Södra Östersjön – Dag 5

Klostret i Oliwa. Det var här som fredens skrevs under 1660.

Hel

Det hade varit flera stadsresor och nu såg vi fram emot lite avkoppling på en varm strand, där huden sakta svettas för att sedan kyla ner kroppen som blir behagligt varm. Vi lämnade vårt basläger och for norrut mot den mycket långa och smala halvön Hel. En titt på GPS:en visade att det inte skulle ta mer än någon halvtimme att nå vårt mål. Då hade vi inte tagit med i beräkningen flera aspekter. Polackerna har skaffat sig motorfordon i en omfattning som inte ligger Västeuropa långt efter. Polackerna har inte byggt ut sin infrastruktur på samma sätt som skett i Västeuropa. Polackerna dyrkar solen, kanske ännu mer än svenskarna. Vi reser till stranden och är där mellan 10 och 11. Polackerna åker ut när solen går upp, de gör en Heldagsutflykt, något vi själv var på väg att göra. Reglering av ljussignaler sker inte på samma sätt som i Sverige, det blev vi på klara med men vi förstod inte vilket system de använde. Nog om förutsättningarna.

Vi kom inte så långt innan landsvägen som slingrade sig vackert över de bördiga åkrarna, förvandlades till en bilkö av helt omotiverat slag. Vi kunde i alla fall inte förstå varför vi på denna, ganska fina och breda väg, skulle krypa fram i allt mellan stillastående och 37 km/h. Efter en dryg halvtimme förstod vi att en rondell i en by ställde det en del men nej, så var det inte. Inte heller polisen som tog upp en del av vägbanan för att hjälpa till vi en trafikolycka var orsaken till den enerverande långsamheten i hettan. 500 meter senare fick vi stanna för ett trafikljus. Det var inställt så att alla bilar som kom norrifrån och skulle in till centrum, automatisk gjorde att det blev rött för de som skulle rakt fram. Logiken i att inte samla ihop de vänstersvängande bilarna till hyfsade internvall och sedan se till att huvudströmmen, huvudvägen, fick flyt i trafiken och att köer undveks, den fattade vi aldrig. Nu släppte trafiken något men det fanns ändå ett kösystem även om det nu skedde i en hastighet som mer påminde om vägens skyltade.

Det var inte lätt att veta var vi skulle stanna och bada. Halvön Hel är något hundratal meter bred och sträcker sig 3,5 mil ut i Gdanskbukten. Vi körde på södra sidan av Hel och längs vattnet låg den ena campingplatsen efter den andra, uppblandat med parkerade bilar, mer eller mindre reglementsvidrigt. Överallt såg vi människor som rörde sig, inte minst från järnvägen som dragit ut på halvön. Det var slående och förvånansvärt att det fanns en dubbelspårig, elektrifierad järnväg av god standard på semester ort. Det stämde inte med de tankegångar som fanns om ett land som Polen. Järnvägen i sin höga standard fortsatte hela vägen till yttersta udden och staden Hel. Där kom nästa överraskning. En station med ranger möjligheter och säkert fyra plattformar för avgångar. Nu hade korsandet av flera smalspårig järnvägar, passenandet av flera militära skyddsområden, örlogshamnen och fortifikationsanläggningar, gett goda ledtrådar till fenomenet. Vi gissade att det var ett sätt att få fram materiel och manskap under det Kalla kriget och halvön varit en perfekt flottbas men möjligheter att snabbt ta sig ut på Östersjön för bekämpa angripare och att kunna spana på fienden.

Hel, staden, uppstod för cirka 900-år sedan och har utvecklats till en stad. Så sent som på 1600-talet var det en serie öar som med åren har växt ihop med den sand som drivit i från väster. Det har byggts flera fyrar på ön för att hjälpa sjöfarten att navigera säkert. Med detta har också en militarisering av halvön gjorts. En av Gustav Vasas barnbarns barn, Wladyslaw den I Vasa av Polen, grundlade en skans, vid basen av halvön och det utvecklades till staden som vi idag känner som Wladyslawowo. Sverige och Polen historia är mer sammanlänkad än vi kanske vet i största allmänhet.

Det var på Hel som polackerna stred efter Första världskriget för att kunna få en polsk korridor till havet, nu när Polen som land skulle återuppväckas. Detta kom att bli känt som den polska korridoren och skulle vara en av Hitlers viktigaste argument för att ta Polen, för att se till att tyskarna kunde ta sig fram till Danzig utan att passera Polen. Hel byggdes ut som militärbas under 1930-talet och här höll polackerna stånd i en månad innan tyskarna lyckades bryta deras motstånd i september 1939. Det var från Hel som tyskarna evakuerade civila på flykt undan den framryckande Röda armén och det var i vattnen utanför halvön som ryssarna i januari 1945 sänkte fartyget Willhelm Gustloff, världens största fartygskatastrof, strax under 10 000 döda. Under Kalla kriget var halvön ett avspärrat militärområde och efter kommunismens fall på 1990-talet har området återtagit sin plats som kur- och badort, kanske i plural form.

