Södra Östersjön – Dag 8

Peenemünde i sin moderna museieskrud. Annat var det på 1940-talet då slet människor ont, som slavarbetare eller slet hårt med att få fram fungerande raketer som kunde förgöra fienden. Både V-1 och V-2 raketeran syns på bilden.

Peenemünde

På kartan i resområde noterades namnet Peenemünde. Det är för alla historiskt intresserade av Andra världskriget mycket intimt förknippat med Hitlers försök att utveckla ett obemannat flygplan som kunde nå London med en dödsbringande last. Anläggningen upptar större delen av en halvö som sträcker sig ut i Östersjön. En enslig plats med mycket utrymme för raketforskning. Vi åkte igenom Karlshagen, som en gång var bostäder för de människor som arbetade med raketforskningen. Det var framför allt tvångsarbetare och slavarbetare som gjorde grovgörat, inte minst, bygga de anläggningar som behövdes. När är britterna väl fick upp ögonen för vad som pågick här, bl.a. genom avlyssning av tillfångatagna generaler, så skulle anläggningen bombas. De första attackerna riktades mot vetenskapsmännens förläggningar. De var måttligt framgångsrika och i stället kom huvuddelen av attacken att träffa tvångsarbetarnas bostäder. De efterföljande två vågorna siktade på fabriksanläggningen men de flesta missade och var inte särskilt framgångsrika.

Vi följde vägen och kom tillslut till en parkeringsplats som låg bredvid det uppbyggda centret. En kort promenad ledde oss till den gamla kontrollstationen som i stort sett hade original inredningen men gjorts om till entré till centret. Där betalde vi vårt inträde och dessutom en särskild avgift för att få lov att använda kameran inne på området. Uti solen med Audioguiden på svenska tätt mot öronen påbörjade vi vår vandring över området. Det som var kvar av den ursprungliga anläggningen var ett kraftverk. Tanken hade varit att det skulle finnas två men det andra byggdes aldrig. Det kvarvarande användes senare av DDR fram till det att muren föll. Det fanns en ramp för avskjutning av V-2 raketen. Det var intressant att se vilka kraftiga dimensioner som användes till avskjutningsrampen. Det var också en tydlig beskrivning på hur avskjutningen gick till. Det liknar delvis det system som används på moderna hangarfartyg, när en liten kloss, dragsko i ett litet rör utsätts för stora krafter och på så vis kan accelerera stora laster till höga hastigheter på kort tid. På området fanns också en järnvägsvagn eller tunnelbanevagn och tanken hade varit att dessa skulle användas till att transportera arbetarna från bostäderna till fabrikerna. Ett system som var minst lika modernt som det som byggdes i Berlin. I marken visade arrangörerna de ledningar som var kvar efter världens första fjärrvärmesystem. Kraftverket producerade enorma mängder energi och slukade ännu större mängder stenkol för att få fram energin. Det mesta gick åt att framställa raketbränslet, av flytande typ, medan överskottsenergi kunde användas till mindre energislukande aktiviteter som fjärrvärme, elförsörjning och järnvägstransporter.

Det var ett stort område och det enda som egentligen finns kvar är det gamla koleldade kraftverket. En otroligt stor byggnad, svårt att förstå hur britterna kunde missa den med sina bombplan, men det var andra tider. Det var inte fråga om laserstyrde missiler i ett tomt luftrum utan långsamma, stora, tröga och svårmanövrerade flygmaskiner som flög på lågnivå i ett luftrum där luften var full av metallbitar som sökte sig mot de bräckliga konstruktionerna som var på väg att släppa sin dödsbringande last. Det var ingen som släppte något på oss utan vi vandrade vidare in i byggnaden bredvid kraftverket. Det fyra till fem våningar höga huset var omgjort till utställningshallar. Vi vandrade igenom dessa och fick se olika aspekter på raketforskningen. Det gjordes ett stort nummer av den fredliga tillämpning som kom till uttryck i civila rakettillverkningen efter kriget. Både Sovjetunionen och framför allt USA tog hand om de tyska raketforskarna, i USA:s fall ett brott mot deras egna visumregler, och använde dem i sina egna forskningsprogram. Ryssarna valde att förhöra och tömma ut all information de kunde innan de gick vidare fortsatte med sina egna program. De var väldigt långt framme och Sovjetunionen kunde slå världen med häpnad när de skickade upp hunden Laika och sedan Juri Gagarin i rymden. USA var redan på efterkälken och utnyttjade sina tyska forskare för att få fram de bärraketer som behövdes. Tillslut kunde de även tillverka en raket som tog människan till månen. Då hade ryssarna hamnat på efterkälken efter ett par missgrepp och en hel del portion av otur. Neil Armstrong blev först till månen.

