnat ordentligt under natten och den röda jorden var lerig. Så där lerig och geggig som bara afrikans jord kan vara. Lika hård som den är när den är soltorkad lika mjuk blir den av regnet. Det blev en ny promenad runt shamban. En av morbröderna högg till tre bananstockar på marken och förklarade att två av dem var matokebananer och en sötbananer. Matoke är Ugandas nationalrätt och är helt enkelt kokta omogna bananer. Det är gott om det är rätt gjort. Sötbananerna är små, kanske 1/3 av de bananer som vi är vana vid i Sverige. De är mycket godare och är vanliga. Det blev ingen lång promenad. Resan tillbaka till huvudstaden var planerad till middagstid och det kunde betyda lite av varje. Det blev till att ta en tur till det närbelägna Chogoria.

Chogoria

Det blev till att turista i den lilla staden vid Mt Kenyas fot. Parkerade bredvid postkontoret och gick sedan och tittade på en av staden begivenheter. Det var en kyrka, den första som européerna byggde i det här området. Den såg lite malplacerad ut här på den afrikanska bergssluttningen. Den var väldigt europeisk. Den var nästan innesluten av en liten skola och de små barna i sin vinröda och blå skoluniformer kom alla för att hälsa på en av de vita som gick över deras skolgård. Det blev många händer att trycka och det är inte svårt att förstå hur sportstjärnor känner sig ibland när de har alla fanns runt om kring sig. Nu var detta inga fanns men de kommer att tala om för sina föräldrar att de hälsat på en vit. Passerade en grav som var mycket väl underhållen. Där vilade Clive Irving, en skotte som var en av de första att bedriva mission i Chogoria. Två av dotterns morbröder tog oss vidare och vi tittade på den så vackra utsikten över de så bördiga böljande landskapet med sina branta sluttningar. Vi stannade till vi tre gravar, alla begravda på 1950-talet. Ett par 1954 och en 1958. Ålderns skvallrade om att det inte var några som dött en naturlig död och platsen skvallrade om att det inte var vem som helst som låg här. Efter lite funderande så kom vi fram till den kanske rimligaste förklaringen. Detta var kenyanska offer för Mau-mau upproret. Årtalen stämmer väl i tiden. Åldern skulle kunna stämma. Efter att ha lyckats tyda en av gravstenarnas något vaga text så var det nog en rätt gissning. Det är så enkelt att glömma bort att Mau-mau upproret i första hand ställde kenyaner mot kenyaner. Det är lätt att falla villfarelsen att de vitas svarta tjänare sköt familjen vid middagsbordet. Det hände nån gång under dessa år men myten har odlats vidare. Kort med vita middagsgäster som sitter med skarpladdade revolvrar mot afrikanerna som passar upp vid middagsbordet har spridits som en del av upprorets historia. En mycket liten del. Den klara majoriteten av de döda, långt över 95% var kenyaner, antingen de som vill ha ett självständigt Kenya eller den som stod på den brittiska kolonialmaktens sida. Detta vi såg nu var tre kenyaner som troligen stod på den brittiska sidan. Inbördeskrig är alltid de grymmaste. Passerade genom Chogorias sjukhus som under guidningen visade vara sig välförsett med avdelningar. Sjukvård kostar i Kenya så innan en patient släpps ut så måste avgifterna betalas. En uniformerad vakt finns för att se till att det inte blir några konstigheter.

Klockan hade med oroväckande snabbhet närmat sig middagstid och besöket i staden var slut för den här gången. Trots att det var väldigt lite tid kvar stannade vi till längs vägen. Morbröderna försvann ut och kom tillbaka lite senare med en kvinna som lastade in två stora säckar med potatis och arrowrot. Tillbaka på shamban lastades det in mer frukt och grönt. En jamsrot på över en meter tillsammans med de tre bananstockarna som gjorts i ordning tidigare. Avokado och mango avslutade lastningen och det var knappt att packningen fick plats. 45 minuter efter utsatt tid, om vi räknar europeisk tid eller perfekt i tid om vi räknar afrikansk tid så lämnade vi shamban. Resan söderut mot Nairobi kantades av stopp. Utefter vägen i denna rika jordbruksbygd står försäljare av jordens produkter. Det blev apelsiner, passionsfrukt, av olika sorter, tomater, ananas, mer mango, ärtor och några påsar till. Det är billigare att köpa här och det vanligt att kenyaner stannar till och köper med sig mat till billigare pris och bättre kvalitet än i Nairobi. Bilen luktade sött och gott av den färska frukten och resan fortsatte.

Det var torsdag och det betyder att en restaurang i stan har ett erbjudande som att äta så mycket man vill av grillade revben. Dotterns favorit. Det var mitt i rusningstrafik så det blev ingen resa till hotellet för att lämna av väskor. Väl på plats satt det gamla bekanta och festade så det blev till att bli en större grupp under ett par timmar.