Väl framme vid staden Hel hittade vi en liten bakgård knappt 50 meter från stranden där en polsk Helfamilj drygade ut sina inkomster med att arrangera parkeringsmöjligheter för turisterna, dvs, sådana som oss. Vi kom ut till stranden och sjönk ner i den varma sanden och njöt av solen som slösade med sin värme, en perfekt sommardag, på stranden vid havet. En fiskare landade sin fångst ett par tre meter från vår solplats och vi kunde betrakta den ganska kraftigt luktande fångsten, det allra mesta plattfisk. Våra bleka kroppar tålde nu inte så värst mycket sol och vi tog en promenad längs affären på strandgatan, bara för att konstatera att det var så ofantligt mycket saker som vi helt enkelt inte behövde. Resan tillbaka till baslägret startades och vi lämnade denna sandiga och tallbeväxta halvön. Återfärden gick bättre och det var lättare att slappna av och njuta av vägen, naturen och de sommarorter som passerades. Det var inga köer från Hel men väl till, de var lika långa som när vi åkte ut fyra timmar tidigare. Det blev inte mycket historia, även om det finns ganska mycket att titta på, men dagen var avsatt för rekreation med sol och bad. Besök gärna Hel, det kan bli heltrevligt när man väl kommer dit.

Klockan var nu inte så mycket på dagen och vi tyckte nog att vi skulle göra ett nytt försök att hitta katedralen i Oliwa. Denna gången gick det mycket lättare.

Oliwa – Klostert där freden undertecknades

Oliwa är och förblir intimt förknippat med trafikstockningar. Vi passerade förorten till Gdansk tre gånger på vår polska resa och alla dessa gånger satt vi fast i långa, långa köer. Första tanken var att på väg från Gdansk till vårt basläger åka via Sopot. Eftersom Oliwa låg längs vägen vore det en enkel match att stanna till vid katedralen, minnas den fred som Karl X Gustav skrev under här 1660 och sedan fortsätta till den exklusiva badorten. Det polska vägnätet är inte anpassat efter den enorma mängd motorfordon som finns, det måste slås fast och trots att polackerna bygger överallt, samtidigt så kommer det nog aldrig att räcka till eller komma ikapp.

Vi svängde av huvudvägen och följde skylten som visade mot katedralen. Det tog tid. På högersida hade vi den vackra slottsparken bakom sitt kraftiga järnstaket. Rätt som det var såg vi en konstutställning hängande på staketet. Nu var det väntan som gällde. Trafiken sniglade sig fram och så kunde vi köra 30 meter och så var det till att stänga av motorn och vänta. En timma senare hade vi fortfarande inte kommit fram till slutet av slottsparken. Vi gav upp och tog första bästa väg mot Sopot och så körde vi fel och missade infarten till katedralen med några ynka meter. Men, det fick bli en annan dag, vi for mot Sopot.

Det kändes inte bra, att missa katedralen i Oliwa, så vi gjorde ett nytt försök. Nu visste vi vart vi skulle och denna gång valde vi en annan infartsväg till Oliwa. Det blev inte mycket bättre, trafiken var stillastående från detta håll också. Närmare en mil av köer från motorvägen, förbi zoo och in mot centrala Oliwa. Eftersom vi visste vart vi skulle kom vi rätt direkt och kunde parkera bilen på en liten parkering där en liten farbror vänligt tog emot lite pengar för att låta bilen stå där en liten stund. 100 meters promenad och vi befann oss utanför den vackert underhållna katedralen. Bröllopen avlöste varandra och vi njöt av att sitta utanför kyrkan och titta och njuta av solen. Det blev där och då en välbehövlig vila. Detta var Oliwa där freden med polackerna stod för 350 år sedan.

Det svenska kriget i Polen 1655-1660 var en komplicerad politisk affär. Frankrikes starke man Mazarin stödde Sverige för att hålla Tyskland delat och i krig. På så vis kunde han koncentrera sig på Spanien. Den polska drottningen ville ha fred för att kunna smida ränkor och få till rätt tronarvinge. Danmark ville att kriget skulle fortsätta för att hålla Sverige upptaget, så att de kunde få revansch för freden i Roskilde 1658. Sverige ville ha fred för att landet var krigstrött och behövde en återhämtning. Österrike ville fortsätta kriget för att kunna köra ut svenskarna ur sina besittningar i norra Tyskland, framför allt Pommern som Sverige tillerkändes i Westfaliska freden 1648. Ryssland var samtidigt i krig med både Sverige och Polen. Under hösten 1659 inleddes förhandlingarna och i januari flytta dessa till Oliwa. Under förhandlingarna kom så budet att den svenske kungen Karl X Gustav avlidit i lugninflammation i Göteborg. Förhandlingar fördes i hamn och avtalet skrevs under den 3 maj 1660.

Det var dags för en promenad i slottsparken. Visst var det vackert, varmt och inte minst lummigt inne bland träden. Solen var generös och tyvärr återgäldade vi det med att smita undan i skuggan. Det var en uppvuxen park och det blev en skön promenad runt slottet. Slottet, katedralen och klostret ligger väl tillsammans att det inte är helt enkelt att se skillnad på vad som är vad, men det är helt klart värt ett besök. Klostret för att det var där som freden skrevs under, slottet för den fina slottsparken och katedralen för dess enorma prakt. Trots allt var det värt all tid i bilköerna.

Vad som hittils varit okänt för oss är att vid Oliwa stod ett sjöslag mellan svenskar och polacker 1627, före det svenska inträdet i 30-åriga kriget, och svenskarna förlorade.