Det blev lite konstigt, när denna tillverkning som var tänkt att bli så dödsbringande på något sätt ska framställas som ett fredsprojekt. Det är svårt att förklara till de anhöriga, i framför allt England, Belgien och Holland, till de ca 9 000 som dödades av V1 och V2 raketerna. Hur många av tvångsarbetarna och slavarbetarna som dog, dödades eller arbetade ihjäl sig vet ingen men det antas att det är fler än offren för terrorvapnet. Tillverkningen av raketerna flyttade från Peenemünde efter att britterna utfört sin bombräd till andra delar av Tyskland. Tyskarna blev mästare på att bygga in sina viktiga försvars industrier i tunnlar i bergen runt om i landet, oåtkomliga för de brittiska och amerikanska luftarmadorna som dygnet runt försökte göra Tyskland till en grushög. Tyskarna lyckade även transportera sina vapen till ett område där London var inom räckhåll för raketerna. Totalt skickade tyskarna strax över 8 000 V1 mot fienden och knappt 3 200 V2 raketer.

Byggnaden som huserade utställningarna var i förvånansvärt gott skick efter alla dessa år. Kraftverket som byggdes för att få fram energi, i första hand till raketbränslet, utnyttjades fram till återföreningen 1991. De kontrollpaneler som nazisterna byggde stod kvar intakta, till och med färgen på väggarna var original från kriget. Tanken svindlade. Det fanns många utställningar i alla rummen på alla våningarna och beroende på vem vi är och med vilka ögon vi betraktar utställningar så fanns det något för alla. Allt gick inte att smälta. Ett rum som var fascinerande var ett omklädningsrum. På varje dörr fanns namnet på en mer framstående medarbetare på anläggningen, alltifrån Wernher von Braun och Walter Dornberger till mindre kända forskare och vetenskapsmän som deltog i projektet. Genom att öppna dörren till klädskåpet fanns det lite varierande föremål. I vissa bara det obligatoriska Cv:t medan andra kunde innehålla autentiska uniformer och eller dokument som hade med personen att göra. Det blev mycket öppnande och stängande av dörrar.

Vi tog oss ut i solen igen och vandrade sakta bort mot utgången. Det var svårt att samla tankarna till det som vi sett och kanske var det för mycket, kanske intog vi en försvarsställning och valde att betrakta det som föremål och saker i stället för logiskt genomtänkta mordmaskiner. Kanske tog det tekniska överhanden som ett försvar mot de känslor som kan välla upp i det som är så ofattbart att vi människor väljer att vara så rationellt inställda på att ta livet av andra människor. Det finns många frågor att ställa, frågor borde få ett svar och frågor som aldrig kan och inte heller ska ha ett svar. De måste vara öppna och föras vidare från generation till generation för att uppmärksamma varandra på det enkla faktum att vi är människor, vi föds, vi lever och vi dör. Men varför ska vi dö en för tidig död, av någon annans hand, i en handling fylld av hat?

Självklart ska alla historiskt intresserade besöka Peenemünde. Det är värt ett besök och det finns så mycket att fundera över och som sagt vi kanske inte vill ha svaren på de frågorna, inte alla i alla fall.

Vi ställde bilens nos mot öster. Nu letade vi efter någon tysk som hyrde ut ett rum för en natt eller två. Zimmer frei var de ord vi letade efter och letade gjorde vi. Återigen sökte vi oss ut mot kusten för att om möjligt ha lite tur med vädret. Det såg faktikst lite lovande ut när vi kom till den lilla byn Lubmin. Vad vi senare fick reda på var att de piplines som vi såg i Karlskrona i början på vår resa ska landa inte långt ifrån byn på den tyska sidan. Vi hittade en liten källarvåning som välvilliga tyskar hyrde ut till oss och så gjordes det i ordning. Vi tog oss ner till stradnden och det såg lovande ut, varmt, soligt och en hel del folk. I horisonten kunde vi klart och tydligt se konturerna av ön Rügen. Det ser ut att bli en strand dag i morgon.

Södra Östersjön – Dag 1 & 2 – Karlskrona

Södra Östersjön – Dag 3 – Gdynia – Rekowo Górne

Södra Östersjön – Dag 4 – Marlbork/Marienburg – Westerplatte – Sopot

Södra Östersjön – Dag 5 – Hel – Oliwa

Södra Östersjön – Dag 6 – Leninvarvet – Gdansk/Danzig

Södra Östersjön – Dag 7 – Greifswald

Södra Östersjön – Dag 8 – Peenemünde

Södra Östersjön – Dag 9 – Rügen – Stralsund

Södra Östersjön – Dag 10 – Rostock